Om ADHD, skrivkramp och rädslan att inte räcka till
🇬🇧 Read this post in English further down
Prenumerera: https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
🇸🇪 Svenska
Känner att jag har legat av mig.
Har inte skrivit så mycket.
Solen skiner ute och jag borde sitta här och plugga, plugga, återigen plugga…
Gör jag det?
Nej.
Inte alls.
Orkar inte. Vill inte. Orkar inte.
Men jag har lovat mig själv att jag ska göra ett ärligt försök att sätta igång igen.
Jag var ute på en tur med bilen idag.
Det är ett bra sätt för mig att vara själv med mina tankar.
Jag får liksom tid att tänka stora tankar då.
Det känns som om jag håller på att lägga klart ett hörn av mitt pussel med mig själv.
Varje bit hamnar på rätt plats – utan att jag anstränger mig.
Om biten inte passar provar jag den någon annanstans.
Mitt liv är just nu oförskämt härligt.
Nej – inte oförskämt.
Jag är värd varenda sekund av allt det härliga.
Det som kommer till mig har jag förtjänat.
Jag är inne i ett flyt.
Jag flyter med vågorna.
Härlighetsupplevelser en efter en – allt bara ramlar på mig.
Jag blir härligare mot mig själv.
Det ger mig energi.
Allt det där jag i alla år gömt undan för att ingen skulle misstänka att jag inte är som andra –
det får vara med nu. Här och nu.
Jag har släppt på strukturer jag höll fast vid för att försöka vara “som man ska”.
Jag dör inte av att glömma.
Jag går inte under av att människor tittar konstigt.
Om de tycker att jag är lite tokig, lite för ärlig – så är det okej.
Det är inte bara mitt problem.
Och mitt funktionssätt duger.
Jag är till och med en tillgång.
ADHD är en tillgång i mig.
Utan den delen hade jag inte varit jag.
Jag hade inte lärt mig struktur.
Inte förstått hur det känns att kämpa i skolan.
Inte vetat hur ont det kan göra att inte bli förstådd.
När någon frågar vilken kompetens jag har att uttala mig om skola och bemötande kan jag säga:
Jag har ADHD.
Jag vet hur det känns på insidan.
Men det jag egentligen skulle skriva om idag var prestationsångest.
Mitt bloggande är en vana. En god vana.
Det hjälper mig sortera tankar.
Och det finns människor där ute – vuxna och barn – som känner igen sig.
Min blogg har fått fler läsare.
Människor som möter ADHD på olika sätt.
Och det ger mig ångest.
Skrivkramp.
Rädsla.
Jag tog upp det med min kurator idag.
Han får betalt av staten för att diskutera min blogg.
Det är nästan komiskt.
Jag sa:
“Nu måste jag skriva bättre saker.”
Han log.
Och där någonstans förstod jag:
Om jag skulle skriva bättre. Mer korrekt. Mer enligt regler.
Då skulle jag inte vara jag.
Min blogg skulle inte beröra.
Det är ju så här jag skriver som människor läser.
Det är därför de kommer tillbaka.
Skickar mail. Delar tankar.
Min blogg är inte hela jag.
Precis som ADHD inte är hela jag.
Men en liten del av mig läser du just nu.
Hej på dig.
Tack för att du orkar läsa – trots stavfel, trots längd.
Det gör dig speciell för mig.
Jag lovar inte att skriva kortare.
Jag lovar inte att stava bättre.
Men jag tänker på det.
Lev idag.
Just nu.
Igår är borta.
Imorgon finns inte än.
Just nu är nu.
Reflektion
Prestationsångest smyger sig ofta in där passionen bor.
När något betyder mycket vill vi plötsligt göra det perfekt.
Men det är sällan perfektionen som berör.
Det är äktheten.
Din röst: Mellan raderna
Jag är rädd att svika dem som läser.
Men det jag egentligen är rädd för
är att sluta vara mig.
Performance Anxiety, Blogging and Being Me
About ADHD, writing blocks and the fear of not being enough
🇸🇪 Läs inlägget på svenska ovan
🇬🇧 English
I feel like I’ve fallen out of the habit.
I haven’t written much.
The sun is shining and I should be studying.
Am I?
No.
I don’t have the energy.
But I promised myself I would at least try.
I went for a drive today.
That’s how I think my big thoughts.
It feels like I’m placing another corner piece in the puzzle of myself.
If a piece doesn’t fit, I move it.
No drama.
My life feels wonderfully good right now.
Not unfairly good.
I deserve it.
I’m in a flow.
And that scares me a little.
Because my blog has more readers now.
People who relate to ADHD.
And suddenly I feel pressure.
What if I have to write better?
More correct?
More perfect?
I told my therapist:
“I need to write better things now.”
He smiled.
And I realized:
If I write better –
I won’t be me.
My blog isn’t all of me.
ADHD isn’t all of me.
But this is a part of me.
And you’re reading it.
Thank you.
Live today.
Right now.
Yesterday is history.
Tomorrow isn’t here yet.
Now is now.
Reflection
Perfection rarely connects.
Authenticity does.
Lämna ett svar