Att trampa upp egna stigar är bäst tror jag.

En stig blir aldrig en stig om man inte trampar på i samma bana. Det är så stigar blir till.

Det är så saker blir formade. Jag tänker mig en lerklump. Lerklumpen blir inte det den ska bli, discount om man inte formar, decease vattnar, skulpterar och  mejslar ut det, som ska visa på det den ska bli.

Lite så tänker jag mig att jag måste träna mig på det som är svårt. Men jag måste få prova på och stampa, på ett sätt som passar mig. Sedan kan det ju vara så att saker som jag tränar på måste jag pröva på, träna i ganska många gånger för att det ska sitta i ryggraden. Kanske uppnår jag inte alltid att träna på, så mycket så att det är integrerat i mig. Utan svårigheten eller träningen hjälper mig så pass, så att jag hanterar det hjälpligt.

 

Just så är det med den förgjordat svåra uppgiften, i att ha koll på kalender för mig.  I min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv, skrev jag om dilemmat med almanacka. Redan i oktober började jag köpa almanacka, innan dec hade jag slavat bort den jag redan köpt. Detta löste jag sedan med  att köpa en ny i slutet av januari.

Jag ska erkänna jag har lyssnat på bättre vetande.

Jag har  lyssnat på alla som säger mig att jag måste leva med en almanacka.

Så i december inhandlade jag en fin stor, en sida för varje dag.  Bokpärmen  är i mjukliknade skinn, antagligen något fusk.  Jag har inte tappat bort den ännu.  Men redan nu, redan i Januari har jag  på något sätt misslyckats med att leva med min almanacka.

En tandläkartid har redan missat.

Just nu ligger den på vårt matsalsbord och skrattar åt mig. Den har till och med mage att vara full med lösa papper, som jag inom kort kommer ha slavat bort.

Snart kommer den inte ens ligga på bordet, utan gömmas undan där jag inte hör dess budskap. 

“ du är ju helt värdelös på att sköta det enklaste av enklaste saker så som en almanacka.”

Det är så den säger till mig, samtidigt som min lilla digitala Google Kalender skriker, snart skyr han inga medel längre. I att ropa mitt namn och se anklagande på mig, om att jag övergivit det jag förespråkat så många år och gånger.

 

Jag som bara älskat Google kalendern, som liksom hela tiden vetat om mina små snåriga stigar med att klura ut konsten med att hitta till rätt dagar, ha med rätt saker.

Sedan jag haft svårigheten med medicin och vilat på hopp och förtvivlan, så har jag på något konstigt sätt inbillat mig, att mina små bokstäver vuxit bort och jag blivit stor.  Nu trodde jag liksom att jag blivit så stor så de små upp stampade stigarna jag klurat ut tillsammans med min vän Google kalendern trodde jag blivit så hållbara att jag till sist blivit så vuxen så jag skulle klara av att köra i gräddfilen och bli stor.  Köra motorvägen och använda mig av en riktigt verklig kalender som liksom finns i verkligheten, inte bara där ute i cyber världen.

 

Ååå kolla här nu tänker jag knyta ihop säcken. Komma till början igen, hitta tillbaka till där jag började. Förmodligen är det bara jag som ser hur säcken blir ihop knuten och ni som läser sitter där och funderar på men hur knöt hon nu? Vad har stigar med detta och göra..???

Men stigen jag trampat på är en stig i svårighetsträning, för kalender och jag hör inte ihop. Jag bestämde mig på MSN tiden att nej kalender är inget för mig det var innan smartfånen.  Men redan då bestämde jag mig för att försöka klura ut hur jag får ihop struktur och ordning på dagar och tider. Sedan hittade jag mig fram till Google och sms påminnelsen som han så snällt skickar mig. En stig som jag liksom kände att jag hade en chans till att hålla balansen på,

att på något sätt hitta till förmågan att ha koll i alla fall med hjälp av Google.

Det funkade i alla fall hjälpligt och det var den stigen som jag hittat som passade mitt sätt.

Jag övergav den eftersom alla frågar hur jag klarar mig när jag inte har översikten och möjligheten att skriva. Jag trodde på de bättre vetande och slog på min egna hjälplösning. Men idag, när jag sitter här med datorn i knät och Google i närheten med almanackan skrikandes på bordet. Ser jag åter igen klart.

 

Jag måste lyssna på min egna kunskap, mina egna lösningar. Så jag kapitulerar lägger mig raklång och lovar mig själv dyrt och heligt igen att nej tack! Jag tar återtågen tillbaka på min egna upptrampade stig och slutar lyssna på utanpå kunskapen som alla vill vara så vänliga och hjälpa mig med.
Jag ska stampa lite till på min egna trygga stig och igen se till att få ordning på min lilla Google kalender. Nu gäller det bara att föra över de tappra försöken jag gjorde i min fina inbundna almanacka till Google igen. För det är dumt att överge ett vinnande koncept fast så vinnande är det kanske inte helt men bättre än verklighetsalmanackan