Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.
Snart semester – och jag längtar
Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.
Trötthet, värme och en sväng via Torslanda
När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.
Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.
Den vita färgen på fönsterbrädan
Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.
”Inget”, sa han.
Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.
När sanningen kom fram
När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.
Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.
Ett samtal om gränser och ansvar
Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.
Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.
Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.
Konsekvenser – inte straff
Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen. Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.
Det som hände igår var just det: en konsekvens.
Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.
Och färgen fastnade. Överallt.
Det blev hans att hantera
Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.
Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera. Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.
Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.
Jag valde att stå kvar
Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort. Och där fanns lärandet. I själva görandet. Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.
Vad tänker du?
Hur tänker du kring konsekvenser och straff? Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse? Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.
Bloggverktyg jag använder – Complianz
Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.
Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.
Vill du stötta mitt bloggande? Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.
Reflektion
Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.
Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv. Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson
My husband’s vacation is just around the corner, and I’m longing for it like I never have before. But before we get there, life offered a small lesson – about responsibility, boundaries, and a disassembled pen. The heat after our trip was heavy, but that wasn’t what made me sigh the most that evening.
Soon vacation – and I’m longing
Soon, soon, my husband will be on vacation again. I’m longing in a way I can’t recall feeling before. Not because we have big plans, but because the days will be unplanned again. I won’t have to carry the full load alone – we’ll be two sharing the doing. Even if all we do is just be, it’s more fun to just be together. A strange sentence, perhaps, but it’ll do.
Tiredness, heat and a detour through Torslanda
When we got back from Gothenburg yesterday, we were exhausted. The heat that hit us as we stepped out of the car was stifling. The little one headed straight to his room, and I sat for a while on the patio. Then I made my way down to the basement where it was cooler. I lay down on the couch and fell asleep. I had exerted myself more than I realized.
We made it home, though – even if we took a little detour through Torslanda. I missed the turnoff for the Lundby tunnel. One of those small mishaps that just happen. A consequence of missing the exit, which led to a few extra miles.
The white paint on the windowsill
Last night, my husband noticed some white paint on one of the windowsills, and it had dripped down the outside wall. I called in the one I suspected – since it was their room – and asked what he had poured out.
”Nothing,” he said.
I explained that it had to have been him – because the white paint had clearly come from his window, and no one else pours things out from there. I also told him that it didn’t really matter how it got there. What mattered was that it had to be cleaned – and he would be the one to clean it.
When the truth came out
Later, when I went into his room – and then over to my art pens in the living room – I saw where the paint had come from. One of my drawing pens was in his trash can, taken apart. And one was missing from my collection.
Another conversation followed – about how my art pens are just that: mine. That they’re expensive, and they’re for drawing – not for pulling apart.
I told him this would be costly. That particular pen he had taken apart costs close to 300 SEK. And if all you have is a weekly allowance… well, then it stings.
A conversation about boundaries and responsibility
We had another talk. I asked him if I had ever gone into his room and broken something that was his. Of course, he said no – because that has never happened.
I told him I expected an apology. And that I was disappointed. I probably shouldn’t have said that last part – but it slipped out. Still, I won’t just let this pass without consequence.
Maybe he won’t have to cover the full cost of the pen, but he’ll feel it. He’ll have less money than usual. He’ll also go to the store and buy the exact same pen – with his own money. Maybe I’ll chip in half.
He also had to scrub the windowsill to remove the paint, and he’ll repaint the outside wall where the color still lingers.
Consequences – not punishment
At work, we often talk about consequences. But many times, those ”consequences” resemble punishments – and that’s where I object. I don’t want to punish. I want to teach. A consequence should be connected to the action.
Like when a child spills a glass of milk – then they wipe it up. That’s not punishment, it’s a natural outcome.
What happened yesterday was exactly that: a consequence.
He took one of my pens, broke it apart – maybe out of curiosity – and tried to hide it by pouring the ink out the window. But he didn’t know how much those pens mean to me. And he didn’t know the ink would stick.
And the ink did stick. Everywhere.
It became his to handle
The ink didn’t disappear the way he thought it would. It disappeared because he cleaned it up. With rags. With patience. And maybe with a lump in his stomach.
At the same time, I wonder if the real consequence wasn’t the cleaning. Maybe it was the feeling – when the pen broke, when the ink spread and couldn’t be undone. That’s where the learning began. Maybe the unease, that little sting of worry, is what made it stick.
And had I added more – anger, raised voice, punishment – maybe all that would’ve remained was shame.
I chose to stay
Chose not to punish. I chose to show what had been broken – the pen, and my trust. But I also let him be part of the repair. Take responsibility. Try to clean up. And the learning was found there – in the doing. Not in a corner of shame. Not in harsh words.
