självkänsla-arkiv - Sida 5 av 5

Oj, malady orden som vanligtvis finns i mig tog slut. Titta på länken om Camilla Henemark. Det är inte så att det bara drabbar vissa av oss, ampoule det kan drabba oss alla………

Vill passa på att även vi sa inlägget jag skrev för några dagar sedan. Nej orden gör ont just nu orkar inte skriva. Ligger allt för nära mig själv vissa delar av hennes berättelser.

http://www.nyfikenvital.org/?q=node%2F1252

Technorati-taggar: (H)järnkoll,attityduppdraget,Psykisk O(H)älsa

ADHD och ältande sorgtankar.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 september 2010

i Malix

September dimman ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet tidigt på morgonen, unhealthy sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen. Vart tar alla år tillsammans med barnen, try vägen? Allt vi skulle göra, link allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.

Vad finns det framför mig?

Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag gjort annorlunda, då mina barn började skolan. Men då viste jag inte på riktigt, då bara jag anade. Dessutom trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.

Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i framtiden i mig.

Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite i handen, så gör tankarna ont. Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?

Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu. Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.

Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.

Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger. Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik. Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej! Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.

Dessa tankar möter nog vi alla, mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och andra utan ADHD. Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om gympa-påsar, missade tider, glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa, acceptera, observera och lämna

Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är inte viktiga i viktig-heter. Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig. Min vän som hade Flap innan mig, förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig. Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.

// malix

(H)järnkoll = Kunskap, Kunskap = Fördomsbortfall.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 september 2010

i I F R Malix Impulsiva Framtids Resurser, Malix, Skola

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap. Eftersom jag har den formen av skap, pharm i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, rx att det var just det jag skulle göra. På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt. Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller vad det nu kan vara, inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela. När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar. Det syns inte på mig, det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag några stora hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag har dessa tillgångar. ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med 1, det slutar liksom där. 1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan, den som har lite makt i mitt liv berättade igår att vi hade en sak att ta upp. Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD, för mig blir det kaos på tvären och mitt emellan och lite där till! För i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla, detta sammanhang är det lilla. Skulle jag inte våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra funktionshinderstillgångar, Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall dölja och gömma vissa saker, för att omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej, jag bryr mig inte, om ifall någon som väljer att leva i okunskap och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att maktpositionsmänniskan i mitt liv sa att jag skulle skärpa mig, men denne ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd. Och de se ni, det lär jag inte följa det rådet, för det handlar om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll. Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

(H)järnkoll Kan göra SKILLAND

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 augusti 2010

i I F R Malix Impulsiva Framtids Resurser, Malix, Skola

Gör jag någon skillnad, pharmacy är en fråga som vaknade i mig, clinic då jag läste en blog av Kristina Alexanderson. Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor. Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen. Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

Kan ju till och med flytta det vidare till alla vi möter. Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

Då jag jobbade som behandlings assistent skulle jag velat ta med mig den frågan varje dag. Nu jobbar jag inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden. Vilken skillnad gör jag just i detta möte. Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse, att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad. Vilken skillnad gör mitt möte.

Jag får flytta det till vilken skillnad kommer jag att göra som Attitydambassadör? Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen (H)järnkoll?

Tänk att kan jag ta med mig den kloka kvinnans ord, Skillnad, kan jag göra någon skillnad? Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi ambassadörer har. Vi gör skillnad. Vi har möjlighet att göra skillnad och ge kunskap om psykisk hälsa genom våra egna berättelser.

Genom ordet skillnad. Har vi möjlighet att påverka.

Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

Idag skall jag smaka på ordet skillnad!

//©µ malix

Skarsgård och Kunskap är att ha makt över sig och sitt liv…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 juli 2010

i Malix

Skarsgård och Kunskap är att ha makt över sig

och sitt liv…..

eller så är det inte så som rubriken säger, decease i alla fall inte Skarsgård men kunskaper är att ha makten över sig och sitt.

I går blev det inget inlägg. Sparade mig tills idag för ett av mina bättre, då handlar det inte ens om mig hehehe. Nej till verkligheten, så vill jag att du ska fly in till filmens värld, en liten kortfilm som jag hittade på FB. En kille som kallar sig Aspergan, hade lagt upp en film snutt som sändes i SVT. Självklart är det en Skarsgård med i novellfilmen, Den är riktigt bra och den ger en inblick i Aspergerkänslor. I rymden finns inga känslor.

Diagnoserna är ju något jag brinner för, kan man säga så? Vet inte, vet inte ens om jag bryr mig, om man kan eller inte. Det viktiga i det är att visa och ge en mera tydlig syn på vad det handlar om, så att fördomar och olika skeva uppfattningar blir mindre.

