Kategori: Malix

Kanske lite sent men ännu är det bara den 2 Januari så det är inte för sent.  Vill bara önska alla ett Riktigt Gott Nytt år. 2017 är nu här. Mitt år började med att städa bort julen, tog en tur till stan för att köpa gardiner men där gick jag bet. För allt va stängt utom Ica och Coop.  Utbudet va inte så stort, men maken han hjälpte allt till att leta upp ett par som kunde passa i köket. Han möblerade om bland mina gardiner redan vid julpyntandet så de som hängt i köket hänger nu i stora rummet.  Nå ja. nog om det.

2017 nytt ännu bara två dagar gammalt. huset är vårfint och jag har gjort årets första träningspass. 1 timma på crosstrainern tillsammans med Ozzy i öronen. Den mannen han kan få mig att öka tempot så just nu är jag mör i kroppen.  2017 herre min skapare va tiden går. Vad kommer detta år ha med sig för oss. Vad kommer vi få för erfarenheter i år.  Nu har jag inte några nyårslöften.  Tänker mera att det som är bra i mitt liv ska jag hålla kvar.  Kanske behöver jag leta upp ett nytt jobb även om jag inte vill. För jag gillar mitt jobb. Men jobbet lär inte vara kvar så länge.

Jag jobbar med ensamkommande barn och hade det varit så att mitt jobb försvann bara för att ingen behövde längre fly sina egna länder. Då hade jag gillat läget. Men riktigt så är det inte.  Vi har stängt våra gränser och de barn som lämnar sina familjer, hem länder idag har kanske inte längre Sverige som mål. Vart tar dom vägen idag? Nej jag vill inte tänka på det. Migrationsverket tar beslut på löpande band. Jag hoppas de tar kloka beslut så att våra ungdomar har en framtid som är ljusare än den som väntar dom i fall de blir avvisade.   Mest av allt önskar jag att alla krig tog slut att folk hade fullt upp med att ta hand om sig själva och sitt. Då hade de liksom inte haft tid att leka krig.  Oj detta skulle bli ett positivt inlägg.  Jo eller hur…..  ska sluta skriva redan nu känner jag.

Vill bara tipsa om en länk också från Aftonbladet. Den handlar om LÄXORnas inte vara eller vara. 

Vill önska dig allt gott så här på årets andra dag  Gott nytt år.

Nu gör vi året 2017 till ett riktigt fint år tycker jag.

Lev idag just nu, igår är inte längre här och morgondagen den kommer först i morgon. Just nu har vi alltid det är där vi står och gräver i just nu.

Godmorgon, God jul till er alla. Här hemma sover alla utom jag och katten. Har funderat en del på hur olika vi tar saker.  För några månader sedan var jag och mina kolleger på en föreläsning med Bo Hejlskov.  Alla de kolleger som jag jobbar närmast sa redan vid första kaffepausen Oj oj oj va bra.  Själv satt jag hela föreläsningen och så hur stor nytta jag skulle haft av hans ord hela mitt arbetsliv och hemma liv.  Kanske inte så att jag letar verktyg för att lösa hemma fronten. Fast det gör jag nog men i mitt arbetsliv, då hade jag velat haft med hans tankar allt som oftast.  Många gånger jag suttit i arbetsgrupper där man trott sig att de som man jobbade med varit felplacerade, har själv många gånger sagt orden men han hon ska nog inte bo här då.  Jag hade inte verktygslåde- iden i mig då.   Jag är mig själv närmast och för några dagar sedan delade jag ett inlägg om Bo.

Trodde av någon konstig anledning att alla likt mig och mina kolleger gillade det han sa.  Fast det har jag fått erfara att så inte är fallet. Vissa upplever honom som provokativ, tar det han säger personligt och ser det som slag i sin professionella roll.  Kände sig provocerad av hans ord och tog det bokstavligt att lönen ska bort om jobbet inte fungerar.  Så har jag inte upplevt själva föreläsningen utan såg det mera som att jag i min yrkes roll måste hitta de verktyg som fungerar.  Jag väljer att arbeta med det jag arbetar med. Jag väljer vilka tankar jag har och jag väljer hur jag ska bemöta de motgångar jag har i mitt jobb.