What do you think?
How do you feel about consequences versus punishment? Have you ever been punished when you really needed understanding instead?
Share your thoughts in the comments – I read everything and always respond from the heart.
A little blog tool I use – Complianz
I had actually planned to write about a plugin I use – one that makes life easier as a blogger. But this post took a different turn. So I’m adding it here instead.
If you also want to simplify things on your blog or website, this might be useful to you. And if you buy it through my link, you’ll even get a discount – and I’ll get a small thank-you in return. Win-win, I’d say!
Introduction There’s something special about waking up at home after a weekend away. The sheets feel different, the coffee hits differently, and the sound of the washing machine humming reminds me that everyday life is back. Today, I got an especially dramatic start – courtesy of our cat.
This morning, our cat launched a full attack on my feet sticking out from under the blanket. Before 5:00 AM. Of course I woke up immediately. That little rascal knows exactly how to get me out of bed – just to get his breakfast.
Still, waking up at home after being in the motorhome is a lovely feeling. I do enjoy our trips in LVL^2, but there’s a comfort in coming home, unpacking, and slipping back into the rhythm of regular life.
Unpacking the Motorhome – Our Routine
We’re a good team when it comes to unpacking the motorhome. I gather everything from inside, and my husband carries it all into the house and puts things in the fridge. The whole process takes maybe fifteen minutes. After that, I usually settle into the sofa for a bit – but not before checking on our greenhouse and garden.
Yesterday, everything needed a good watering, but I left it until the evening.
Birthday Celebration for My Mother-in-law
Once the unpacking was done, we shifted gears – my mother-in-law turned 81, and we had a little party planned. Showers, getting ready, and picking up our eldest daughter before heading off to Gothenburg.
We made a quick stop at Torp to buy the final gift – a warm, long cardigan to go with the two knives we had already bought (a bread knife and another one she had mentioned needing). She often feels cold, so a cozy, knee-length cardigan seemed perfect.
The party was lovely. She served Swedish sandwich cake and gluten-free options for us, along with Budapest roll and Schwarzwald cake. We were twelve people gathered – a rare occasion due to the distance between us.
Home Again – and a Message from the Neighbor
We got back home around 7:00 PM. Everyone was tired. We watered the garden and sat out on the patio. Just being.
On the drive home, my neighbor messaged me. Her YouTube channel had gained more views, and she mentioned that her son missed me. They had gone swimming, but he didn’t want to go into the deep water without me there. I think we’ll sort that out – he’ll be ready for deep-water swimming before winter arrives. I know he can learn.
My our little girl also mentioned that he had probably knocked on our door while we were away. She finds it unsettling when someone knocks unexpectedly, so she waited. Eventually, she saw him return to his house across the street.
A New Children’s Video About Emotions
Speaking of my neighbor – she recently uploaded a new video to her YouTube channel. She makes short educational films for young children, and they’re truly lovely. The latest one is about emotions: what feelings exist, how they feel, and how they affect us. It’s not every emotion, of course – but it’s perfect for young kids.
The washing machines are calling again. It’s not even 6:00 AM, and I’ve already done two loads of laundry – mostly from the weekend trip. I also washed our swimwear, because we’re probably going swimming today.
Closing Words Thanks for joining me on this Monday morning. Maybe you were woken gently, maybe not. However your day started, I hope it gives you both energy and space to just be.
Reflection: It’s in the contrast that we notice what we truly enjoy. A quiet Monday isn’t boring after an adventurous weekend – it’s a soft landing. And maybe that’s what everyday life is really about.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
Do you also have a furry friend who “helps” you wake up? Share your best or worst pet alarm moment in the comments!
Have you celebrated someone recently? What’s your favorite gift to give a loved one?
Have you seen my neighbor’s new children’s video? Let us know what you think – she loves hearing from viewers!
Support This Blog
Would you like to support my writing? If you enjoy what I share here and want to help keep the blog going, feel free to leave a small contribution using the link below. Thank you for reading!
Förord Vissa dagar fastnar som små pärlor i minnet. Det här är en sådan. Ett inlägg som började med en tanke om ett dopp i Vänern – men slutade i ett samtal om möten mellan kulturer, vågor av skratt och ett försök att resa sig upp från marken med öm höft. Här kommer mina ord från vår sista dag på campingen innan hemfärd.
När regnet övergick i sol – och dagen tog fart
Igår började dagen med moln, regnsmatter och blåst. Men fram på förmiddagen visade sig solen och värmen hittade fram. Trots det mindre trevliga vädret åt vi frukosten ute. Det smakar alltid bättre utomhus – även den torraste mackan blir god då. I min värld är det så.
