Ännu en dag i Lean anda. Många timmar blev det, sovaldi men jag är så tacksam för att jag fick vara med på tåget. Tycker om förhållningssättet att se på människan, prostate eller egentligen på tillvaron.
Det behöver inte bara vara på jobbet utan jag kan använda mig av det i livet. Det blir ett förenklat sätt att se på tillvaron. Idag har jag till och med tänkt Lean i min lilla pojkes miljö.
Vad kan jag göra för att det ska bli bättre, sickness hur kan jag bidra ännu mera, till att situationen i skolan inte skall bli som den är?
Har ingen lösning på det nu, men frågan har väckt andra tankar. Den kittlar lite inom mig, för tydligen så det som är nu funkar inte heller, det behövs något mera, det handlar om mig, våran familj och skolan.
Vad kräver skolan av mig? Vad kräver jag av skolan?
Tydligt kräver vår lille son mera av oss, och mera av skolan. För det funkar ju inte. Eller det gör det ju faktiskt ibland, inte ibland utan egentligen om jag lyfter fram det så fungerar det mera ofta än vad det blir tokigt. Det är inte det som fungerar som vi skall göra något åt utan vi behöver tillsammans titta på det situationer som ibland blir mindre fungerande. Vad är det egentligen som händer hur var det innan och hur såg situationen ut som var tokig vad var det som gjorde att det blev tokigt? Vems är ansvaret? Det kan inte vara våran lilla killes ansvar. Vad kan jag göra för att det ska bli bättre? På vilket sätt kan jag bidra till att situationen förändras. Dessa frågor löser jag inte nu, det kan jag inte. För det handlar inte om bara mig och mitt förhållningsätt. Jag ska kanske till och med förändra tanken som säger mig misslyckande för den tanken ger mig känslor som jag sedan agerar efter. Är det verkligen ett misslyckande är det verkligen så att jag vill att han ska misslyckas absolut inte jag vill att min lilla kille ska vara lycklig glad känna sig bra duglig växa i sitt liv. Själv klart tror jag inte heller att hans lärare har tankar om att han ska misslyckas utan de har samma ambition som jag. De är också glad de dagar de funkar. Jag tror till och med att de känner samma frustration som jag då de blir mindre bra.
Jag vet att de gör ett jättebra arbete och att de gör de som de tror är rätt. Självklart vill vi alla runt honom att det ska blir bra våra handlingar runt våran lilla kille gör vi av goda avsikter. Vi gör det inte för att vara dumma eller för vi vill att han ska ha en dålig dag. Vi har alla goda avsikter i det vi gör. Men i de mindre bra dagarna när det händer mindre bra saker så är det så skönt att slänga ut sin ångest att lägga den någon annanstans att slippa ta hand om den och vända den till en kraft som hjälper till att hitta lösningar på det som händer.
Herre Gud, Jag känner mjukar tankar nu känner mig hoppfull, glad och får nya visioner om att vi kommer att fixa det på ett eller annat sätt. Och vi kommer alla att gå ur detta som vinnare där ingen förlorar. Den som får högsta vinsten är min son, min lille pojke. Vi borde synliggöra problemen som händer på ett sätt där vi tydlig kan se vad som händer vad det är som gör att det blir så konstigt ibland. Problemen finns ja, visst gör dom det men problemet är att jag har sett det som ett problem som inte jag kan lösa. Men det kan jag inte själv, utan tillsammans, med min make och skolan, kan vi få det att fungera bara vi vågar titta och vara ärliga i vad som är problemet.