Skattesänkning? Nej friska barn vill jag ha.

Att vara utan vatten är inte enkelt. Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör. Det gör det inte hemma hos oss, search just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.

I samhället läcker det med kostnader, story vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras.

Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag?

Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag?

Jag vill i alla fall inte det!

Jag tycker det räcker nu, nurse tycker att dem kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest. Vilket gör att de i får i alla fall en liten chans, till att klara av skolan.  Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret. Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver. Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an. I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Medicinen hjälpte till så att orken fanns. När diagnosen var på papper, Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning). Samt lite extra tid.

Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.

Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det. I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll. I Höstas, sent på hösten,  fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu:

Mamma du måste ringa doktorn. Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera! Vilket jag gjorde.

Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök.

Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får. En önskan om att somna och inte vakna mera.

Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.

Hade jag varit för hård?

Var det mitt fel?

Det är mitt fel, men varför har jag inte sett? YOU NAME IT, vilka tankar och känslor som hittade fram till mig.  Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig.  Kramade åt allt som kunde kramas åt.  Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död.

Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut. Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget annat blev viktigt. Hela tiden checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal. Idag förstår jag inte hur jag orkade.

Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven. Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka. Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet. Det är sunt att bli sjuk.

Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det inte konstigt om ungen blir sjuk.

Skeppet är inte ännu uppe med fulla segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där?  Kommer det att hålla?

Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år extra där det ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor. Skolan har precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här, jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.

För det är så det är.

Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf, har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen. Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata. Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i taket, inte en dag kanske en hel vecka.  Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.

Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta tro på sig själva….