Redan innan solen kom gick jag och maken ner till sjön, bara för att titta.
Fotoglädje, bad och stora vågor
Maken hade köpt ett nytt objektiv till kameran, vilket gav honom ny inspiration. Jag ska försöka lägga in några av bilderna här – vi får se hur det går.
När solen väl kom blev det svårt att låta bli ett dopp. Jag vet inte hur många gånger jag badade – men det var många. Ett av baden gjorde jag från ett litet berg med stege. Vågor slog mot berget, och jag fick kämpa för att inte kastas tillbaka av vattnet. Men vilket bad det blev! Det kändes som träning för hela kroppen, och Vänern var ovanligt varm.
Picknick på marken – med skratt och värk
På eftermiddagen kom dottern med lilla Alfred och hennes sambo. Maken grillade, och maten smakade som den bara gör på camping. Men eftersom vi bara har tre stolar, fick jag och dottern sitta på marken och äta.
Jag är 60 år gammal med höft och rygg som gärna säger ifrån. Det var inte helt smidigt att resa sig. Tant behövde lite hjälp. Men vi skrattade, och med dotterns hjälp gick det bra.
Barnbad och våglekar
När dottern och sambon behövde åka för att handla, stannade Alfred kvar. Vi gick ner till sjön igen – nu hade det mulnat på, men vågorna var stora och roliga. Vi lekte i vattnet i över en timma. Att bada med barn är något annat – då blir det lek, inte bara sim. Vi jagade vågor och skrattade så att fingrarna blev blålila av kyla innan vi till slut gick upp.
Bruno, diskmaskin och doft av ägg
När de andra åkte vidare, gick jag och maken för att diska. Här på campingen har de en snabb diskmaskin – två minuters disk. Så skönt! På morgonen hade vi sett några familjer från Afghanistan som satt och åt frukost. En kvinna stod och stekte afghanska ägg med lök, tomatsås och kryddor – en rätt som heter Tokhm-e-tomato eller något liknande. Jag vet inte exakt hur det stavas, men doften var underbar – och smaken känner jag igen som något av det godaste man kan äta. Det doftade fantastiskt, och jag kunde inte låta bli att knacka henne på axeln och säga det.
Senare mötte vi en man från ett annat Mellanösternland. Han berättade att han haft en restaurang med en likadan diskmaskin. Jag sa att jag och maken drömt om en sån – men att den är lite för dyr och stor för ett vanligt kök.
Respekt i det lilla – när hjärtat vill tala
När jag stod där, några steg bakom kvinnan som stekte äggen. Doften av stekta ägg, lök och kryddor låg i luften. Hon stod tyst, koncentrerad över stekpannan. Jag ville säga så mycket. Ville berätta om alla de pojkar jag mött genom åren, som kommit hit utan sina mammor. Ville säga att jag alltid burit med mig bilden av en mamma, långt där borta – kanske just som hon – som lagat mat, oroat sig, hoppats. Och att jag i mitt arbete försökt ge deras söner det jag trodde hon skulle önskat att de fick: respekt, trygghet, och en plats där deras värdighet fick vara kvar.
Jag ville tacka henne, som symbol för alla de kvinnor jag aldrig träffat – men som jag i hjärtat burit med mig. Ville säga: ”Jag såg dina söner. Jag försökte förstå. Jag försökte vara värdig deras förtroende.”
Men jag sa inget. Tystnade i osäkerhet. Var rädd att språket inte skulle räcka. Kanske dumt – för ibland räcker det att visa att man vill väl. En blick. En hand på axeln. Ett ord. Eller bara en närvaro som bär något större.
Det är märkligt. Kulturkrockar talas det ofta om, men här – på campingen – var det bara mänsklighet. Vi diskade, vi åt, vi badade. Vi delade plats, skratt och praktiska tips om diskmaskiner. Här var inte kulturer emot varandra – här var människor sida vid sida.
Tänk om vi kunde ta med oss det hem. In i vardagen. In i samhället. In i samtalen. Tänk om vi vågade närma oss oftare, med respekt istället för rädsla, och nyfikenhet istället för misstänksamhet.
Sista kvällen – och nya äventyr
På kvällen var det musik i baren. Inte så mycket folk, kanske berodde det på vädret. Det var en trubadur där som kämpade på med att fånga sin publik. Men oavsett hur han slet var vi inte många som bidrog. De flesta hade fullt upp med att umgås. Men han var bra, hade många roliga kommentarer mellan låtarna.
