🇸🇪 Tänk vad spännande livet blir ibland. Det här är en text om otillgångar som tillgångar ADHD och om hur livet förändras när man slutar gömma sig.
Alla bitar ramlar ner från himlen, helt utan att jag gör något annat än att vara den jag är.

🇬🇧

Bland mina minnen och tankar finns så många gånger jag gjort saker efter konstens alla regler.
Vänt ut och in på mig själv för att passa in, vara som alla andra.

De gånger när jag dolt mitt jag – mig och mina så kallade mindre bra tillgångar.
Och så plötsligt hamnar jag i ett sammanhang bland människor som tycker att just mina otillgångar är tillgångar.
Där jag kan vara någon som blir viktig.

Att jag i mina otillgångar har tillgångar.
Hur krånglig blev den meningen egentligen?
Är det någon annan än jag som förstår vad jag menar?

Jag har just fått ett mejl från de underbara damernas värld i Göteborg.
De frågar om jag, tillsammans med några andra, kan tänka mig att föreläsa om hur det är att leva med ADHD.

I det sammanhanget blir just min otillgång en tillgång.
Allt det jag genom livet kämpat med att dölja – för att ingen ska tycka att jag är knepig eller för mycket –
blir något andra människor vill att jag ska visa och berätta om.

Mitt liv med ADHD har jag gång på gång upptäckt hur otillgångar som tillgångar ADHD kan bli en vändpunkt.

I fyrtio år var jag en människa som tryckte ner sig själv.
Jag skämdes, dolde och viskade om hjälp.
Idag pratar jag med mina tankar och har insett att jag är jag.
Jag är en helt underbar kvinna med förmånen att få vara mig själv.

När jag nu är den jag är – utan att huka mig eller skämmas –
så blir jag så fantastiskt bra.

Jag slipper smyga mig fram hela tiden.
Tänka högt men lågt.
Och då får jag möjlighet att blomma.

Jag behöver inte kämpa för att bli som hon där eller han där.
Jag kommer aldrig bli av med min krånglighet, min oförmåga att alltid skärpa mig, att ibland prata för mycket eller avbryta.
Jag kommer att glömma att jag glömmer.

Men när jag äntligen är den jag är verkar människor plötsligt dyka upp och hjälpa mig – utan att jag ens ber om det.
Det finns andra där ute som ser mina otillgångar som tillgångar.

När jag inte skäms, inte döljer, utan visar hela mig – då blir jag en tillgång.

Hur kan det vara så?

Jag bryr mig inte om att hitta svaret.
Jag nöjer mig med att det bara är så.

Sånt är livet ibland.
Det bara är så.

Du kan läsa mer om mina tankar kring ADHD i inlägg som
Att leva med ADHD som vuxen och Tema ADHD, eller kika in i Helg på Malix – biblioteket står öppet Stöd bloggen

Om du vill stötta mitt skrivande kan du göra det här PayPal Me Prenumerera på bloggen:
Prenumerera här

© malix

---

🇬🇧 English version

When flaws become strengths – about no longer hiding

Life can be so surprising sometimes.
Pieces seem to fall from the sky without me doing anything more than being who I am.

Among my memories and thoughts, there are many moments when I tried to do everything by the book.
Turning myself inside out just to fit in and be like everyone else.

Times when I hid myself – my so-called flaws.
And then suddenly I find myself among people who see those very flaws as strengths.
A place where I can be someone who matters.

That my flaws hold strengths.
It sounds complicated, doesn’t it?
I wonder if anyone else understands what I mean.

I recently received an email from a wonderful women’s network in Gothenburg.
They asked if I, together with a few others, would consider giving a talk about living with ADHD.

In that context, what once felt like a flaw becomes a strength.
Everything I spent years hiding – afraid of being too much or too different –
turns into something others want me to share.

For forty years, I was someone who held herself down.
Ashamed, hiding, whispering for help.
Today, I speak with my thoughts and realise that I am simply me.
A wonderful woman with the privilege of being herself.

Now, when I stand as I am – without shrinking or hiding –
I become so much more myself.

I no longer sneak through life.
Thinking loudly but speaking quietly.
Now I get to bloom.

I don’t need to become like her or him.
I will never lose my messiness, my tendency to talk too much, interrupt, or forget that I forget.

But when I finally allow myself to be who I am, people seem to appear.
Helping me without being asked.
Seeing my flaws as strengths.

When I stop hiding and show myself fully, I become an asset.

How can that be?

I don’t need the answer.
I’m content knowing that it simply is.

Sometimes life is just like that.

© malix