Jag är en vanlig dödlig människa, kvinna, mamma, fru, dotter, vän, Barnbarn, och allt man kan tänka sig, fast jag har adhd. Adhd är inte en stor farlig svart varg eller monster, utan ett funktionshinder när jag inte har kunskap. När jag däremot har kunskapen, så blir mina otillgångar en tillgång där jag har möjligheten att växa, så är det!

När jag själv och min omgivning får kunskaper om adhd och vi blir mera acceptanta, och får en större förståelse så lyser och glimmar jag. Därför är kunskapen viktigt för det är så sällan vi vanliga dödliga med dessa tillgångar får möjligheten att lysa och glänsa. Oftast så blir vi belysta då vi gör fel och inte befinner oss i acceptansområdet!

Det gäller att ha (H)järnkoll. 🙂

synliga skrubb-sår och skrubb-sår på själen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juli 2010

i Malix

Tänk om själssåren syntes precis som skrubbsåren som föds av obalanser och motoriska svårigheter. Vilket ibland finns hos mig. För några dagar sen då jag var på väg till sjön för att bada. Så råkade jag ut för just det där, ni vet benen viker sig och man ramlar hejdlöst, får förb… ont. Men trots ondheten och svedan så reser man sig borstar av sig och kollar febrilt efter om någon såg mig. Självklart var det massor av människor som såg mig, så jag bet ihop. Trots att jag skulle vilja gråta, skrika och lägga om mina sår så gick jag vidare med blod rinnande på benet. Torkade rent och hoppade i sjön utan att blinka. Nu när det gått några dagar,skulle någon fråga vad jag gjort så skulle jag utan att skämmas berätta om mina bravader. Vi skulle skrattat lite och det hela fanns som ett bevis på mitt knä.

Nu till själva Kärnan i min tanke. När jag istället har ont i min själ, eller mina tankar pga av groparna som jag trillat i psykiskt. Det onda på insidan som inte syns ni vet. Då berättar vi inte lika glatt över vår dumhet inte heller skrattar vi. Utan smyger undan och skäms, skulle jag berätta så möts jag kanske av: Men herre gud det är väl inte så farligt, då skulle du se.. blaa blaa eller men du det är bara att bita ihop och skärpa till dig.

Mina själsliga sår har ju kommit till av att jag har bitit ihop, skärpt till mig alldeles på tok för länge. Dessa har ju blivit till av att jag glömt av mig, inte haft tid till att reflektera och lyssna på min kropps signaler. När sedan kroppen skriker ut att: hallååå nu är det så att jag behöver vilan. Då den talar högt när tankarna mal på då är det på tok försent att lyssna, Då behövs bandage och vila på högre nivå. Då hjälper inte det med att jag skärper till mig. För det är ju det jag gjort alldeles på tok för länge.

Tyvärr skrattar vi inte lika mycket åt den psykiska ohälsan, Den skrämmer i stället oss. Den ohälsan är skamfylld, Så full med fördomar om att vi som drabbas är svaga och klena i våra nerver. Jag misstänker starkt att det är precis tvärt om. Men att jag också är starkare då jag vågar möta min psykiska hälsa och sitta ner och ta emot signalerna som andra kanske inte vågar möta, Att våga må dåligt är en väg till att våga må bra på riktigt tror jag. Vägen till att må bra handlar om att jag vågar känna efter,se till mig och mitt. Kan även kalla det personlig utveckling.

ADHD och fördommar och jag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 juli 2010

i Malix

Ibland blir jag så himla ledsen av människors uppfattningar och deras inskränkningar som bottnar i fördomar, sales inbillningar. Nu var artikeln ett år gammal men misstänker starkt att det ändå finns en del sanning i den.
Leva debatt en artikel om ADHD och olika mediciner.

Idag medicineras cirka 12 000 barn i Sverige, ampoule med Ritalin som missbrukarna på 70-talet kallade Bängrita.

Missbruk och medicinera är inte samma sak, purchase ett missbruk blir för mig när det jag missbrukar bestämmer över mig. De människor som använder sig av ritalina, Conceta mm som inte saktar ner i sin takt , utan där istället blir tvärt om behöver antagligen inte medicinerna. Bängrita hmmm???? 70-talet var det ja, det ljuva talet när människor trodde de kunde flyga av LSD. Jag och mina barn tar en tablett concerta varje dag på morgonen. Den hjälper oss att sakta ner, hjälper oss att tänka efter före vissa gånger.