Det här blev ett annorlunda inlägg. Men det är mina ord från vår sista dag här. Snart packar vi ihop och åker hem, för att fira svärmor som fyller 81 år idag – en av de snällaste människor som jag känner.
Sedan väntar en jobbvecka för maken – och därefter två veckors spontan husbilssemester. Vi har ännu ingen aning om vart vi ska. Men det är ju det som är det fina med husbil – friheten, möjligheten att bara åka.
Vad tänker du?
Har du också suttit på marken och försökt resa dig upp som 60-åring?
Tror du också att vi skulle komma närmare varandra om vi vågade säga det där goda högt?
Har du upplevt fina möten mellan kulturer?
Reflektion:
Det är i det lilla mötet vi förändrar världen. En blick, ett leende, en omtänksam tanke – det är där medmänsklighet börjar.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nu som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
It’s early morning in the motorhome. The wind is humming outside, and the waves gently reach the shore below. It’s just past six, and everything else is still and sleeping. My coffee is, as always, by my side. I suspect the entire campsite is still asleep—except for a few early birds like me, soaking in the calm of the new day.
While the Camp Sleeps
I’m sitting in our motorhome, listening to the wind outside. The waves whisper down by the lake. Coffee next to me. Everyone is still sleeping. I think the whole campsite is mostly asleep. Just a few, like me, sitting up, enjoying the peace.
Real Campers – With Tents
There are many tents on this campsite. And I think they look so cozy. They’re probably the real campers. They’ve packed, they’ve set up, they’ve organized their things. I find myself wishing I was one of them.
We’re the Glide-Campers
We, on the other hand, are glide-campers. We bring the house with us, and it takes almost no effort to get ready. It’s become a part of our daily life—something we do just because we can. And lately, we can go often.
But that doesn’t make us real campers. It takes us 15 minutes to get on the road and 15 minutes to set up. By then the mat is rolled out, the table set, and my coffee’s brewing. Cooking? Almost like at home.
The Tent That Never Left the Garden
Long before we even bought a caravan, I wanted us to get a tent. My husband, who usually supports my quirky ideas, said no. A firm no. So I bought a tent anyway—with four small rooms and a center to eat breakfast if it rained.
But we never used it for real camping. I set it up in the garden, and the kids and I pretended we were camping. My husband shook his head, saying, “The bedroom has better beds—and it’s warm.” Next sentence: “A hotel would be better.” But that wasn’t what I wanted.
Caravan, Then Motorhome
One day, I found a caravan. That story is in my book, titled “I Prefer to Call Myself Impulsive”: Buying a caravan without a tow hitch. Buying a caravan 30, maybe 40 miles away – and buying it cheap. No, it wasn’t a hit – but that’s where we discovered camping.
We had several caravans. Then my husband started talking about getting a motorhome. I resisted. But he bought one—and I was hooked. Now, sitting in our fourth motorhome, I dreamily watch those with tents.
Milk Frothers and Forgotten Chargers
I can picture myself packing the car, setting up the tent… cozy, charming, everything I long for. But—not for me.
I can’t even pack a bag for a work night without bringing half my house—and still forgetting the essentials. How would that go with tent camping?
In the motorhome, I have everything. For example: I own a milk frother I’ve used maybe four times. I also have three battery whisks for frothing milk. One broke yesterday. I still have two left—one in use and one backup. The broken one lasted two years, so no need to buy a new one just yet.
Reality Check: I’d Forget the Charger
Tent life looks lovely, it feels like real camping. And I think I’d like to be that kind of camper. But I’d need packing skills, and a brain that remembers things.
I wouldn’t be able to sit here as I do now—feet up in the passenger seat, laptop in my lap, coffee steaming—because I’d have forgotten to charge the laptop, lost my phone charger, or packed everything in the wrong place.
So… maybe my husband was right. But only maybe. Because… tenting really does look lovely.
Little Films, Big Love
Let me again share the link to the small educational videos for young children. They’re made by my neighbor. She works on them in the evenings after her kids have gone to bed. I’m so impressed by her films—so sweet, made with love. Yes, impressed is the word.
Reflection
There’s beauty in wanting something else—while also appreciating what you already have. The tent is a dream. The motorhome is my reality. And maybe, in that contrast, I find my own truth.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow—we’ll see if we get to live it.” – Carina Ikonen Nilsson
Callout
Do you dream of tent camping too—or are you perfectly happy with the comfort of a motorhome like I am? Leave a comment or share the post with a fellow traveler!
