Kategori: självkänsla

visst kan det kännas skrämmande med den  frågan? Vem är du? Just den frågan fick jag en gång när jag träffade en  psykolog som jag skulle ha ett samarbete med under ett års tid. Egenterapi kallades det på den tiden.  Mitt svar va att jag jobbade som behandlingsassistent.  Då frågade hon igen vem är du?  Jo, troche jag är Carina och jag jobbar som behandlingsassisten och har två barn.

Det blev tyst i rummet och för mig va det en obehaglig tystnad. Där det kändes som om jag var tvungen att prata mera, shop om vad jag var för en men, pharmacy då hade jag inga saker  att säga.  Det var psykologen som bröt tystnaden  med ord som gjorde intryck på mig.

Jo av ditt svar har jag nu räknat ut att du jobbar som behandlingsassistent, du har två barn. Är det så du  vill beskriva dig själv?  Är det inte en beskrivning av att du arbetar, och är mamma till två barn.  Känner man dig när man vet det här. Skulle du och jag kunna vara vänner av bara den här informationen.   För mig var situationen obehaglig, och ganska så krypande.

Här jobbade jag med att hjälpa barn och ungdomar att hitta sin plats i livet, sin identitet. Så var det obehagligt när psykologen frågade mej vem är du?   Ett år gick jag hos denna kvinna och pratade,  i början var jag rädd för att säga fel saker,  ge svar som skulle vara fel.  Efter någon månad hos henne, så frågade hon om jag var rädd för att göra fel.  Om jag var rädd för att  jag skulle vara fel.   Under terapi timmarna som blev många  kom ständigt frågan upp.  Vem är du?  Jag kunde fylla på med svar som inte handlade om vad jag jobbade med eller hur många gånger jag blivit mamma. Utan det blev en mera färgrik bild.  Vem  som var jag.

Bilden som från början var  att jag var behandlingsassistent, hade två barn och var duktigt på att hålla ordning i mitt hem. Visade sig vara saker som höll mig fast i en mall av att duga om jag bara gjorde och följde andras karta.

Idag ställer jag mig själv den frågan, men,  när jag ställer den hör jag kvinnans röst. Vem är jag, idag har bilden av mig blivit mera nyanserad.  Fått fler färger och  vissa staket som jag satte upp för att duga för mig själv, har  fallit ner vittrat sönder.  Vem är jag?  Idag  har jag inte längre ett arbete som behandlingsassistent. Idag behöver jag inte  maskera, gömma mig bakom en fasad av arbete hur många barn jag och om jag lyckats med livet.

För idag har jag lyckats i mig själv.  Vissa mönster har jag lyckats hitta.  Väven i min väv börjar bli synlig, få mönster och är ganska så tålig.  Vissa  sidor av väven  börjar bli lite slitet, det är sidor hos mig själv som jag tränat på  som är utanför min förmåga.  Ibland klipper jag till och med bort dessa stunder, för att ha mera mönster rikt i väven.  Vem är du?

Jag  tror det är en viktig fråga att ställa sig ibland, den gör att jag hamnar här och nu. Gör bilden mera tydlig,  den ger mig en möjlighet att inte ramla ner i gropen där jag inte är sann emot mig själv.

Vem är jag då?  Jag jag har lev ganska så många år,   det har varit många år av att inte få plats på kartan bland den stora allmänheten.  Jag har en lite mindre bit som jag vaktar som ett lejon.  Mitt hem är min borg,  min borg är det som är jag där försöker jag vårda och ta hand om det som är jag.  Försöker vara  de bästa i mig ganska så ofta även om det ibland visar sig att även  min sol har fläckar.

Det där med självkänsla är viktigt för mig. För jag vet hur jobbigt och ont det gör när den saknas.  Det är inte så att jag måste vara älskad av alla andra. Det kommer jag inte att bli.  Det viktiga är att jag står ut med mig själv.  Att jag är min bästa vän, för med mig kommer jag leva hela livet med.  Kommer inte vara utan mig själv en enda sekund.  Förr ville jag vara utan mig alltid,  vara precis så som alla andra.  Idag är jag glad och tacksam över att jag inte förlorade mig själv på vägen.  Att jag blev som alla andra, utan  att jag hittade till det som är jag på gott och ont.  Just det önskar jag  att alla unga pojkar och flickor fick en chans till redan från början, att  de steg ut i livet utan masker, fasader och uppfattningar om sig själva att inte duga.

Tror en väg till detta är att ställa frågan. Vem är du, när svaren sedan kommer så är ju inte det  något som ska värderas.  Det går liksom inte att värdera när vi är sanna i oss själva.

Lev idag just nu, igår är ett blad som vi just vänt, morgondagen är ett nytt blad i vår livsbok.

Det där med egen tid, pharmacy egen tid till sig själv. Vi pratar alla om den men gör vi något med den.  Vad gör man på egen tid?

Idag kan jag stolt berätta att jag slagit ett rekord. Ett personligt sådant, ask men inte bara i siffror utan jag har brutit mönster, recipe brutit och lagt till med en väldigt bra vana på många plan.  För ett år sedan så hade jag inte kunskapen eller känslan för att kroppen mår bra av att röra på sig.  Den enda rörelse jag  då stod ut med var simning men inte som träning utan mera för det härliga i att simma och bada.

Idag eller redan  i oktober har jag brutit en ovana till en vana. Träning!

