Jag mår lite bättre i dag.
👉 Read this post in English further down ↓
Sov alldeles för mycket i går.
Somnade sent och vaknade 03.00,
men gick upp först vid 6.30.
Min snarkande make sov gott
medan jag låg och vred mig.
Under timmarna då jag inte gick upp
pratade min inre kvinna till mig igen.
Hon brukar knacka på ibland.
Det är den del av mig
som jag inte alltid vill lyssna på.
Eller kanske den jag inte har lyssnat på
under en längre tid.
Hon väcker mig
och berättar sanningar.
Vägleder mig att lyssna
på mina egna tankar.
Tjänstledigheten
Jag har under några månader varit tjänstledig på vardagarna.
Detta för att min lille pojke
inte ska må dåligt
och kämpa sig tokig i skolan.
Innan tjänstledigheten arbetade jag
från eftermiddag till morgon dagen därpå.
Min man jobbar på annan ort
och sover borta de dagarna.
Min mamma var snäll
och kom hit som barnvakt
de dagar jag jobbade mitt i veckan.
Efter en händelse fylld av känslor
– rädslor för mig –
tog jag kontakt med min chef
och bad om tjänstledighet
för att situationen hemma skulle bli bättre.
Till viss del har den blivit det.
Det händer inte så mycket nu.
Jag har hittat mer ork
att göra saker så bra som möjligt.
Men nu kommer tankarna
om mina egna möjligheter.
Kursen som inte blir
För några veckor sedan fick jag en förfrågan
om en kurs.
En utbildning i något som jag
från första stund kände:
Woaw.
Det här är spännande.
Mitt intresse är stort.
Jag har sett fram emot det.
Men det kommer inte att bli av
på grund av min tjänstledighet.
Jag förstår det.
Jag är medveten om det.
Jag förstår hur min chef tänker.
Och jag hade nog kommit till samma slutsats
i hennes roll.
Men nu är jag jag.
Och jag ser hur jag går miste om något
som jag väldigt gärna vill göra.
Jag känner en förlust.
Besvikelse.
Sorg.
Fundersamhet.
Viljan och ansvaret
Tjänstledigheten är nödvändig.
Rutinerna för min son är viktiga.
Kvällarna hemma betyder trygghet för honom.
Jag ser vinsterna.
Men samtidigt känner jag en sorg
över att denna möjlighet
till utveckling och kunskap
blir en förlust för mig
redan innan den ens börjat.
Jag vet i mitt huvud
att jag gör det bästa just nu.
Men jag vill.
Jag vill.
Och det går mig ur händerna.
Samtidigt fanns en lättnad
när min chef berättade att det inte blev aktuellt.
En lättnad över att slippa oroa mig
för om det skulle fungera.
För behovet finns kvar.
Min sons behov av rutin och förutsägbarhet.
Kanske måste det vara så här i några år.
Att någon av oss vuxna är hemma på kvällarna
för att hans skolgång ska fungera.
Vem är jag i allt detta?
Här uppstår ett litet problem.
Jag har jobbat så här i många år.
Dygnspass.
Längre sammanhängande ledighet mitt i veckan.
Jag gillar det.
Jag gillar att arbeta med människor.
Jag vet inte om jag klarar av
att inte ha ett socialt arbete.
Skulle jag klara ett “vanligt jobb”?
Fem dagar i veckan, 7–16?
Jag vet inte.
Men det viktigaste är
att min familj mår bra.
Att min son är trygg.
Och just nu
har jag svårt att välja.
Svårt att se.
Svårt att förutse min framtid.
Jag återkommer till Kellys teori –
att vi människor använder våra konstruktioner
för att förutse framtiden.
Men just nu
är jag lite villrådig.
Reflektion – mellan vilja och kärlek
Ibland står viljan och kärleken mitt emot varandra.
Inte som fiender.
Utan som två sanningar samtidigt.
Det är möjligt att sörja en förlorad möjlighet
och samtidigt veta
att man gör rätt.
Det är möjligt att vilja mer
och ändå välja det som är nödvändigt.
Att vara villrådig
betyder inte att man är svag.
Det betyder att man bryr sig.
When I Want – But Life Holds Me Back
I feel a little better today.
I slept far too much yesterday.
Fell asleep late, woke at 3:00 AM,
but didn’t get up until 6:30.
My snoring husband slept peacefully
while I lay there turning and twisting.
During those hours when I didn’t get up,
my inner woman spoke to me again.
She knocks sometimes.
She is the part of me
I don’t always want to listen to.
Or perhaps the part
I haven’t listened to for quite some time.
She wakes me
and tells me truths.
Guides me to listen
to my own thoughts.
The Leave From Work
For the past few months, I’ve been on leave during weekdays.
This was to help my little boy
not struggle himself exhausted at school.
Before the leave, I worked
from afternoon until the following morning.
My husband works in another town
and sleeps away on those days.
My mother kindly came here
to babysit when I worked midweek.
After an emotional incident
filled with fears for me,
I contacted my manager
and asked for leave
so that things at home could improve.
To some extent, they have.
Life is calmer now.
I have found more energy
to do things as well as possible.
But now, thoughts about my own opportunities
are surfacing.
The Course That Won’t Happen
A few weeks ago, I was offered
a course.
An education in something
that, from the very beginning,
made me think:
Wow.
This is exciting.
My interest is strong.
I was looking forward to it.
But it won’t happen
because of my leave.
I understand that.
I’m aware of it.
I understand how my manager thinks.
And in her position,
I would likely have reached the same conclusion.
But now I am me.
And I see myself missing something
I deeply wanted.
I feel loss.
Disappointment.
Sadness.
Uncertainty.
Desire and Responsibility
The leave is necessary.
The routines for my son are important.
Evenings at home mean safety for him.
I see the benefits.
But at the same time,
I grieve the opportunity
for growth and learning
that disappears
before it even begins.
I know in my head
that I am doing what is best right now.
But I want to.
I want to.
And it slips out of my hands.
There was also a sense of relief
when my manager told me it wouldn’t be possible.
Relief from worrying
whether I could manage it.
Because my son’s need for routine and predictability
is still there.
Maybe this is how it needs to be for a few years.
That one of us adults must be home in the evenings
for his schooling and everyday life to work.
Who Am I in All This?
Here lies the dilemma.
I have worked like this for many years.
Long shifts.
Long stretches of time off midweek.
I like it.
I like working with people.
I don’t know if I could manage
not having a social profession.
Could I handle a “regular job”?
Five days a week, 7–4?
I don’t know.
But what matters most
is that my family feels well.
That my son feels safe.
And right now,
I struggle to choose.
To see clearly.
To foresee my future.
I return to Kelly’s theory —
that we use our personal constructions
to anticipate and predict our future.
But right now,
I feel uncertain.
Reflection – Between Desire and Love
Sometimes desire and love stand opposite each other.
Not as enemies.
But as two truths at the same time.
It is possible to grieve a missed opportunity
and still know
you are doing the right thing.
It is possible to want more
and still choose what is necessary.
Feeling uncertain
does not mean you are weak.
It means you care.
Lämna ett svar