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Förord Här har jag varit vaken en stund. Har precis lärt mig nytt igen – tack vare AI. Det jag lärt mig är att ladda upp en fil och lagt in i inställningarna på bloggen, på ett lättare sätt än innan.
Nu kan jag inte kalla mig datorexpert – men jag kan knacka lite kord. Eller i alla fall lägga in en textfil i WordPress.
Sent ska syndaren vakna – men nu vaknar hon med stil
Nu vid 60 års ålder börjar jag inse att det inte är överskrifterna jag behöver kunna när jag jobbar med bloggen. Det är texten som står under alla rubriker som är viktiga.
Sent ska syndaren vakna. Men nu har hon i alla fall vaknat – och det känns som jag börjar bli lite grym på det här med att få till det jag vill i min blogg.
Sakta men säkert börjar den där rädslan för kord och sådant bli till någon form av trygghet. Eller i alla fall inte så stressande som det varit innan.
Snart kan jag hålla en kurs för NOOBS på just det här.
Papperssugrör och plastnostalgi
Om vi nu pratar om NOOBs kan jag villigt erkänna mig som just en sådan där NOOBS. Men här pratar vi om sugrören på Max, Mc Donald’s och de andra hamburgerkedjorna.
Gillar vi sugrör som är gjorda av papper? Gillar vi att äta glass med deras glassbestick?
Jag ska villigt erkänna att jag gör det inte!!!
Ett försök att lyxshakea som folk
Igår efter vår shoppingtur – jag och dottern – när allt var inhandlat och klart bestämde vi oss för att åka förbi Max för att ta en lyxshake.
Vi var så trötta att vi bestämde oss för att inhandla det från Driven. Alltså: inte gå ut ur bilen och beställa som jag alltid brukar göra om jag är ledig. Är jag på jobbet brukar ungarna vilja att man beställer från Driven.
Vi åkte alltså i bilen, tittade på vad vi skulle beställa, och åkte vidare i kön.
Ett missat moment och ett varv för mycket
När vi var nästan framme vid luckan där man beställer, frågade jag dottern:
– Men vänta nu, brukar man inte beställa innan man kommer till kassan?
Hon tittade på mig – och vi började skratta. När vi kom fram till kassan frågade kassakillen vad vi beställt.
Vi fick erkänna att vi totalt missat själva den grejen. Det som kanske är det allra viktigaste om man nu vill ha något från honom.
Han skrattade till och sa:
– Nej, nu får ni nog ta varvet en gång till och beställa där man gör det.
Vi skrattade igen, och gjorde om varvet. Denna gången stannade vi till och berättade för högtalaren att vi ville beställa var sin lyxshake. Jag en jordgubbsshake och dottern en latte-något.
Vi åkte fram, fick vår beställning och åkte därifrån.
Och sen gick allt åt pipsvängen…
Det är nu det går åt pipsvängen. Här är det som allt går åt skogen.
Hur tycker ni andra att det går att dricka lyxshake med små jordgubbsbitar i. Men ett sugrör av papper?
För mig gick det inte över huvud taget.
Jag behöver en kurs på en vecka för att lära mig dricka shake med papperssugrör. Asså på allvar – har Max och de andra kedjorna någon kurs jag skulle kunna gå för att få i mig den där shaken utan att kleta ner tröja, fingrar och allt annat runt omkring mig?
Det vart ju helt stopp – och sugröret snörper ihop sig så det inte går att dricka alls. En kurs är högsta prioritet in, ser jag.
Finns sådan kurser? Kan det vara Miljöpartiet som håller i dessa kurser, kanske?
Jag gav upp och vek sugröret till en sked
För det var helt omöjligt att få i sig något alls med det där sugröret.
Det slutade med att jag vek sugröret på mitten och försökte äta shaken med sugröret som en dåligt tillverkad sked.
Är det verkligen någon som klarar av att dricka shake med papperssugrör?
Men jag blev klokare – från och med nu ska jag alltid ha med mig ett sugrör av bambu eller stål i väskan.
För det var inte ens smått – utan helt omöjligt att få i sig shaken om jag skulle använda sugröret så som man ska använda det!
Här är det jag som är NOOBen.
Slutkläm – och gardinplaner
Nej, nu är det slut för dagen. Ett inlägg om sugrör… hmm, hur blev det här?
Idag ska jag åka till dottern och hjälpa henne sy upp gardiner.
Ha en fin dag och ta hand om dig. Tack för att du läser min blogg – och har du knep om hur man dricker en shake från Max med papperssugrör, så tar jag tacksamt emot!
Om du har dom skillsen – då är jag imponerad.