Enligt Ingemar Gens som är debattör och föreläsare tycker att barnen godtyckligt diagnostiseras, när omgivningen ser sociala problem. Han menar att det måste finns andra vägar i att stötta dessa barn och deras föräldrar.

Självklart är det så att inte allt försvinner med en lite tablett på morgonen. Tack och lov för det för den lilla delen som är egenskaper av ADHD vill jag ha kvar. Jag vill bara att min omgivning mera skall se tillgångarna med just dessa egenskaper. Jag vill inte förändra mig och bli som Ingemar eller någon annan heller för den delen. Jag vill vara jag just sådan som jag är. Jag vill att mina barn skall bli bemötta och synliga i deras tillgångar så som andra människor utan adhd blir bemötta. Jag vill att man ser våra tillgångar inte våra otillgångar. Vilket oftast är det vi blir bekräftade i.

Catarina Hansson Chefsredaktören på tidingen leva. önskar sig mera svängrum , menar att vi är krympt utrymmet för onormaliteter.

Redan här sparkar jag bakut frustar och blundar. Skulle jag vara onormal?

Vad är normalt?

Det utrymmet hon pratar om fanns även på min tid då på 70 talet och ritalin kallades bängrita.

Det utrymmet fanns inte då heller vill jag hävda. Då när jag gick i skolan, syntes inte jag, mobbing var något som de vuxna inte trodde fanns, Mina betyg betalades ut i ettor på längden och tvären.

Ingen reagerade, ingen trodde att de kunde hjälpa till och få mig motiverad att plugga. Jag var bara lat, lite mindre intelligent, absolut inget läshuvud!

För jag kunde när jag ville, även så har mina barn blivit bemötta i dag ! Jag var en hejare på att rita och skriva berättelser, då kunde jag minsan, fick jag till mig! Hur kunde jag vara koncentrerad i timmar då jag ritade? För mig är det inte konstigt! Det var då jag var och befann mig i mina styrkor, Måla, rita är en av mina begåvningar det är sånt jag var bra på.

De utrymmet som Catarina menar vi krympt har varit krympt länge, tror till och med att vi innan det var dem som stod i skamvrån, och fick ha dumstruten på oss. Visst det utryummet finns inte idag. Vilket är tur. För mig handlar det mera om Attityder.

ATTITYDERNA I SAMHÄLLET!

Vidare tar artikeln upp huruvida ADHD är en sjukdom?

Hallå!

ADHD: Är inte en sjukdom det är en funktionstillgång, då kraven på mig är utefter mina tillgångar.

Funktionshindret syns där förståelsen inte finns. Där jag skall vara lik alla andra! Var är alla andra någonstans? Alla de andra som är lika alla andra. Var hittar jag alla dessa alla andra?

Nej! ifråga sätt inte min funktionstillgång i frågasätt i stället era attityder, alla fördomar som säger att jag som har adhd skall , vara missbrukare, kriminell, sitta inne, där till vara prostituerad!

Jag är inte något av det! Jag är inte något av det.

Det gör mig inte bättre än den som självmedicinerat, eller flytt sin verklighet. Kanske är det så att jag ändå trotts mina svårigheter haft tur, haft ett annat nätverk omkring mig.

Nej attityder är det som behöver förändras. Vi behöver mera acceptans, vi behöver få bort alla fördommar och skapa ett mera humant samhälle där storbildtv inte blir det som är viktigt. Låt mig ha min concerta, den hjälper mig att varva ner tvärt emot den som inte har ADHD som då de använder sig av liknande preparat får lite adhd liknande symtom.

(H)järnkoll är i tiden, psykisk hälsa är viktigt, vi är inte knäppgökar, vi är inte mera konstiga eller sköra, vi har bara mera erfarenheter av att arbeta med våran personliga utveckling. Vi vågar gå i uppförsbacken med stolta huvuden. Mitt svarta hål på insidan har jag vågat ta fram och titta på, vågar du det?

Att våga må dåligt är en väg till att må bra.

Jag har idag mera erfarenhet av att sluta upp med att vara så djäkla duktig stark mm. Idag vågar jag vara mig, stå upp för mig och mina barn. Vi är alla människor , vi är alla värda att ha ett bra liv.