Nästan varje dag tränar jag vilar kanske en dag i veckan.

Jag värmer upp med att cykla

så linnet jag har på mig blir helt svettigt, där efter ger jag mig på vårt ny inköpta gym.

Fast det är  tre eller fyra månader gammalt nu.  Minst en halvtimma håller jag på. Lyfter med både armar och ben.  I början gjorde jag träning för att slippa ha så ont i min höft.

Idag tränar jag för välbefinnandet.  Den där känslan som flyttar in i kroppen när man tagit ut sig så totalt, att man bara orkar röra sig mot duschen.  Då när man knappt orkar  hålla i duschhandtaget.  Den där känslan när kroppen är så mjuk och stum att sinnet blir helt fyllt av välbehag.

Den känslan tränar jag för idag.  Jag är 49 år gammal och var tvungen att uppleva 48 år innan jag för första gången fick uppleva just den känslan av träning.

Jag som aldrig slutför och tröttnar fort har hittat ett helt underbart sätt i att må bra, i hela kroppen, i tankar och själ.  Idag tilldelade jag mig ett eget diplom för min insats.  För idag har jag slagit ett nytt rekord, ett personligt som jag är grymt stolt över. Innan månaden är slut har jag slagit ett månads rekord med hästlängder tänker jag.

Idag  gav jag mig själv ett diplom som jag hängt upp på väggen över mitt skrivbord.  Det ska få hänga där och påminna mig om min duktighet.

Nu är det inte nog med bara träning för min egna tid. Nej varje kväll har jag en halvtimma ibland en helt timma där jag sitter och skriver i min dagbok, och jag är bra bok.  I den summerar jag dagen och skriver ner  bra saker som hänt, bra saker som bor i mig,( mina tillgångar), skriver ner tacksamhetstankar och kom ihåg för morgondagen.   Just  min dagbok är mitt sätt att må bra, det är så otroligt viktig stund för mig som jag haft som vana i många år, många  Jag är bra-böcker är skrivna av mig till mig.

Egen tid, ibland inbillar vi oss att vi inte har  tid med egentid.  Jag tänker att vi lurar oss själva när vi tror vi inte har rätt till egen tid. Den är viktig,  jag är viktigt därför tar jag mig egentid.  jag har bara ett liv,  jag tror inte att jag kommer att leva i 700 år. Jag har inte tid att må dåligt,för mig är det viktigt att må bra.

Lev idag just nu,  påverkar vi den framtid som är vår.

Hur många hundra år ska du leva?

Igår va det den stora dagen på Ågernska. Det var utbildningsdag för Lärare från Göteborgs  Samskola.  Utbildningen har varit under flera utbildnings tillfällen.  Den har handlat om NPF, store   Mitt uppdrag var att ge lärarna en inblick i hur det kan se ut i familjen, ask hur det kan vara när man ska få ihop alla de där pusselbitarna som ibland är så svåra.  Jag menar alla de där lapparna som ska skrivas under, alla de där mötestiderna som ibland är så förgjordat svårt att passa.  Alla gympapåsar som är beroende av så många steg.  Steg ett är att kläderna ska komma till skolan, steg 2 att den där gympa påsen även hittar hem igen, att den ramlar ner i tvättmaskinen, lyckas hitta till tvättstrecket, och kommer i påsen igen samt sedan hittar till skolan den där dagen som det faktiskt är gympa igen.  Enkelt för en del men så förgjordat svårt för andra.

Tänk att det bland är de enklaste frågorna som är de svårast för vissa, för bara några år sedan visste jag faktiskt inte på riktigt varför det var så viktigt med kalender.  Kunde inte för mitt liv förstå varför man ska ha en sådan där mackapär och skriva in saker i.  Att jag inte förstod det berodde ju på att jag inte fattade vilka konsekvenserna blev. För när konsekvensen blev ett faktum då var jag någon helt annanstans.  När man har missat en tid och gjort det flera gånger, så är det faktiskt så att människor slutar höra av sig.  Det är faktiskt så att om jag missar en tid så behövs det inte så många missar.  Innan den jag bokat tid med har uppfattningen om mig att jag inte är intresserad.  Jag har haft många kalendrar många samma år. Men idag har jag inte någon.  Jo förresten, jag har en,  den står i bokhyllan som en påminnelse om att jag inte ska använda mig av en kalender i bokform.

Jag är en tekniknörd,  alla sådana där tekniska apparater är jag helt såld på. Just nu är det min lilla platta som är kalendern.  Just den där lilla söta plattan tappar jag minsann inte bort. Idag skriver jag in allt jag bara kan.  Där finns alla de där sakerna som jag behöver. Där bor min kalender i formen av googles kalendern. Där finns lite spel så att jag har saker att göra när jag väntar, där finns min dagbok, min bra bok. Där finns min kamera.  Det gör att jag idag faktiskt kan fånga stunder som inte är semesterstunder, utan ett sådant där enkelt ögonblick som jag annars inte kunnat fånga.

Gårdagen gjorde jag till en bra dag. Även om det var mycket oro i mig, innan och en stund i själva föreläsningen så blev det en dag som jag faktiskt är nöjd med.  Så roligt att träffa så många spännande människor och så fantastiskt att se att så många människor  va intresserade.  Tacksamhet bor i stunden.

Lev idag just nu, påverkar vi morgondagen……