Dagen är ny igen.
Så oviss. Så ny.
Vad kommer den att föra med sig i dag?
Vad vill den lära mig?
Vi tar så mycket för givet – att vi ska vakna på morgonen, att livet ska vara i dag som det var i går.
Ändå är varje sekund ny. Allt förändras. Jag förändras i varje andetag jag tar. Jag blir äldre, klokare, säkrare och ännu mer jag.
När jag tänker sådana tankar känner jag hur jag blir medveten. Jag blir mer levande, mer ödmjuk och mer närvarande i nuet.
Jag kan inte förändra min historia.
Jag kan inte påverka min framtid fullt ut – jag vet inte vad som kommer att ske i morgon, nästa vecka eller nästa år.
Men just nu kan jag ta ansvar.
Utifrån mina konstruktioner, formade av min historia, har jag en förmåga att försöka förutse kommande händelser. Kellys teori är intressant – hur vi skapar mönster, hur vi beter oss på ett visst sätt för att få ett visst beteende tillbaka från vår omgivning.
Jag har tänkt på det i och med mitt bloggande.
Vad är det jag vill uppnå?
Varför sitter jag här varje dag och skriver om mig, mitt liv och min familj?
Jag vet inte helt.
Men det känns skönt att skriva.
Det känns som att jag släpper ut mina tankar, låter dem utvecklas. De hjälper mig att se små händelser i ett större sammanhang. Vissa tankar förändras från ett inlägg till ett annat. Vissa blir kvar – starkare, tydligare.
Jag rensar. Renar. Byter ut gamla känslor mot nya.
Jag lär känna mig själv på en annan nivå.
Och ändå bjuder jag inte på allt i mitt liv.
Men jag får en närmare kontakt med min inre röst.
Under året som gått har jag skrivit så många inlägg. Vissa betyder ingenting. Vissa är bara ord för att fylla tomrum.
Men vissa är betydelsefulla. Jag går tillbaka och läser dem igen. Känner på orden. Fylls av samma känslor som då jag skrev dem. Blir bekräftad i min egen upplevelse.
Jag har lärt mig under året som förflutit.
Jag har kommit närmare mig själv – den jag är innerst inne.
Jag är en känslomänniska.
Mina tankar, mina sinnen, mina känslor är mina. Och ju mer jag skriver, desto mer tycker jag om mig själv.
För femton år sedan, i samband med min trettioårsdag, började en inre resa. Jag mötte en vuxen kvinna – och en kärleksfull, omtänksam, känslig flicka som ville alla väl men hade glömt bort sig själv.
Den kvinna som vid trettio vände ut och in på sig själv för att hjälpa andra att tycka om henne. Det gjorde henne tom, trött och osäker.
Sedan lärde jag mig att ställa nya frågor:
Vill jag det här?
För vem gör jag det?
Av vilken anledning?
Första gången jag sa nej, sa jag det tyst – så att ingen hörde det. Inte ens jag.
Nästa gång viskade jag det. Då hörde jag det, men ingen annan.
Tills en dag då jag sa det så att den som frågade faktiskt hörde mitt nej.
Hela jag skakade av rädsla. Tänk om den andra skulle bli arg? Tänk om hen inte längre skulle tycka om mig?
Men i samma ögonblick växte jag.
Jag började tycka om mitt nya ord.
Nej, jag vill inte.
Jag har inte tid.
Det betyder inte så mycket för mig.
Du får fråga någon annan.
I de meningarna visade jag mig själv kärlek. Jag tog ansvar över mig själv. Jag satte mig själv på det trappsteg som var mitt.
Vissa människor tog avstånd.
Andra nya kom till.
I dag när jag säger ja eller nej vet de som frågar att jag menar det. Jag gör det av rätt anledning. För att jag vill. För att det är viktigt för mig. För att jag har tid, ork och lust.
Det gör mig ärlig. Hel. Tydlig.
Allt det där sökandet efter andras kärlek och uppskattning handlade egentligen om att jag själv behövde ge mig den kärleken.
Det är just därför en nutida reflektion kan vara så fin ❤️
Inte för att “uppgradera” texten.
Utan för att visa vad tiden har gjort med dig.
Den gamla texten får stå som den är.
Sedan lägger vi till en liten sektion längst ner:
🌿 Nutida reflektion
När jag läser den här texten i dag ser jag något jag inte fullt ut förstod då.