Den jag möter i min yrkes roll är där för att jag på något sätt ska hjälpa honom henne med något som innefattar min yrkesroll. Jag är inte där för att berätta eller visa för denna eller någon alla att jag gör rätt med du är fel så mina rätt fungerar inte efter som du är fel. Jag kan inte heller luta mig åt att det är samhällets fel eller föräldrarnas fel eller vad det nu kan vara. Nej  blir något i mitt jobb fel, konflikt eller uteblivet resultat så är det så att jag på något sätt inte lyckats förmedla det på ett sätt så att det blir bra.  Bo säger vi kan inte använda samma verktyg till alla delar.  Ut det behövs olika och mer finurliga finjusteringsverktyg ibland.   Jag tänker att han har helt rätt, det är jag som är verktyget, det är jag som behöver finjusteras ibland så att det jag vill görs och blir rätt.  Det är inte den jag jobbar meds fel om resultatet inte blir tanken utan fungerar det inte så är det saker hos det som är mitt som ska göras något åt.

Jag tänker lite att det han säger när han säger att vi faktiskt får betalt för att utföra ett bra jobb är hel sant. Kanske har jag gjort om det lite så att det passar mig. För jag tänker att jag faktiskt får betalt för att hitta ett arbetssätt som fungerar, som fungerar så att den jag möter ser sig som en del i lyckade. Det hade jag inte gjort om jag hade sett att: men det är inte mitt fel jag är professionell jag har inte gjort fel det är samhällets fel föräldrarnas fel eller systemets fel att det inte fungerar för honom/ henne.  Förmedlas det en känsla av att det är den jag möters fel så har jag inte gjort eller hittat rätt verktyg. Kanske inte helt korrekt över allt men skulle jag jobba som lärare och har synen som att killen är omotiverad, systemets fel och det finns inte något jag som lärare kan göra för att han ska lyckas i skolan. Då hade jag faktiskt ansett mig själv som felplacerad. Då hade jag faktiskt ansett att jag kanske inte borde får lön för det jag gör.  Vem ska då hjälpa den lilla killen/ tjejen? Ska det gå ett helt liv till spillo för att jag lutar mig tillbaka och säger inte mitt fel, jag gjorde allt? Kanske inte ordagrant. Men de är inte målet som är det viktiga utan vägen dit som är grejen. Även om det fungerade i går och på alla andra så är det fel verktyg, om det inte fungerar idag och med just den jag möter just nu och just då om det inte fungerar. Jag tänker att Bo i sina tankar och bilder visar oss som jobbar med människor att vi aldrig får sluta med att reflektera över vårt arbetssätt, att vi aldrig får luta oss tillbaka och säga jag har gjort allt och det fungerade inte, så det är inte mitt fel.  För funkar det inte och det inte blir det som det borde bli, så har vi inte använt de verktyg  som fungerar.  För funkar det inte så har vi inte tydliggjort, mött den vi jobbar på det sätt han behöver bli mött. Du får inte någon att göra det du är anställd för att göra om du inte fått den du jobbar med att se vad denne kille tjej har för vinster på att göra det han/ hon behöver göra.   Nej jag har förenklat det jo jag vet…. och så här tidigt på Julaftons morgon kanske inlägget är helt fel. Men som alltid så skriver jag när jag vill och kan.  

Ville egentligen bara passa på att önska er alla en Riktigt God Jul. Inser att jag kanske inte helt lyckades med det.  Kanske är det så enkelt att det hade räckt med att bara skriva God Jul!

God Jul till er alla.

Snart börjar musikhjälpen och julen är på G.

Igen har jag tid för att skriva här nere i källaren med fötterna på skrivbordet och tangentbordet i knät. Det som va så vanligt förr har blivit en ovana. Idag är det lyxtid som kan nyttjas när jag inte är helt kry.

Nåja här har vi blivit en familjemedlem till. Förr va vi åtta som blev sex som sedermera blev tre. Som sedan blev fyra och nu då fem snart till vår ursprungssiffra som var sex två vuxna och fyra barn. Fast nej det räcker med de barn som bor här nu, tänker jag. Tre barn är helt tillräckligt i alla fall just nu.  Vi har huset fullt med barn igen och närmar oss jul. Här kör vi i vår egentakt det där med julförberedelser.  Klapparna är inköpta, skinkan ligger redan i kylen. Pepparkakor bakas inte här, med finns ändå.

