🇸🇪
Jag har en fantastisk känsla i kroppen.
Tänk att få uppleva känslan av att vara som alla andra.
Eller kanske inte som alla andra – men att vara rätt i ett sammanhang.
Igår var jag i ett sammanhang där jag var just det.
Q-gruppen. En grupp kvinnor, med bokstäver gemensamma.
Underbara kvinnor som ledde, bar, höll rummet.
Jag kom på plats.
Jag var en av dem.
Där fanns en kvinna jag kunde spegla mig i.
Det hon sa hade kunnat ramla ur min mun.
Intensiv. Närvarande. Synlig. Hörbar.
Jag blev betagen.
Vi hade kunnat prata i dygn.
Hela gruppen hade kunnat sitta här i veckor – om någon hjälpt oss hålla tråden.
Och där – var mina konstigheter tillgångar.
När ”för mycket” blir rätt
Det är inte så att jag aldrig passat in.
Men jag har inte alltid sett när jag blivit för mycket.
Det märks först när inbjudningarna slutar komma.
När tystnaden säger:
Du var intensiv. Du pratade för mycket. Du avbröt.
Men igår fick jag inte höra det en enda gång.
Istället:
Det var härligt att du pratade.
Det var en tillgång att du babblade.
Skillnaden?
Jag blev förstådd.
Inte accepterad trots mina brister –
utan accepterad med det som andra kallar brister.
Blablablaa
I skolan:
Var tyst. Räck upp handen. Sitt still. Sluta vässa pennan.
I vuxenvärlden:
Avbryt inte. Anteckna. Kom ihåg. Slutför.
Jag vet allt det där.
Jag vet att jag inte ska avbryta.
Jag vet att jag ska tänka efter.
Ändå hamnar jag i:
”Tänkte du inte?”
”Visste du inte?”
”Hur kunde du tro det?”
Blablablaa.
Det är det som fastnar.
Inte de kloka orden före kommat.
Utan det som kommer efter.
Ett barn med myror i kroppen
Tänk om jag krävde av dig att du skulle:
- ha tusen tankar som kör motorväg
- ha myror i kroppen du inte får borsta av
- älska fläktens ojämna surr
- samtidigt lösa ett mattetal
- och ignorera att världen låter
Vi kräver inte att en bebis ska förklara varför den gråter.
Men av en tioåring kräver vi stillhet, koncentration och självkontroll.
Vi kräver det omöjliga.
Att duga
Det som gör ondast är att inte duga för sig själv.
Många barn vet redan tidigt att de inte räcker till.
Som vuxna kämpar vi för självkänsla. För egenvärde.
Men vi duger.
Med och utan brister.
Jag är en tillgång för dig.
Du är en tillgång för mig.
Vi är människor här för att lära av varandra.
Tillsammans.
🇸🇪 AHA – mellan raderna
Det här är inte bara en text om ADHD.
Det är en text om värdighet.
Om att få vara intensiv utan att bli fel.
Om att bli sedd i sin styrka istället för sitt avvikande.
Jag skriver inte för att klaga.
Jag skriver för att förändra.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien. Morgondagen är inte i mina armar.
Men just nu – det är här jag lever.
💛 To Belong – and Still Be Me
🇬🇧 English
I have a wonderful feeling in my body.
Yesterday, I was in a space where I belonged.
A women’s group. Shared letters. Shared intensity.
I arrived.
I was one of them.
There was a woman I could mirror myself in.
Her words could have fallen from my mouth.
Intense. Present. Visible. Audible.
In that room, my “too much” was an asset.
When Too Much Is Just Right
I don’t always see when I become too much.
I notice when invitations stop coming.
But yesterday, I heard something else:
It was wonderful that you spoke.
Your energy was a strength.
The difference?
I was understood.
Blablablaa
In school:
Be quiet. Sit still. Raise your hand.
In adulthood:
Don’t interrupt. Remember. Finish.
I know all of that.
Still, I hear:
“Didn’t you think?”
“How could you believe that?”
Blablablaa.
That’s what sticks.
A Child With Ants in Their Body
Imagine demanding that someone:
- manage a thousand racing thoughts
- sit still with ants in their body
- ignore uneven buzzing
- solve math
- and stay calm
We demand the impossible.
Worth
What hurts most is not feeling enough.
But we are enough.
With and without flaws.
I am a strength.
So are you.
Together.
🇬🇧 AHA – Between the Lines
This is not only about ADHD.
It is about dignity.
About being intense without being wrong.
About belonging.
Lämna ett svar