Stöd mitt skrivande – skänk en slant
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta bloggande – så får du gärna lämna ett litet bidrag. Skänk en slant via PayPal Tack för att du läser, följer och finns här.
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag – just nu. Igår finns inte kvar, och morgondagen kommer med sin skönhet i morgon. Just nu gäller. Just NU! Live today – right now. Yesterday is gone, and tomorrow will arrive with its beauty when it comes. What matters is this moment. Right NOW!
Lång resa, stark sol och ett bad jag aldrig tagit i Sverige
Förord Det här är ett sådant där inlägg som bär spår av resans puls – från timmar i bilen till kvällssol vid älven. Jag skriver det med sand mellan tårna och bilder i huvudet som fortfarande doftar fjälluft.
Från Sverige till Norge – med handlingsstopp och dieselprat
Igår blev det många timmar i bilen. Vi körde från ett regnigt Sverige, passerade Charlottenberg där norrmännen fyllde kundvagnarna och dieselpumparna, och rullade vidare in i Norge. Här är diesel dyrare – men tack vare vår starkare krona blev campingen, som kostade 420 norska kronor, bara 399 i svenska pengar. Kanske är dieseln ändå ungefär lika dyr som hemma, men ärligt talat är det för tidigt för att tänka matte.
Regn, räkning av husbilar och skrivdrömmar
Hela vägen fram till Kongsvinger följde regnet oss. Jag försökte räkna husbilar – en syssla jag gör med glädje – och samtidigt arbeta lite med Vinghästen. Men det gick sådär. Boken får vänta till vi är hemma. Ett manus tar tid, och det ska bli vackert. Men bilderna, de växer fram ur sagan om pojkarna och deras prövningar tillsammans med hästen.
En pastagratäng i kvällssolens magi
När vi till slut anlände till campingen vid Glomma, värmde vi på pastagratängen vi hade med oss. Vi satt ute och åt i kvällssolen, som sken på oss som genom ett mirakel. Runt omkring – kolsvarta moln. Men just över oss: strålande sol. Det blåste, men vinden var varm, nästan välsignande. Maken brände sig på axlarna i solskenet. Det gjorde ont, men det var också ett bevis på hur stark solen var.
Ett bad jag aldrig skulle ta i Sverige
Jag frågade campingvärden om man kunde bada i älven – det kunde man. Men när jag väl gick ner dit, möttes jag av stora stenblock, och där det var sand, sjönk jag ner i dyn. Fötterna fastnade. Men jag hade bestämt mig. Det blev ett bad ändå – ett sådant där där man mest flyter, snarare än simmar. Vattnet var strömt, och ett vattenfall hördes längre bort.
Efteråt satt jag i solen och lät fötterna torka. Badskorna, däremot, är nu fulla av sand. Jag har blivit ännu mer övertygad: norrmän vet inte hur en riktig badsjö ska kännas. Jag skulle aldrig bada i sånt vatten hemma i Sverige. Redan förra året blev det tydligt – badkulturen här skiljer sig rejält.
Vyerna – så vackra att man blir tyst
Men – och det är ett stort men – vyerna här är magiska. Höga berg, djupa dalar, små pittoreska byar. Ögonen får sitt, och det med råge. Det är ett landskap som får en att känna sig liten, på ett vackert sätt.
Dagens funderingar – vilken väg ska vi ta?
Idag vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Kanske kör vi tillbaka in i Sverige, mot Vilhelmina och Stekenjokk – för att verkligen få den där wow-känslan av fjällen. Kör man genom Norge först, kan just Stekenjokk kännas lite… futtigt. Men om vi tar det från svenska sidan är det något annat.
Det blir många mil i bilen oavsett. Kanske blir det ett stopp i Strömsund, där det finns camping och pool. Eller så drar vi vidare mot Trondheim och letar camping i Oppdal eller uppe på fjället bland bisonoxarna. Oavsett var vi landar, så fortsätter resan.
Slutord
Det är så här det är – husbilslivet på vägarna, med sol, sand, vyer och oplanerade beslut. Vi följer känslan, vädret och vägen. Och jag följer orden som vill skrivas.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Long hours on the road, strong sun and a dip I’d never take in Sweden
Foreword This is one of those posts that carries the pulse of travel – from hours behind the wheel to an evening in the sun by the river. I write this with sand between my toes and landscapes still lingering in my mind.