Nu kommer inte alla barn vara hemma här i jul, vissa kommer åka iväg till släkt och vänner. Här kommer vi fira som vanligt, lite helt otraditionellt utan man kommer när man har tid och äter om har lust.  Stora sonen och hans fru med  vårt lilla barnbarn kommer på förmiddagen och yngsta dottern med sambo kommer på kvällen. Att det är fördelat så är att de har andra familjer att ta hänsyn till med.

Vår allas Ronny som alltid dyker upp på julafton kommer som vanligt när han har tid. Han kör taxi i gbg kommer hit äter mat och sedan ner till götet igen och jobbar. Min mamma kommer och hade det varit för några år sedan hade även min älskade farmor kommit hit.  Hon kan inte komma för vägen mellan där hon befinner sig och jag är, är lång och finns ingen väg inte ens en karta.  Nåja hon får plats ändå i alla fall inom mig.  Hon firar med min far och farfar tänker jag där uppe bland alla andra själar som ser ner på oss vanliga dödliga.

Jul jo snart är vi där i julen igen. Här har vi redan börjat träna in oss i stämningen. Vår jullista från Spotify är på och när maken är frisk nog får han åka iväg och köpa internet kabel till tvn så vi får spotify där.  Efter att vi bytt från kära Telia till Bredbandsbolaget så får det bli så. För spotify tjänsten var Telias, bredbandsbolaget som faktiskt är ett sämre val har inte det i sitt utbud.  Dumt det där med fiber och att inte Telia var med på vårt paket för även om fibern är snabbare så är det ett sämre val det där med bredbandsbolaget inte alls lika bra.

Vd blev det här nu då? Hmm bara massa ord… Jo ibland är det bara massa ord om inget.

Lev idag just nu igår finns inte längre kvar och morgondagen är där borta i framtiden.

God jul, god jul, Det är inte snön som faller jo det är min kopp av te i julsånger 🙂

Nu vart det längesedan jag skrev här igen. Har nog tappat bort mig bland allt med jobb och familj.  Nåja… Nu sitter jag här med fötterna på skrivbordet och gör sånt jag orkar.  För ett tag sedan fick jag till mig att man läser min blogg, om man jobbar i skolan även då man inte jobbar som lärare utan längre upp i hierarkin.  Nu läser man säkerligen bara det som är dumt eller det som man upplever som dumt. Men jag tänker göra ett försök till att skriva så att dessa i så fall lär sig något.

Självklart blir det då läxor, som är viktigt att skriva om. För det är inte helt självklart, att det är något som stödjer och blir något som är till nytta för eleven. I alla fall inte om eleven och dess familj ska hållas sams.  För högpresterande elever kan det vara till nytta. Men, för den som redan innan har det svårt att ta in kunskap, kan det vara förödande, det där med läxläsning. Då redan innan man sätter sig till ro, för att göra läxan.  Den som misslyckats redan innan med att känna glädje i det där med skolan, så är det en säker nedåtgångsång i självkänslan.

Oftast infinner sig misslyckande och värdelöshetskänslorna redan innan eleven börjat. Det är då  det är viktigt att försöka forma läxorna så att den unge känner att den lyckas. Men det är inte vetenskapligt bevisat att just det där med läxor är något som gör att den unge lär sig något.

I vissa familjer blir det krig när man börjar formulera läxtid.  I vissa familjer får man sätta gränser på 15 minuters läxa. Då även verkligen vara nöjd om det verkligen blev 15 minuters läxläsning.  I andra måste man helt kallt avsäga sig läxor helt.  Det är till och med så att i vissa mera moderna skolor, så har man helt uteslutit läxor.  I vissa får man som förälder vara lite tuff och förklara för skolan, att just det där med läxor är något som vi inte klarar av att hantera.

Här hemma hos oss har det varit olika vår äldsta son klarade av läxor med viss hjälp från mig. Då genom att jag skrev det han sa.  Vår minsta dotter gjorde läxorna i skolan, men i vissa undantag med hjälp av maken.  Tills då det vart gymnasier läxor. Då det mera  handlade om psykologi, socialt arbete mm. Då kunde jag och dottern ta en eftermiddag och sitta och diskutera litteraturen och formulera  lite större uppsatser.  Vår minsta son som snart fyller 20  där var läxor helt uteslutna, det bara inte gick. Då på den tiden när han gick i grundskolan. Då skolan hade bestämt att läxor är viktigt och det ska alla ha. Då kapitulerade skolan och vår son blev läxfri.

