Att va med hund

Jag tror att djur i alla former har en bra inverkan på oss människor. Många visar på att om du har något svårare för kontakter med människor, look så kan en tröskel in vara att umgås med djur.  Har  du hund så som vi har, find så finns det många mindre och mer trevliga uppgifter i sambandet hund människa. Hemma hos oss har vi högt till tak, vilket inte vår hund riktigt klarar av.  För är det så att det gnisslar här hemma mellan lillpojken och mig eller någon annan av barnen, då räcker det att titta på vår hund om han nu inte redan smitit.

Vår hund är en Airedaleterrier, kungen av terrier har jag hört andra säga.  Det är en halvstor hund men tillräckligt stor för vår familj.  Av just vår hund har jag lärt mig att läsa av situationer. För blir det för mycket gnat och tjat så smiter han iväg ut genom dörren. Han gillar inte höga röster, inte heller hårda ord så tillsammans med honom får man prata mjukt. Vi fick överta vår hund för tre år sedan, då var han sex år. Kanske är inte det de ultimata för ett djur att byta familj efter så många år men han har klimatiserat sig bra här i vår ganska så stora familj. Husvagns semestrar är det bästa han vet när han får ligga utanför och ha koll på campingen.  Nu börjar han bli gammal och lite till åren kommen men än hänger han allt med. Fast att gå för långa promenader och lite lek och stoj det får vi vara mera noga med för blir det för mycket motion med honom då haltar han efter en stund.  En annan sak han gillar är svamp plockar dagar. när han får springa fritt ute i skogen och leta upp svamparna. Fast det där sista  var nog att fara med lite osanning, för letar och letar har det inte vart tal om några höstar här. Svamparna har liksom bott över allt så det behövs inte letas så mycket.

 

Fattigheten är den här för att stanna kanske?

det kvittrar härligt från utsidan.  Solen bor  på himlen men vissa oros moln visar sig mörka är dom. Men tror nog solen vinner kampen idag med.  Just nu dricker jag kaffe, doctor i morgonrocken. Familjen sover bara jag och katten är vaken.  En fastedag till enda igår, idag är det frukost dag igen, den tänker jag lyxa till lite extra.  Lyxa till för mig är  rostat bröd, redan som liten var rostat bröd det som blev min grej.  Men först ska jag gå ut med hunden.

Läste ledaren på Aftonbladet idag.  Där menar man att Anders Borg och Reinfeldt, har sänkt våra löner.  Det är kedjan av åtgärder, som blir den minskade lönen.  De prisar låglöne jobben genom att se till att skatten sänks för dom som arbetar.  Att det är rejält otrevligt att vara arbetslös, gör ju också sin del i att lönerna har en viss nivå.  Man tager vad man haver är nog mera sant idag, än för några år sedan. Man gör människor arbetslösa för att sedan anställa människor med lönebidrag i stället.  Det är mera viktigt att ha rätt till ett lönebidrag än att få en lön idag.  Även om det inte är det för de som söker jobbet, så är det de för arbetsgivaren. Lönebidragen har blivit något man vill nå upp till få tillgång till så att man i alla fall får ett jobb.

Det är rätt intressant att det där nya moderaterna känns lite som de gamla moderaterna. Var dom ens nya då där i stunden de kallade sig nya? Jag tycker mera det känns som en riktigt gammal skiva, som hackat upp sig.  Hur tänkte vi när vi röstade fram dessa här luvar från början, vad är det egentligen som blev så mycket bättre av att de står fyra ljugare och pratar om inget och mest strunt?

Välfärden är så urholkad den kan bli, mera tillintetgjord kan den väl inte bli. Skolor går i konkurs, Skolor gav inte de vinster som man ville de skulle ge.  Vårdinrättningar byter ägare, personalen blir färre, och arbetar mera än de någonsin gjort.

När jag ringer och vill beställa tid hos doktorn, Så berättar man för mig att det räcker med att jag tar Alvedon, och inflammationshämmande. Jag får inte komma dit, för att ha ont i höften är inget som läkare vill ta hand om inte från början. Människor som mår dåligt, mera i sådan som inte syns, friskförklarar man efter en tid utan att ens ha träffat patienterna.

Det känns som att vårt land går på sista valsen, Människor ser mera håglösa ut idag.  Uttrycket Jag har i alla fall ett jobb, är ett uttryck som människor har som led ord, ett ord som ger dom krafter tillbaka när hoppet har smitit ut för att inte komma tillbaka.  Jag är verkligen på riktigt trött på de som vi idag kallar Sverige, det finns ingen anda kvar. När hopplösheten blir som störst bränner man bilar, på min tid blev man förbannad sa ifrån och gjorde något åt. Idag sliter vi oss själva i bitar, för att vi ska kunna fylla ut tomrummen som blir i den minskade personal styrkan. Vi går till jobbet sjuka, och tröstar oss med att vi har i alla fall ett jobb. dricker bag in box när vi kommer hem för att vi ska stå ut.

Går förbi han som ligger på parkbänken och tittar inte ens på´n för vi är fullt upptagna med tanken om hur vi ska orka, hur bra barnen har på dagis och vilken tur att farmor kom in på hem.

Att Kalle saknar sina föräldrar på dagis att han skulle ge bort sin finaste  leksak för att mamma eller pappa bara skulle ha tid att krama om, utan att de är på väg  till eller ifrån jobb,  utan att de är uppkopplade, kolla tv, eller har yoga, gymmar runt, de tankar har vi förskjutit.  Att farmor ligger kvar i sängen fram till 11 på morgonen för att det är lite personal har vi slutat bry oss om. Vi ser bara tacksamt på när farmor sitter ute i dagrummet tillsammans med de där andra gamlingarna som sitter och klappar katter av tyg.

Nej vi har verkligen blivit fattiga i vårt land, fattiga på framtidstro, på idiologier, fattigheten i oss Svenskar är inte bara pengar utan vi är fattiga på värdegrunder, hopp och förmågan att se andra människors rätt.  Just den här fattigheten är den fattighet som gör mest ont, för det känns som att den bor hopplöst långt bort, från det jag en gång trodde var sant, rätt och riktigt.   Sitter här och skriver fattigheten gör ont och  den känns mera påtaglig med mina ord.

Jag har i alla fall ett jobb, mina barn är snart vuxna, förhoppningsvis får de alla i alla fall ett jobb. Farmor? Jo, hon bor där på hemmet min tacksamhet i det bor i hennes demens. Även om  demensen gör ont i mig, att farmor inte är som hon brukade vara, gör ont. Men samtidigt bor det tacksamhet i mig att hon är dement, för hon vet inte var hon är, hon minns inte hur det var, hon är bara där just i stunden.

Hon har inte en aning om, hur det är att klappa en levande katt. Hur det är när någon frågar hur hon har det och sedan hade tid att vänta på svaret.  Hon vet inte, minns inte hur det kunde vara, hon bara är.

Nej nu ska jag ta mig i kragen och gå ut i dagen. Hunden ska få sitt. Jag har i alla fall ett jobb, Nej jag har ett jobb och jag skäms för hur och vad vi har gjort vårt land till. Det är så djävla ensamt kallt och rakt på något sätt

 

 

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: