Något hände med inlägget som varit här, order Att det hände beror självklart på mig. Något jag gjorde, gjorde att det inlägg jag skrev försvann. Vad jag skrev har jag inte riktigt koll på mera än att det handlade om Lisbeth Pipping, Hon som skrivit kärlek och stålull. Hon som skrivit en bok som jag satt uppe en hel natt för att läsa. Lisbeth Pipping som talade så att tankarna vaknade, så att det gjorde ont längs inne i. Som gjorde så att barn seglade förbi som var sådana där olyckskorpar som på något sätt hur det än var, så vågade vara som dom var. Det blev deras fall, inte så att dom föll i sitt egna liv men andras liv gjorde att de barnen blev korparna som aldrig fick på riktigt känna att dom dög bland kamrater. Hon skriver om mobbning, som även i dag är högaktuellt. Idag visade hon att en ny bok går att inköpa snart. Nu fick hon hjälp av Lars Arrhenius.
Familjens vanmakt vid mobbning
Varför just jag? Vad gör mobbning med den som blir utsatt? Hur ska jag som vuxen stöda ett barn som utsätts för mobbning? Varför börjar mobbningen igen på den nya skolan? Detta är några av de frågor som besvaras i boken.
Boken ger en fördjupad bild av de känslor och reaktioner som kan uppstå såväl hos den som blir utsatt som hos familj och närstående. I boken intervjuas elever, föräldrar och andra anhöriga om hur mobbningen påverkar dem och hur man kan hantera situationen. Boken innehåller också intervjuer med skolpersonal och konkreta råd om hur skolan kan förebygga och agera mot mobbning. Ett särskilt kapitel tar upp vad som händer när man anmäler till Barn- och elevombudet, BEO.
http://www.gothiafortbildning.se/72058859-product
”Hjälp – mitt barn är mobbat!” är skriven av Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att vara mobbad kan vara ett rent helvete – rent ut sagt. Jag var mobbad under flera år i skolan. Först på lågstadiet och sedan i slutet av mellanstadiet och under högstadiet. Troligen var den ”enda” anledningen att jag var en hemmatjej som inte hörde till den ”häftiga” gruppen i klassen och att jag var litet känsligare (emotionellt) än de allra flesta.
De som mobbar skulle gentligen alltid få stå till svars men det skedde inte i mitt fall.
Ja absolut, och oftast är det bara för att du vågar vara du. Så är det i alla fall som jag ser det. Har själv sådana upplevelser både självupplevt och med mina barn, Det rör till det och gör ont långt uppe i åldern. Det viktiga i det är ju att tillsist se att det inte var fel på mobbningsoffret att jag ser själv att det inte var fel på mig. utan allt handlade om att de där andra hade lite svårt med att jag var jag och du var du det säger mera om de andra än det sig om dig eller mig. Det ser likadant ut idag dom det gjorde då när vi växte upp, även om det går framåt så går det så förtvivlat långsamt framåt. och det är synd för det är många barn som mår dåligt.