Nu går han sista året på gymnasiet.  Då han för fyra år sedan började där. Hade jag ett samtal med rektorn och det där med läxläsning.  Ett helt onödigt samtal egentligen. För när jag förklarat och försökt få till varför vi inte hade läxor hemma, Så sa rektorn  som en självklarhet att nej det där är förlegat, det finns inte något vetenskapligt bevis på att elever lär sig mera bara för de har läxor. Just i den skolan har de inte läxor oavsett om det är hög eller lågpresterande utan läxor i den skolan är en förlegad sak som man inte har.

Just den rektorn gillade jag, han visste liksom vad han pratade om.  Han hade helkoll på det där med skolan och hur det va att ge den unge extra stöd och vad som behövdes i det där lilla extra.  Han sa inte ja jag har jobbat några år med barn inom autismspektra och trodde sig kunna massvis. Utan han och skolan förlitade sig på det vi redan visste och lärt oss under de år som gått.  Han såg till att de resurser som behövdes fanns till. Hans såg till att det var helt rätt personer som jobbade med vår son. Rektorn såg heller inte någon prestige i om vi gav förslag eller sa något som vi upplevde var mindre bra. Utan lyssnade på oss och tog till sig det vi sa.  Såg oss som en tillgång och verkligen gjorde sitt yttersta för att få till samarbetet mellan skolan och oss föräldrar.

Okej nu ska jag kanske inte tillskriva Rektorn allt detta för han jobbade ju inte helt själv på skolan utan han och det team som jobbat med vår son gjorde det  fantastiska.  Gör fortfarande, idag har vi en son som snart lämnar skolan och gör det med bravur. En snart vuxen ung man som vet vad han vill och har god självkännedom om sig själv. En kille som på något sett har framtidstro och hopp om livet. Mycket av den tron och känslan är det skolan som vi måste tacka för. De har gjort ett fantastiskt jobb.

Skolan har ett viktigt jobb att sköta, det viktigaste av allt är att ge barnen ett mod att tro på sig själva.  Visst vi föräldrar gör nog grovjobbet men skolan har en viktig del i det.  Misslyckas man där så är det där den där osynliga men ack så kännbara självkänslan som får sig en törn som kan bo i dem i hela livet. Även om vi föräldrar älskar, pushar och står på….

I nöden provas vännerna säger man. Jo så är det nog.  Igår fick jag förmånen att just vara en sådan vän.  Telefonen ringde sent. jag hade precis gått och lagt mig.  Men när jag hörde någon säga att om det är någon gång jag behöver dig så är det nu.  Jo det var bara att ta på sig kläderna och åka iväg.  Jag hade fortfarande nattlinnet på mig, tog makens träningsbyxor och strumpor.  Inom tio minuter satt jag i bilen och var på väg.

När jag kom fram så möts jag av att någon ligger på golvet och bara gråter.  Ligger där och panikångesten har tagit ett grepp om människan så att allt bara är kaos.  Jag sätter mig en bit ifrån, Försöker samla tankarna.  Ställer frågor som kan vara hårda frågor. Men jag accepterar inte svar som allt eller hela livet gör ont. Jag behöver mera fakta än så.  Vi försöker få en kommunikation där jag försöker få fram vad det handlar om.  Men det är svårt. Till sist så möts vi i alla fall och jag börjar förstå vad som hänt.

När någon mår dåligt och blir rädd för sig själv och sina tankar, känslor och reaktioner. Då man tror att man faller in i en bottenlös avgrund.  Då kanske man inte vill höra att men du, vi är här och nu.  Det är historia och nu är du här ligger på golvet och är ledsen. Nu måste vi göra något åt det som är nu.  När någon är så förtvivlat orolig för sig själv och sitt eget beteende så gäller det i stunden att man lyssnar.  Men kanske är det ändå viktigt att påkalla nuet, och att visa på att just det där i historie kan du inte göra något åt.

