idag har jag pratat men en underbar kvinna i telefonen en sådan där kvinna som orkar lyssna. Som säger saker från hjärtat och som jag upplever det säger saker som hon menar. Hon verkar alltid glad, rx verkar ha energi och det formligen sprutar opptimism och glädje ifrån henne. Bara ett telefonsamtal fyller mig med energi hoppet inom mig fylls på och jag får känslor och tankar om att där ute finns det människor som är goda människor. Nu har jag ju den uppfattningen redan från början innom mig att människor till grunden är goda. Vi lever våra liv och allt vi gör handlar från början om goda avsikter. Sen kan det för visso gå snett bli fel någonstans på vägen. Vi formas av våran omgivning och så som min omgivning speglar och bekräftar mig så blir jag som människa. Jag ser det i från mitt eget liv men inser att alla speglingar och bekräftelser inte är av godo. När jag var liten så kunde jag inte läsa. Min fröken tyckte jag var lat, order jag hade nog inte alla hästar i stallet enligt henne. Det var ju rätt enkelt att ge henne och de andra lärarna rätt.
Jag behövde ju inte anstränga mig speciellt mycket. Faktiskt intet alls. Men tänka sig va fel de hade! Tänka sig vad fel jag hade. För visst läshuvud nja, nu ligger det ju till så med mig. Att jag kan visst läsa, jag kan visst lära mig saker men, Här är ett stort MEN. Jag måste ha ett intresse, jag måste tycka ämnet är intressant.
Det jag läser, måste på något sätt tända en eld inom mig. För att jag ska inse vikten av att lära mig av det. Motivation och uthållighet och en otrolig vilja behöver jag. Det har jag men bara då det tänder elden inom mig. Jag har ju alltid brunnit för barn och ungdomar som kommer på kant i samhället. Innan var det ungarna, som var på institution, omhändertagna barn.
De killar och tjejer tände elden inom mig, då kunde jag lära mig , då fick jag gnista och jag kunde vända ut och in på mig själv, för att på något sätt nå dem.
Det som jag mest ville ge dom, var att de duger, de är härliga människor precis som de är. Det var viktigt för mig, att ge dom uppmärksamhet och lyssna på dem. Det var viktigt för mig, att vara kvar, fast de ibland blev lite tokigt. Tonåringar är tonåringar, de lite kantstötta tonåringarna är lite mera tonåringar, som måste hela tiden testa gränser, om och om igen. De måste ju testa, de vill få det bekräftat. Att det inte går att lita på vuxna människor, som de redan innan visste . Det är en lång väg att gå, det är många slitsamma stunder. Men sen en dag, då får man belöningen. En dag råkar man på den där lilla kantstötta killen ute på stan, som kommer fram och säger hej.
Det är värt var ända sekund, var ända sekund när det var som värst i konflikter. Betalas tillbaka då han eller hon står där, och ler säger hej. De stunder borde jag gå tillbaka till min arbetsgivare, och betala tillbaka min lön jag fick för att utföra jobbet…
Jag tycker fortfarande om dessa ungdomar och jag tänker tanken ännu att någon gång arbeta så igen. Men jag har i dag än annan tanke jag skulle vilja prova på att arbeta med de men på ett annat sätt. Just idag vet jaginte riktigt hur eller vad det ska handla om eller i vilka former. Jag har liksom inte tänkt tanken klart. Men precis som kvinnan som jag pratade med i telefonen som bara genom sin röst ger mig energi. Så vill jag ge tillbaka och jag tror att det är till människor som är lite som jag. där kan jag hitta min gnista kanske till unga tjejer och killar som har som jag ADHD. Något inom det området skulle jag vilja ge tillbaka. Det är så viktigt att dessa unga killar och tjejer får ett liv där de kan utvecklas och brinna. Det är så viktigt att de får tron på sig själva och sätter sig själva i det första rummet för det kommer ingen annan göra åt dem de måste de göra själva.
Lev nu idag, njuta av det lilla, för det är det som blir stort.
Håll gnistan levande, blås på den för du är speciell precis som du är……
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.