Motivation och ADHD – när elden måste tändas
Idag har jag pratat med en underbar kvinna i telefonen. Ett sådant samtal kan väcka motivation och ADHD-kraft inom mig – den där gnistan som ibland behöver påminnas om att den finns.
🇸🇪 Svenska 🇬🇧 English version
Idag har jag pratat med en underbar kvinna i telefonen.
En sådan där kvinna som orkar lyssna. Som säger saker från hjärtat – och som menar det hon säger.
Hon verkar alltid glad.
Det sprutar energi, optimism och livsglädje ur henne.
Bara ett telefonsamtal fyller mig med energi.
Hoppet inom mig fylls på och jag får den där känslan igen – att där ute finns det människor som är genuint goda.
Och egentligen har jag alltid burit den tron inom mig:
Att människor i grunden är goda.
Att vi gör det vi gör utifrån det vi tror är rätt.
Sedan kan det gå snett.
Det kan bli fel på vägen.
Vi formas av vår omgivning.
Så som jag blir speglad – så börjar jag till slut tro att jag är.
Och alla speglingar är inte av godo.
När jag inte kunde läsa
När jag var liten kunde jag inte läsa.
Min fröken tyckte jag var lat.
Kanske hade jag inte alla hästar i stallet, enligt henne.
Det var enkelt att ge henne rätt.
Jag behövde ju inte anstränga mig. Inte alls.
Men tänk så fel hon hade.
Och tänk så fel jag hade – om mig själv.
För jag kan läsa.
Jag kan lära mig.
Men här är ett stort MEN.
Jag måste vara intresserad.
Det måste tända en eld inom mig.
Det jag läser måste beröra, väcka, engagera.
Annars finns ingen uthållighet.
Men när elden tänds – då brinner jag.
När man lever med motivation och ADHD fungerar det inte att bli kallad lat. Det som saknas är inte vilja – det som saknas är rätt gnista.
Elden för de kantstötta
Jag har alltid brunnit för barn och ungdomar som kommit på kant i samhället.
Institutioner. Omhändertagna barn. De där ungdomarna som redan lärt sig att vuxna inte går att lita på.
De tände elden inom mig.
Då kunde jag läsa.
Då kunde jag lära.
Då kunde jag vända ut och in på mig själv för att nå dem.
Det viktigaste jag ville ge dem var detta:
Du duger.
Du är värdefull.
Precis som du är.
Och jag stannade kvar.
Även när det blev tokigt.
Tonåringar är tonåringar.
Kantstötta tonåringar testar gränser ännu mer.
De testar för att få det bekräftat:
“Jag visste det. Vuxna går inte att lita på.”
Det är en lång väg.
Slitsam.
Men en dag möter man den där killen på stan.
Han som en gång skrek att han hatade vuxna.
Han ler.
Han säger hej.
Den stunden är värd varenda sekund av kamp.
Jag känner igen det hos många unga med ADHD. Utan intresse dör motivationen. Med mening växer både motivation och ADHD-styrka.
En ny tanke motivation och ADHD
Jag tycker fortfarande om de här ungdomarna.
Och ibland tänker jag att jag skulle vilja arbeta så igen.
Men kanske på ett annat sätt.
Jag vet inte riktigt hur ännu.
Tanken är inte färdigtänkt.
Men precis som kvinnan i telefonen ger mig energi genom sin röst –
så vill jag ge tillbaka.
Kanske till unga tjejer och killar med ADHD.
Kanske där finns min gnista nu.
Det är så viktigt att de får utvecklas och brinna.
Att de får tro på sig själva.
Att de vågar sätta sig själva först.
Ingen annan gör det åt dem.
Reflektion motivation och ADHD
En enda röst kan förändra riktningen på en dag.
En enda människa kan blåsa liv i en glöd som nästan falnat.
Kanske är vi alla varandras speglar.
Och kanske är det vårt ansvar att spegla det som är sant – inte det som är sårande.
Mellan raderna
Jag har alltid drivits av eld.
Inte av prestation. Inte av plikt.
Av mening.
När något inte tänder mig – slocknar jag.
När något berör – blir jag ostoppbar.
Det är inte en brist.
Det är din kompass.
🇬🇧 English version
✨ A Voice That Rekindles the Spark
Today I spoke to a wonderful woman on the phone.
One of those people who truly listens. Who speaks from the heart — and means what she says.
She seems to carry energy and optimism naturally.
One single phone call filled me with hope.
I have always believed that people are good at their core.
We act from what we believe is right — even if it sometimes goes wrong along the way.
When I was a child, I couldn’t read well.
My teacher thought I was lazy.
It was easy to believe her.
But she was wrong.
And I was wrong about myself.
I can learn.
But only when something ignites me.
When it touches meaning.
I have always burned for young people who felt lost.
Institution kids. Teenagers who had already learned not to trust adults.
I wanted them to know:
You are enough.
Exactly as you are.
Today I wonder if my spark now lies with young people with ADHD.
Maybe that is where I give back next.
One voice can rekindle hope.
One person can remind you who you are.
Keep the spark alive.
Blow gently on it.
You are special — exactly as you are.
☕ Stöd mitt skrivande
Vill du stötta mitt arbete med bloggen och texterna?
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera
Få nya inlägg direkt i din inkorg:
Prenumerera
När allt snurrar – ADHD som vuxen och livet i ett ekorrhjul
Lämna ett svar