Nåja i alla fall efter någon timme eller två så satt jag och denna någon i var sin bil på väg hem till mig.  Vi hade kommit överens om att det skulle sovas här. Men väl här så vart det mera bara en tallrik ris ala malta och samtal.  Efter någon timma till så kramade vi om varandra önskade god natt sa hej då.  Jag gav instruktioner om vad morgondagen skulle innehålla för denna någon.  Även en bok blev med skickad.

Idag är jag trött, men inte så trött att jag inte kan gå ner till källaren och träna för det får bli målet idag. Efter det ska det bara vara en mjukdag.

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen den är inte ens säker att vi får. Ta hand om dig, du är värd det. Känslor kan vara skrämmande men dom är där för att prata med dig, dom är där för att visa dig att du är värd mera och bättre saker än det du innan fått.

Ta hand om dig och ditt nu.

Här sitter jag och dricker mitt kaffe,  just nu har det blivit kallt men det går allt att dricka ändå. Vinter har slagit sina armar om oss. Men med nya fönster på huset så känns det inte inomhus.  Igår blev lillkillens rum färdigt. Nu är det bara möbler som skruvats ihop som var från Ikea. Många skruvar blev det.  Han är lite som jag var när jag var mindre.  Han tror att hela alltet blir bättre bara man får nytt.

Bara han fick nya möbler så blev allt bra. Jag försökte förklara för honom att det nog inte handlar om möbler. Utan vill man nu ha det fint i rummet så behövs det städas emellanåt också.  Just nu efter höstlovet har skolan fungerat.  Han är glad när han kommer hem. Han verkar få det att flyta. Visst så är det så att de vuxna runt omkring honom säkerligen gör det som dom ska göra. Men jag tror han har en stor del i det. Vår lilla kille är en klok kille har så många kloka tankar och försöker verkligen att vara en sjysst lite kille.

Men även jag inser och kan ibland bli irriterad på honom. Igår vart det en sådan dag. Det började med att han var mätt, efter en timma ville han ha mat. Fast han hade slängt maten innan. Surheten visade sig i mig.  Den där surheten som jag inte gillar.  När vi skruvat ihop möblerna som faktiskt var ganska så många. Så vart det hans uppgift att plocka i ordning men inte heller här fungerade det.  Utan han satt här i soffan.

Jo fru Nilsson surnade till lite mera än vanligt, berättade för lillkillen att nu är det du som sätter igång. Här har vi kämpat med dina möbler så sätt igång och kämpa.  Då berättade han att han inte gillar nya möbler de luktar så äckligt.  Jag hade lösningen på problemet men jag tror han glömde det. För lösningen är att torka av möblerna. Nåja idag är en ny dag, jag har bestämt mig för att ha ett mera tålmodigt humör idag.

Tålmodigheten blir till av träning tänker jag. Så här ska tränas, och det ska tränas av mig.  Jag måste göra träningen på morgonen för tar jag på mig kläderna så blir det inte gjort. För att träningen ska bli av så gäller; kaffe, lugn stund, göra i ordning för träning och faktiskt verkligen träna.  Just nu är det Storytel i lurarna många böcker har det blivit. En bok jag verkligen kan rekommendera är vem gråter vid din grav.

Nej nu ska jag göra det jag tänkt vilket är Träning! Ny fin dag ska börja.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen den är här först imorgon.  Ta hand om dig du är värd det jag lovar dig.

Just nu gäller!

När man tar hand om andras barn så måste man vara varlig. Du vet inte vad det barn du tagit hand om, varit med om innan. Du vet inte ens  hur denne upplever och känner inför en situation. Väljer man att ta hand om barn som inte är ens egna barn, måste man vara införstådd med att det är ett uppdrag som kan vara väldigt länge.  Ibland hela livet.  Du måste förstå att då det kommer ett barn till dig som ska bo hos dig, att det är ett barn som kanske varit med om saker du inte ens i din fantasi kan tänka dig.

Alla vi som jobbar med barn och tonåringar måste ha i tanke även att han är inte hos dig för att det är enkelt, utan något i historian har gjort att han kommer till dig.  Nu ska alla barn hanteras varsamt men, de som du möter i ditt jobb eller som familjehem ska hanteras extra varsamt. Bara uppbrottet från dennes egna familj är och kan vara traumatiskt.  Det är en sorg i barnen att den inte är i sin familj.  Vi som är närheten av barnet får istället vara barnet ställföreträdande familj.

