En annan dag och tid…

Kommer jag att kunna skratta, utan att jag aktivt gör ett val att skratta. Men tiden får gå och läka det som bor och bott i tiden, just nu, innan det där förlösande leendet och skrattet kommer att hitta fram.

Förödelsen är stor här i Töreboda. Träd som knäckts ligger i ordningplockat längst vägkanterna, tak som blåst av. Men det mesta var iordning kom plockat då vi kom fram till Campingen. Maken ringde till campingen innan vi åkte, för att kolla av hur det var med el och sådant. Många som campar här, men vi lyckades få den plats vi ville ha.

Det blev en liten känsla av sommar innan, kvällen kom. Kvällen kan jag inte säga att den var ljum. No, no i stället riktigt kall, ingen ljum sommar kväll. Kylan gjorde att vi satt inne i Lvl^ och hängde.

Det var härligt att vakna upp här i husbilen i morse. Jag har sovit tungt och känner mig utvilad. Även om min klocka visar annorlunda. Jag sa till min kollega igår när jag pratade med henne, att nu ska vi åka husbilen och nu ska prosecco flöda. Jag är en riktigt dålig drinkare jag för flaskan är obruten och det stackars glaset med vin jag tog i går, hällde jag ut häften av. Så det där med flödande vin blev ett halvt glas.

Idag ska vi gå i till stan se om vi hittar en frisör till lillflickan. Hon vill klippa sig. Hon behöver klippa sig, för luggen är inte en lugg som ramar in hennes vackra ansikte. Utan något som hänger ner och döljer hennes ansikte. Kanske ska även jag klippa till mig lite. Håret har blivit lite för långt. Himlen är klar blå och solen visar sig. Poolen kommer att besöka tänker jag och en liten eftermiddagsgrill ska bli till idag.

Sonen fick gå till vårdcentralen igår med. Men för att lägga om och kolla av såret på armen. Sjuksköterskan sa att det ser bra ut men, att han ska tillbaka nästa vecka. Det berättade han, när han ringde. Han äter antibiotika och värkmedicin. Förhoppningsvis lägger sig infektionen och allt blir som vanligt igen.

Snart stundar begravningen för mamma, sedan vill jag att allt ska vara som vanligt. För jag orkar inte med mera tråkigheter nu, sorgen och oron börjar ta ut sin rätt. Gråten sitter på insidan, vill ut men ligger och lurar, gör ont inom mig. Igår var det en dag där tårarna brände men, inte ville fram, orkeslösheten fick motas bort. Egentligen skulle jag vilja lägga mig ner och bara skrika, skrika tills rösten försvann. Sova, ligga i sängen och inte prata med någon. Gömma mig, gråta och bara vara. Men skulle jag tillåta mig det, ramlar jag nog på riktigt. Då är det inte säkert att jag orkar gå upp ur sängen igen. Det kommer en dag när mitt leende hittar fram, utan att jag medvetet anstränger mig igen. Den dagen kommer men, den är inte här ännu.

Nog klagat från mig. Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu blir en dag i solen. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.