Dag: 10 december, 2013

Jo, sovaldi e grymt förvånad av mig själv att jag har satt träning som en vana varje dag. Eller i alla fall  Minst fem eller sex dagar i veckan.  Rastlösheten som ofta bor i min kropp är mera sällsynt sedan jag började träna även om den finns där så är den inte så påtaglig som den varit innan. Och redan nu är den gjord för dagen.

I går läste jag något på nätet om någon som hade fått vänta väldigt länge på sin diagnos.  Just det där känner jag igen för innan jag äntligen fick komma på utredning så hade det gått två eller tre år.

2-3 år är många dagar i väntan och frustrerande.  När jag  äntligen sedan fick göra utredningen, var det många vändor till Psykiatrin och minnesmottagningen. Många dataprograms tester att göra och ett antal träffar med psykiatriker och psykolog tror även det var någon form av arbetsterapeut med i spelet.   Då efter många vändor,  många timmar med olika tester. Men en dag så satt vi äntligen där jag och maken  på ena sidan av bordet, teamet på den andra.  Då när jag fick min utredning så visste man inte så mycket om hur de  skulle gå vidare. Den mesta hjälp har jag själv fått fråga mig till, idag har jag inte så mycket stöd.  Jag har under åren träffat en kurator som jag fortfarande går hos.  Nu träffas vi inte så ofta, utan kanske  en gång i månaden. Medicin äter jag för tillfället inte, men funderar på om jag inte ska börja igen.  Just nu hjälper nog träningen mig att hålla oro, rastlöshet och annat i former av små doser.

Jag träffar ibland människor som  funderar och känner att de kanske borde söka hjälp.   Jag tänker att det  är upp till var och en att göra det ena eller det andra.  Jag gjorde utredningen för att få veta,  förhoppningsvis få komma lite till klarhet.  Men ganska så snabbt insåg jag, att bara för jag äter medicin, så blir inte kalendern i fylld av sig själv.  Tider missades ändå, och nycklarna låg ibland där de inte borde ligga, bakom den låsta dörren.  Det gör de i och för sig kanske för alla, men kanske inte lika ofta som jag har råkat ut för det.   Egentligen blev det inte så stor skillnad på mig  före och efter diagnosen. Mera en att jag fick möjlighet att på ett mera vänligt sätt emot mig själv, acceptera och ha större närhet till självförlåtelse.  Förståelse  när jag hamnar i situationer som jag är mera i ADHD symtome.  Jag hamnar  även idag  i sådana situationer men, idag har jag större möjlighet att ha framförhållning och ha strategier före och efter  lite jobbigare situationer.

Jag har sänkt kraven på mig själv,  jag ser till att ha luft i systemet.   Lever efter kalender och försöker planera  jobbtid, och ledighetstider så att det finns balans.   Försöker föra in mera energifyllda aktiviteter efter jobbiga perioder.   Lyssnar på min kropp och har satt mig själv i det rum där jag bör vara.

Det viktigaste jobbet gör du själv när det handlar om Diagnos.  Det viktigaste jobbet gör jag själv genom att ha mera förlåtande tankar emot mig själv, lär mig strategier och  försöker hitta till mera acceptans inom mig, när saker blir fel.  Den största  svåraste saken som varit för mig, är kanske det att be om hjälp, det gjorde jag inte innan. Idag inser jag att det kostar för mycket för mig, att göra allt själv  och idag säger jag nej.  Självkännedom och ett ständigt jobb med självkänslan, är ett av mina viktigaste verktyg. Att jobba med tankar och byta ut tankemönster, är ett jobb jag ständigt jobbar med.

Jag har fått mycket kritik i mail, om att jag inte fattar hur det är att ha ADHD och att jag alltid är så positiv.

Här jag vill  skriva att nej, jag förstår inte hur det är att ha adhd.

Men jag vet hur det är att ha det i mig. Och för mig är det viktigt att vara positiv försöka hitta till surfvågor,  flyta på dom.  För ska jag gå runt och tänka på allt krångel och på hur jobbigt allt är, då skulle jag inte orka, då skulle jag gå under och det är inte så som jag är.

 Jag är envis, jag är en visionär och brukar se skogen trotts alla träd.  Jag sätter mig inte ner och säger nej det funkar inte för jag har ….. utan för mig snurrar motorn vidare och blir i stället. Ojdå det här var lite jobbigt och svårt, hur kan jag göra i stället.  Jag  gillar mig själv,  min impulsiva lite oberäkneliga sida och faktiskt är jag stolt över min ärliga inställning,  min förmåga att ha svårt med att ljuga.  Jag gillar att lita på folk och tänker fortsätta med det, även om jag ibland blir besviken. 

För mig är livet  där  i spannet kaos och ordning, berg och dalbana, det är det som gör mig levande. 

Lev idag just nu och lev med mjuka tankar om att allt är möjligt.

För det är det!