From Sweden to Norway – shopping stops and diesel thoughts
Yesterday, we spent many hours in the car. We left rainy Sweden and crossed the border at Charlottenberg, where Norwegian shoppers lined up at the pumps and checkout counters. Diesel is more expensive here, but since the Swedish krona is stronger this year, the campsite that cost 420 NOK only came out to 399 SEK. Maybe that means diesel is roughly the same – but it’s too early for math. That thought will have to stay uncalculated.
Rain, motorhome spotting and writing dreams
It rained all the way until we reached Kongsvinger. I counted motorhomes along the way – a little travel tradition of mine – and tried to work on The Winged Horse book. But that was easier said than done. The manuscript will have to wait until I’m back home. It takes time to shape a story into something beautiful. Still, I’ve created many lovely images based on the tale of two boys facing trials with the winged horse.
Pasta bake and evening sun magic
When we finally arrived at the campsite by the Glomma River, we reheated the pasta bake we’d brought along. We ate outside, bathed in evening sun, surrounded by black, ominous clouds – yet right where we sat, the sun kept shining. The wind was strong but warm. My husband ended up sunburned on his shoulders, a sign of how intense the sunlight really was.
A swim I’d never take back home
I asked the campsite host if one could swim in the river. She said yes. But when I got there, I was disappointed. Huge rocks blocked some areas, and where there was sand, your feet would sink into the silt, making it hard to get up again. Still, I was determined – and I took a swim, floating briefly in the current. Further downstream, I could hear the sound of a waterfall.
When I got out, I let the sun dry my feet. My water shoes are now full of sand. More than ever, I’m convinced: Norwegians don’t know what a real swimming lake or beach should feel like. I would never have swum in such water at home in Sweden. Last year already gave me that clear realization.
But oh, the views…
That said – and this is important – the scenery here is breathtaking. Towering mountains, deep valleys, charming little villages. There is beauty everywhere. It humbles you, in the best possible way.
Today’s thoughts – which direction shall we go?
Today, we’re undecided. Maybe we’ll drive back into Sweden, heading for Vilhelmina and Stekenjokk – for that epic mountain feeling. If you explore the Norwegian side first, Stekenjokk can seem small in comparison. But from the Swedish side, it hits differently.
Either way, we’ll cover many miles today. Perhaps a stop in Strömsund, with its campsite and pool? Or maybe we’ll continue toward Trondheim, looking for a campsite in Oppdal or up on the mountain among the bison. Wherever we land, the journey rolls on.
Closing words
This is what vanlife looks like – sun, sand, stunning views, and decisions made on the go. We follow the weather, the road, and the feeling. And I follow the words that want to be written.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
This is one of those mornings where I just want to write myself out of the tiredness. A night of itchy mosquito bites and heat that just wouldn’t let go – but now I’m sitting here, on the couch with the laptop in my lap, ready to head north.
We got a lot done yesterday, and today, 400 kilometers of road lie ahead. I’m full of anticipation – now it feels like the vacation is truly beginning.
A New Journey – To Mora and Beyond
Good morning! Well, technically, it is morning – but it feels like I haven’t slept at all. Gnats and mosquito bites kept me company through the night, and the heat lay over us like a blanket.
Today will be a long one. But I’ll be sitting in our LVL^2, noting down motorhomes that pass us by. That’ll be okay – my body is with me, even if the hours might feel a bit slow over those 400 kilometers.
Tonight’s stop: Mora.
Laundry, Fridges, and the Habits We Barely Notice
Yesterday was laundry day – getting the little one’s clothes clean for the trip. Then it was time for the fridge and freezer. We emptied the freezer completely to see what was actually in there. My husband thought it was empty. He was wrong.
While we were at it, we cleaned out the fridge too. You know that metal rack that’s supposed to hold drinks? It’s only been used maybe two or three times over the years. We took it out – suddenly, we had more space!
Later, the little girl went to grab some milk and asked, surprised: – Don’t we have any milk?
Oh yes, I said. It’s just on the top shelf now. And just like that, it hit me how much we rely on habits. She thought we were out of milk – just because it wasn’t where it usually is.
Shopping, Cooking, and the Smell of Blueberry Pie
Later in the day, we drove to Vänersborg to get the last of what we needed and stock up the fridge and freezer in LVL^2. We didn’t need much – but somehow still spent over 2,000 kronor.
For dinner, we made pizzas using those pre-made kits. I topped mine with tomato sauce, cheese, a bit of turkey, sun-dried tomatoes, and olives. Super tasty! But salty – I ended up drinking three, maybe four bottles of water that evening.
After a short nap – while my husband cooked for the teens staying home – I got up and made some granola, baked a blueberry pie, and prepped a flour mix for scones. We have an oven in our camper, and it’s such a luxury to smell freshly baked bread while on the road.
