En liten helvetes demon dag idag. min spöken från igår som är sen förr som jag skrev i mitt förra inlägg. Vill inte riktigt ge med sig, there du duger inte är nog grundkärnan i det. Fast tankarna som blir i mitt huvud handlar om, unhealthy tänkte du inte på det att du aldrig lär dig…..
Men ännu tydligare blir det när jag tänker Nej det gjorde jag inte! jag glömde det!
Det som gör ondast i det hela är, Jag är så ensam, jag får inte den förståelse eller den omtanken, av min man. Här tar vi hänsyn, jag kämpar för fullt på veckorna för att det skall vara bra för min lilla grabb.
När min man är hemma på helgerna, så känner jag mig fortfarande ensam, ensam med mitt funktionshinder.
Jag ska vara normal och ha alla tankar på min sons funktionshinder, jag känner mig anklagade av min man . När han är hemma tycker jag, nej inte tycker, jag vill då ha hjälp! Jag vill också ha förståelse, omtanke en arm att vila mig på. Det som gör ont, är att min man ser när vi håller på att hamna i dessa mindre bra diskussioner jag om min son, men han gör inget åt det fråns vi är mitt i det.
Det är inte ens det som gör ont, utan mina tankar efteråt, som är ekon från förr. Så som : men herre gud när ska du lära dig. du gjorde samma sak förra veckan hur många gånger kan man göra samma fel?
Jag flyttas tillbaka i tiden,jag kan inte ändra på förr jag har till och med förlåtit mig själv för förr.
Men idag här hemma hos mig, där min make är så fullt medveten om funktionshindret hos våra barn, och gärna berättar för mig när jag är för bestämd mm.
Han vet om att jag har samma problem, som våra barn vi har adhd. Jag blir inte bemött med samma förståelse, utan jag ska på något sett efter min diagnos nu vara medveten om min diagnos, och inte hamna i dessa situationer.
Som om ADHD skulle öppnat källan i mig till att inte ha diagnosen. Jag har inte det, ibland blir jag förbannad innan jag hinner uppfatta att jag är där, i det stunderna kan jag inte säga att jag väljer, i alla fall är jag inte medveten om att jag väljer.
Det är jag som blir irriterad, det är jag som misslyckas, det är i mig det gör ont då jag kommer till insikt i att jag ännu en gång hamnat i ilska.
Men visst jag är känslig och igår var jag extra känslig, då spöken från förr dök upp i min mans ord.
De orden gjorde ont, det var inte samma ord men, min tolkning var från 30 år tillbaka i tiden.
30 år tillbaka i tiden var adhd lathet,dumhet, korkad. Man fick även det bemötandet. I går var jag 14 och blev ännu än gång bekräftad av mina tolkningar som förståndshandikappad, att jag inte kan jag är lat och allt vad det kom upp.
HMMMM hur kort blev detta inlgget?
Jag slutar nu så har jag kommit en bit på vägen ser ni…. jag har lärt mig att sluta ….
Lev idag historian kan göra djävligt ont, men om den gör det så ger den dig inget det gjorde ont då, inte nu….