Findus till Doktorn.

Skuldkänslorna, kryper i kroppen på mig. Känner skam över min skuld, jag gjorde idag, på morgonen. Först lät inte jag katten få sin frukost, han brukar få. Det ska man inte ge, när han ska sövas ner. Efter det tvingade jag stora sonen, att få in katten i hans bur. När jag sedan skulle åka, väckte jag tösabiten för att få ett moraliskt stöd. Mutad med Frukost på Cafét, här i byn. Sedan åkte jag och min andra skuld, till veterinären med vår lilla kära Findus. Lilla Findus var rädd redan när han kom i buren, rädd när han åkte bil, rädd när vi gick in i veterinär hallen. Jag fyllde i papper, därefter kom veterinären som skulle göra ingreppet. Findus fräste åt henne, det lät i hela hallen. Hon tog katten och vi gick till bilen. Parkerade den vid parkeringen till Cafét, upptäckte att det inte var öppet. Det där cafét öppnade 9.00. Det blev att köpa färsk bröd, på ICA. Det resulterade i att vi köpte även till de andra två. Hem igen, lilltösen åt färskt bröd och donats. Jag åt min gröt.

Dagen är inte som vanligt. Här sitter jag och skriver utan, att ha Katten som sällskap. Här sitter jag och är nervös. Tänk om det händer något, tänk om han alltid kommer att minnas att jag och tösabiten, var dom som åkte iväg med honom. Tänk om han lägger det onda han kommer att få, på oss, att det var vårt fel. Nåja jag kan måla upp hemska scenarier, för mig själv, dom tenderar inte alltid vara sanna. Den som lever få se. Stora sonen gick förut och letade, efter katten. Han trodde vi skulle få med oss honom hem med ens. Jag hörde i hans röst, att han blev orolig. När jag sedan berättade för honom, att katten får vara kvar hos doktorn efter ingreppet, blev han mera sig lik i rösten.

Jag har hängt upp nattens tvätt, utan att vara rädd för att katten snurrar runt benen. Jag har ätit frukost, utan att katten försöker klättra upp på mina ben. Något positiv, med att katten inte är hemma. Ser ni, nu försöker jag lura mig själv att inte vara boven. Det är ju jag som är boven i dramat. Maken han är fegisen. Han ville inte komma hem från jobbet innan Findus, återhämtat sig från dessa ingrepp. Det var jag som åkte till veterinären, med våran gamla katt Pölsa, i våras. Pölsa var vår första katt och han blev 17 år, innan vi tog beslutet om att det var dags. Det hade varit dags i minst ett år, innan den där dagen i våras. Det har jag lovat mig själv denna gång, om jag lever då. Då ska katten få åka till himlen när det är dags! Inte ska han behöva vara kvar, för att jag inte är mogen att ta det beslutet. Utan då är det när tiden är inne, när jag märker dom där första tecken, som visas. Då ska jag, fast det gör ont, åka till veterinären med honom fast jag inte vill. Det skulle inte maken klara av sa han, då det begav sig.

Nej nu blir det några timmars väntan, innan katten kommer hem igen. Jag ska passa på att klura ut vad vi ska ha för mat. Ska passa på att sticka lite utan att katt jagar mina nystan. Det är just i sådana stunder jag ibland säger till honom att han kan bli soppa om han inte låter bli. Tur att han inte vet vad soppa är. Tur att han tror att vi leker. För annars hade jag inte varit poppis.

Just nu känner jag mig lite vilse. Men jag tror jag hittar fram till mig sedan när katten är hemma igen.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag vaknade upp idag.
2. Tack för att dagen igår blev en lugn fin dag.
3. Tack för att det funnits så många människor i mitt liv som jag har fått lära mig saker av.
4. Tack för att jag ännu håller på att blogga här på bloggen. Man säger att vi med ADHD ofta tröttnar på saker, jo det gör jag med från och till. Men just bloggen har jag hållit fast vid.
5. Tack till livet och allt vad det innehåller även dom svåra sakerna. Dom hjälper mig att se, att jag är en uthållig stark människa.
6. Tack för den goda sömnen i natt. Det är inte mig förunnat alltid.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.