Sometimes we even bake on the grill – it somehow tastes even better. Maybe it’s the sunshine. Maybe it’s the waiting. Or just the simplicity of it all.
LVL^2 is Ready – Norrland Awaits
The camper is packed, cleaned, and the beds in LVL^2 are freshly made. Now we’re off – this time with our little one. And yes, we’re ignoring the weather forecasts.
All so he can experience Norrland. I believe it’s a basic right – that every child should get to know what’s out there in this beautiful country of ours. You should be able to carry memories from both the north and the south.
My husband and I have gathered many such memories – with all the children who’ve stayed with us over the years.
Final Thoughts
Wishing you a beautiful day – the kind you’ve chosen and created for yourself. Thank you for being here, for reading. It means more than you know.
Have you travelled with kids in a campervan or explored Sweden from top to bottom? Feel free to leave a comment – I read and appreciate every word. It means a lot to connect with others who cherish the little and big moments of everyday life on the road.
Here you can read about some of the trips we’ve taken with our cars and caravans.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here. Tomorrow doesn’t come until tomorrow. Right now is what matters.
Det här är en sådan morgon där jag mest vill skriva mig ut ur tröttheten. En natt med kliande myggbett och värme som vägrar släppa taget – men nu sitter jag här, i soffan med datorn i knät, redo att ge mig av mot norr. Det blev en hel del gjort igår, och i dag väntar 40 mil på vägarna. Jag är förväntansfull och känner att nu blir det semester på riktigt.
En ny resa – mot Mora och vidare norrut
God morgon! Jo, det är faktiskt morgon, men det känns som att jag inte sovit en blund. Knott och myggbetten har kliat hela natten, värmen har legat som ett täcke. Den här dagen kommer att bli lång. Men jag ska sitta i LVL^2 idag, och registrera husbilar som kör förbi oss. Det kommer att vara okej – kroppen är med mig, även om det kanske blir lite långtråkigt under de där 40 milen.
Kvällens stopp blir Mora.
Tvätt, kyl och små vanor vi knappt märker
Igår var det dags för sista tvätten – lillkillens kläder, så att han har rena inför resan. Sedan blev det kyl och frys. Vi plockade ut allt ur frysen för att se vad som egentligen fanns. Maken hade nämligen fått för sig att den var tom. Det var den inte.
När vi ändå höll på, fixade vi kylen också. Den där plåtställningen för drickor? Den som knappt använts? Den åkte ut, och genast blev det mer plats. När lillflickan skulle ta mjölk frågade hon förvånat: – Har vi verkligen ingen mjölk?
Jo då, svarade jag. Den står bara på översta hyllan nu. Och där blev det så tydligt hur mycket vanemänniskor vi är – hon hann tro att mjölken var slut innan hon såg att vi bara städat ur och ändrat lite.
Handla, laga och dofta på blåbärspaj
Sen åkte vi till Vänersborg för att handla det sista, och för att fylla på kyl och frys i LVL^2. Vi behövde inte så mycket – ändå gick det på över två tusen kronor.
Till middag blev det pizzor med pizzakit. Jag gjorde min med tomatsås, ost, lite kalkonkött, soltorkade tomater och oliver. Den blev supergod! Men salt – för oj vad törstig jag blev. Tror jag drack tre, kanske fyra flaskor vatten under kvällen.
Efter en kort tupplur – medan maken lagade mat till ungdomarna som inte ska med på resan – ställde jag mig och gjorde müsli, bakade blåbärspaj och förberedde en mjölmix till scones. Vi har ju ugn i bilen, och det är en lyx att få känna doften av nybakat bröd även när man är på rull. Ibland bakar vi i grillen – det blir extra gott då. Kanske beror det på att man får sitta där ute i solen och vänta på att brödet är redo.
LVL^2 är redo – nu väntar Norrland
Bilen är packad, iordningställd och sängarna är renbäddade i LVL^2. Nu ger vi oss av. Den här gången med lillkillen – och vi trotsar väderleksrapporterna. Allt för att han ska få uppleva Norrland.
Jag tycker det är en självklarhet – att alla barn ska få en chans att veta vad som finns i vårt vackra land. Man ska få ha minnen från både norr och söder. Jag och maken har samlat på oss många sådana – med alla barn som bott hos oss genom åren.
Avslutning
Önskar dig en fin dag – en sån där dag du själv valt och skapat. Tack för att du är här och läser. Det betyder mer än du tror.
Har du också rest genom Sverige i husbil eller husvagn? Dela gärna dina minnen i en kommentar – jag läser allt med glädje!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.