ADHD; Asperger, och lite annat

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 juni 2010

i Malix

trivs i fyrkantiga miljöer som är skapade av husvagnsfyrkantigheter. Där har vi kontroll, tadalafil där har vi koll på läget. Slarvar vi bort något så behöver vi inte leta på så stora ytor. Vi har koll och allt händer där man är, no rx dessutom är ytan så liten. Så vi behöver inte få i gång allt omkring oss för att ha koll. Husvagn och ADHD mm hör ihop, pills i en husvagn har vi inte ADHD. Skulle det vara så att man lider av lite hyperaktivitet går det hela tiden att göra något som tar bort den. Man kan kolla in alla nybörjare som skall sätta upp förtält, Lika roligt som nybörjarna på sjön. Springa en runda går att göra för dem som är roade av det, bada, duscha, diska kolla in människor skriva rita ja allt går att göra. I husvagnen tar rutiner kortare tid inte myckat att städa och hålla ordning på. Jag får tid till batteriladdnings saker. Dessutom får jag lugn och ro i kroppen, blir trött av situationen och kan sova gott.

Min nya tablett som jag ville ha, har jag just nu ändrat uppfattning om för den hjälper mig att sova på riktigt. Min ilska och ledsenhet Över att läkaren inte hjälpte mig utan bara gav mig tablett är över. Tror det var den bästa hjälp han kunde ge mig två nätter i rad har jag sovit som en stock. Inte varit så trött på dagen inte heller på morgonen.

Sömn mella 23- 7.30 klagar inte jag på. Så mycket har jag nog aldrig sovit. Som mest har jag sovit 6 timmar innan.

Lev idag Just nu, och hallååå!!!!!

Kör försiktigt i dag, det är så många där ute som skall ut och åka för att fira midsommar ……..

Concerta

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juni 2010

i Malix

Igår är en dag jag nu kan lägga till historia. Känns bättre idag. Var hos doktorn i går han ändrade min medicin, sovaldi sale från två likadana tabletter till en gammal och en ny.

Jag vill ha (H)jälp! inte tabletter!!!! Men tydligt finns inte den (H)jälpen att få.

En tablett tar bort en symtom som kommer tillbaka då jag slutar med tabletten. Så är min uppfattning!.!

Den enda tabletten som jag faktiskt har accepterat är min lilla Concerta. För den hjälper mig att varva ner, order den gav mig för några år sen Kunskaper om hur livet kan vara utan adhd okoncentrationer, medical tyvärr dog ju lite av min kreativitet och impulsivitet då i början. Men den kom ju tillbaka efter ett tag. idag är jag mera kreaktiv än innan, men med concertas (H)jälp så kan jag stanna kvar och i alla fall försöka mig på att avsluta, inte sitta timme ut och timme in. Ojdå, det var nog inte helsant, tyvärr. För det är inte concertan som fixar, men concertan (H)jälper till att få mig att komma ihåg att ställa en timer som ringer då jag skall sluta inom kort. Den har gjort så att jag faktiskt kan sluta, avbryta det jag annars hade gjort tills jag stupade.

Nå ja, den nya tabletten jag fick (H) jälpte till med att göra så jag kan sova bättre. Men det här kommer bara vara ett mellanläge som snabbt skall jobbas bort. Jag gillar mitt känsloliv, mina upp och ner vågor de är just det som gör att jag är kreativ tror jag……

Concerta Dosen kanske behövs höjas?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 februari 2010

i Malix

Då är det dags att komma tillbaka till verkligheten, ailment vet inte riktigt hur det ska gå till men till ska det. Livet har kommit i fatt mig. Tabletten som faktiskt hjälpte mig under några dagar att må lite bättre skall tas ut. Min mage klarade inte av den. Det blev att välja på ont i magen eller få lite energi. Jag valde slippa magont. Har varit sjukskriven ett tag, illness men nu måste det till en friskskrivning av mig.

Vill ju så gärna gå kursen som börjar på måndag, tadalafil Ambassadör utbildningen i attityduppdraget. Frågan är om jag orkar, kursen tror jag att jag orkar men sen det som är sen.

Ska tydlilgen även göra någon utredning rehab i företagshälsovården, där man ska bedömma min arbetsförmåga, kanske kommer det hjälpa mig.

Även om jag nästan vet vad som behövs, jag behöver skrapa av lite från min tallrik, det är lite för mycket på den. Inte så att det är någon som lägger på en massa, det gör jag själv, för att ha kontrollen. För att känna att jag har koll. ADHD handlar då den är hos mig om just att ha koll, på utsidan. Detta för att jag inte har så mycket kontroll på insidan, av mig.

Mina tankar som flyger och far. Mina tankar som inte stannar kvar på samma sätt. Har börjat fundera på om det kanske är så att concertans dos kanske behöver höjas kanske är det där problemet är. Kanske är det inte Zoloft intag som behövs utan en större dos och koncentrationspillret concerta.

Nu när jag sitter och tänker på det så kanske det är just det som behövs tänker i alla fall ta upp det med min läkare.