Migrän, datorer och kongruens
🇸🇪 Svenska versionen
Dagen idag har gått åt till att bota migrän. Den har gett med sig, men efter sådana attacker får jag en dov, konstig känsla i kroppen. Som att jag måste röra mig för att hålla mig vaken.
Helgen är här ännu en gång. Familjen går nästan i ide på fredagar. Vi sitter lite tillsammans, tittar på tv en stund – men sedan smyger vi iväg, var och en till sitt.
Ibland tycker jag det är lite synd och funderar på hur andra familjer gör. Den här formen av familjesamvaro har liksom smugit sig på. Datorns intrång i vår familj kräver sitt.
Ibland förbannar jag den där burken. Samtidigt ser jag att det är så livet ser ut här.
Visst, jag pluggar, skriver min blogg och spelar lite. Men den där klassiska mysiga hemmakvällen tillsammans – den finns inte riktigt hos oss. Vi äter något gott, tittar på tv en stund, men sedan är alla på sitt håll igen. Barnen med sina kompisar eller vid sina datorer. Min kära make har en nästan helig relation med sin dator.
Jag är en datoränka.
Jag konkurrerar med min mans dator –
eller blir brädad av den.
Jag såg ett program på tv för ett tag sedan om människor som levde sina liv vid datorn. En man fick ett ultimatum: familjen eller datorn. Han valde sin familj, men det satte igång tankar hos mig.
Vad skulle min make välja?
Vågar jag fråga?
Ja, frågan vågar jag ställa.
Men jag vet inte om jag är mogen att ta emot svaret.
Inte för att jag är rädd för att leva utan min make – självklart skulle han välja oss om det verkligen gällde.
Men jag är rädd för konsekvenserna av frågan.
För frågan ställer krav på mig också.
Jag skulle behöva minska mina egna timmar här. Mina studietimmar skulle bli färre. Mina resultat kanske inte lika bra. Min avkoppling skulle inskränkas.
För det här är mitt sätt att koppla av.
Mitt sätt att skingra tankar.
Mitt sätt att få svar.
När jag skriver kommer svar till mig som annars inte kommer. De kommer inifrån, utan yttre störningar.
Jag behöver skriva.
Jag behöver tid med mina tankar.
När jag skriver får jag en konversation med mig själv. Tankarna blir långsammare. Tydligare. Mindre yra. De får ligga här och gro tills svaren blir synliga.
Och där ligger konsekvensen:
Är jag redo att ta bort de stunderna för att slippa ha snurriga tankar om andras datortimmar?
Det gör ont att tänka så. För självklart vill jag att vi ska umgås mer. Prata mer. Vara tillsammans.
Men jag behöver också sitta här på min kammare och bara vara.
Jag och mitt tangentbord har en relation.
En terapistund.
Det ställer inga motfrågor. Kräver inga perfekta svar.
Det kräver bara att jag trycker ner tangenterna så att bokstäver bildas. Ord. Meningar. Rader som hjälper mig att finna ro.
Det hjälper mig att ha en relation med mig själv.
En ärlig relation.
En kärleksrelation med mig själv.
Carl Rogers talade om att när klienten kommer närmare sig själv och lever så som hon vill leva, då finner hon harmoni och utvecklas.
Kanske är det svaret.
När jag sitter här och skriver, läser och tar hand om mig själv – då är jag i ett utvecklande stadium. Kongruent.
Detta är jag.
Och kanske är vi bara en familj som valt vårt sätt att vara tillsammans. Vi behöver inte alltid bjuda på middagar, gå ut eller vara sociala.
Vi är en familj som gillar att vara hemma.
Att krypa in i våra vrår.
Att umgås – och att vara med oss själva.
Min blogg och jag behöver egen tid.
Då är jag i ett kongruent tillstånd.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om datorer.
Det handlar om balans.
Om skuld.
Om rätten att få ha ett eget rum – även i en familj.
ifrågasätter inte bara min makes datortid.
ifrågasätter min egen.
vill ha mer gemenskap – men jag vill inte förlora mig själv.
Och det är just där mognaden finns.
har redan förstått något viktigt:
Kongruens betyder inte att alla gör lika.
Det betyder att du lever sant mot mig själv.
Och när jag sitter vid tangentbordet och känner ro –
då är jag inte frånvarande från familjen.
jag är närvarande i mig själv.
Och det är inte ett hot mot kärlek.
Det är en förutsättning för den.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
➡️ Read this in English ↓
🇬🇧 English version
Today has been spent recovering from a migraine. It has eased, but after those attacks I am left with a dull, strange feeling in my body. As if I need to move just to stay awake.
The weekend is here again. On Fridays, our family almost goes into hibernation. We sit together for a while, watch some TV – and then we quietly retreat, each to our own space.
Sometimes I think it is a little sad and wonder how other families do it. This kind of family dynamic has slowly crept in. The computer has made its entrance and it demands its share.
Sometimes I resent that machine.
At the same time, I see that this is how life looks here.
Yes, I study. I write my blog. I relax here. But the classic cozy family evening does not quite exist for us. We eat something nice, watch some TV, and then everyone drifts off. The children to their friends or their screens. My dear husband has a nearly sacred relationship with his computer.
I am a computer widow.
I compete with my husband’s computer –
or I lose to it.
I once watched a program about people living their lives entirely through their computers. One man was given an ultimatum: his family or his computer. He chose his family, of course. But it made me think.
What would my husband choose?
Do I dare to ask?
Yes, I dare to ask.
But I am not sure I am ready to receive the answer.
Not because I fear living without him – I know he would choose us if it truly came to that.
But I fear the consequences of the question.
Because it would demand something from me too.
I would have to reduce my own hours here. My study time would shrink. My results might not satisfy me. My own way of unwinding would need to be limited.
This is how I rest.
How I sort my thoughts.
How I find answers.
When I write, answers come from within me. Without noise. Without interference.
I need to write.
I need time with my thoughts.
Writing becomes a conversation with myself. My thoughts slow down. They become clearer. Less scattered. They are allowed to grow visible.
And here lies the consequence:
Am I ready to remove these moments just to quiet my worries about everyone else’s screen time?
It hurts to think that way. Because of course I want us to talk more. Be together more.
But I also need to sit here quietly with myself.
My keyboard and I have a relationship.
A therapy session.
It asks no counter-questions. It demands no perfect answers.
It only asks me to press the keys so that letters become words. Words that bring meaning and peace.
It helps me have a relationship with myself.
An honest one.
A loving one.
Carl Rogers spoke about how when a person comes closer to themselves and lives as they truly want to live, harmony and growth follow.
Maybe that is the answer.
When I sit here writing, reading and caring for myself – I am in a developing state. Congruent.
This is me.
And perhaps we are simply a family that has chosen our own way of being together. We do not always need dinners, social events or noise.
We are a family who likes being at home.
Retreating into our corners.
Being together – and being with ourselves.
My blog and I need time alone.
That is when I am congruent.
Lämna ett svar