Jag ser en kvinna som höll på att bygga sin ryggrad.
Hon visste inte att det var det hon gjorde. Hon trodde kanske att hon bara skrev av sig. Men mellan raderna tränade hon på att stå kvar.
Att säga nej.
Att välja sig själv.
Att sluta jaga bekräftelse.
Det är märkligt hur rädd man kan vara första gången man säger nej – och hur det ändå kan kännas som att man äntligen säger ja till sig själv.
I dag vet jag att den där resan inte tog slut. Den fortsätter.
Skillnaden är att jag inte längre viskar mitt nej. Jag säger det lugnt. Utan att skaka.
Och jag vet nu att kärlek inte är något jag ska förtjäna.
Det är något jag ska bära – också till mig själv.
När jag läser den gamla texten känner jag tacksamhet.
Inte över att allt blev lätt.
Utan över att jag vågade börja.
🌅 A New Day – and the Spine I Didn’t Know I Was Building
The day is new again.
So uncertain. So new.
What will it bring today?
What does it want to teach me?
We take so much for granted — that we will wake up in the morning, that life today will look like yesterday.
And yet every second is new. Everything changes. I change with every breath I take. I grow older, wiser, steadier — more myself.
When I think these thoughts, I feel aware. More alive. More humble. More present in the now.
I cannot change my history.
I cannot fully control my future — I do not know what will happen tomorrow, next week or next year.
But right now, I can take responsibility.
From the constructions shaped by my past, I try to foresee what may come. Kelly’s theory fascinates me — how we behave in certain ways to evoke certain responses from others.
I have thought about this in relation to my blogging.
What is it I want to achieve?
Why do I sit here every day writing about myself, my life, my family?
I do not fully know.
But writing feels good.
It feels like releasing my thoughts, letting them unfold. They help me see small events in a larger context. Some thoughts change from one post to another. Some remain — stronger, clearer.
I cleanse. I refine. I replace old emotions with new ones.
I get to know myself on another level.
And yet, I do not share everything.
But I get closer to my inner voice.
Over the past year I have written so many posts. Some mean nothing. Some are just words filling space.
But some are meaningful. I return to them. I read them again. I feel the words. I am filled with the same emotions I felt when I wrote them. I am confirmed in my own truth.
I have learned during this past year.
I have come closer to myself — to the person I truly am.
I am an emotional being.
My thoughts, my senses, my feelings are mine. And the more I write, the more I like myself.
Fifteen years ago, around my thirtieth birthday, I began an inner journey. I met a grown woman — and a loving, sensitive little girl who wanted everyone well but had forgotten herself.
That woman had turned herself inside out to help others like her. It left her empty, tired and unsure.
Then I began asking new questions:
Do I want this?
For whom am I doing this?
Why am I doing this?
The first time I said no, I said it silently — so no one heard it. Not even me.
The next time I whispered it. I heard it, but no one else did.
Until one day I said it so the person asking actually heard my no.
My whole body trembled with fear. What if they became angry? What if they no longer liked me?
But in that very moment, I grew.
I began to like my new word.
No, I don’t want to.
No, I don’t have time.
That’s not important to me.
Please ask someone else.
In those sentences I showed myself love. I took responsibility for myself. I placed myself on the step that was mine.
Some people stepped away.
New people entered my life.
Today, when I say yes or no, people know I mean it. I act from the right reason — because I want to, because it matters to me, because I have the time, the energy and the will.
It makes me honest. Whole. Clear.
All that searching for love and appreciation from others was really about learning to give that love to myself.
🌿 Present Reflection
When I read this text today, I see something I did not fully understand then.
I see a woman building her spine.
She did not know that was what she was doing. She probably thought she was simply writing her thoughts. But between the lines she was practicing standing firm.
Learning to say no.
Learning to choose herself.
Learning to stop earning love.
It is strange how frightening the first “no” can feel — and yet how deeply it can feel like finally saying “yes” to yourself.
The journey did not end there. It still continues.
The difference now is that I no longer whisper my no. I say it calmly. Without shaking.
And I know today that love is not something I must deserve.
It is something I carry.
Also toward myself.
When I read this old text, I feel gratitude.
Not because everything became easy.
But because I dared to begin.
Lämna ett svar