Jag brukar när jag är på jobbet ha med mig att det finns någon mamma långt där borta eller nära, jag ska på något sätt kanske inte vara hans eller hennes mamma, men jag ska bemöta den unga så som dennes mamma skulle gjort.  En mamma och en pappa som är sunda  orkar lyssna på sina barn, står upp för sina barn, vägleder, uppmuntrat och respekterar sina barn.  Tillrättavisar jo visst gör dom men man gör det i  respekt och i kärlek, Man skriker inte på, man skäller inte utan man pratar, lyssnar och berättar vad man förväntar sig.

Du vet inte vad den unge upplever, när du skäller eller gormar. Det kan vara ett barn som blivit skällt på innan, kanske till och med värre saker. Man hånar inte, man tillrättavisar inte i en grupp, utan man tar den unge åt sidan, pratar lugnt med honom på tu mans hand.  Du och han.  Inte hela personalgruppen eller hela klungan av barn du tar hand om. Utan du tillrättavisar med kärlek.  Berättar att jag vet att du kan bättre än så här. Eller säger du är för bra för ett sådant beteende, du är så mycket bättre än så här.

Du ska tro på barnet, det han/ hon berättar för dig kanske inte är hela sanningen. Men någon vilket är du, som han/ hon berättar det för. ska tro på barnet.  Han/ hon har valt ut dig, för att denne litar på dig. För att denna tror känner att du är en stabil vuxen, som kan hjälpa barnet bäst. Allt är inte sanningen men det finns frö där inne som är sanning.  Berättar barnet om en upplevelse så är den upplevelse sann, det är så barnet känner.  Även om historian är mera än det du får höra så är det just det där som barnet känner som är sant.  Det som gör ont, gör ont. Det som känns, känns. Det gör ont även om du har en helt annan historia att lägga till. Den historian kan du självklart ha med dig, hjälpa den unge att hitta en strategi till en annan gång. Men det som gör ont, det gör ont även om historian är så mycket större.  Lyssna, och åter igen lyssna så kan jag lova dig att du kommer att lära dig saker. Du kan även bli en sådan där vuxen som ungen faktiskt litar på.  Det är verkligen inte fy skam.

Fast det är klart, du kan om du jobbar i en osäker personalgrupp, bli en nagel i ögat på den gruppen. Men du det är inte för gruppen du gör ditt jobb, utan för att du har en tanke på att den unge ska få det bättre, må bättre. Dessutom så kan det bli så att gruppen du jobbar lär sig något. Det kan vara ett sätt att hjälpa arbetsgruppen att bli mera sammanhållen, sträva åt samma håll och verkligen på riktigt samarbeta.  Inte bli en grupp där individerna i gruppen sätter status i hur många eller mycket du satt gränser.

Gränser självklart, ska det finnas gränser men, de gränserna ska sättas av kärlek till människor.

Nej nog för mig idag,

Lev nu just nu kan du göra underverk, de underverk du gjorde igår är historia och de du kan göra i morgon får faktiskt vänta tills i morgon.

Ta hand om dig.

Godmorgon är det här,  det har verkligen varit en godmorgon. Redan tränat har jag, fixat till allt som ska göras på morgonen förutom mig själv men det kommer.

Här har vi nu det efterlängtade Höstlovet eller läslovet som man så fint kallar det idag.   Igår fick lillkillen sin belöning som vi hade hittat på här hemma.  När det vart som mest kontroverser i skolan och han var så trött på skolan. Hittade vi på att om du fixar att gå till skolan varje dag förutom då du är sjuk,  så ska du få bjuda din kompis på bio. det vart det som var belöningen.   Inget annat inte att han måste ha det konfliktfritt och allt vad nu man kan hitta på.  Utan går du till skolan så får du.

Han gjorde det! I mig känns det lite högtidligt just nu det där med att han fixade det och att vi fick köra ner de två till biografen. Vi fixade det! Men mest fixade han det!  Nu är det då höstlov, detta lov som jag längtat så länge till nu kan vi andas de lite djupare andetagen och veta om att det faktiskt inte kan hända något på skolan.  Alla föräldrar behöver inte känna så men jag gör, jag gör och har alltid gjort va det gäller barnen och deras skolgång. Nu andas vi, lever tar dagen som den kommer. Inte en läxa ska läsas inte av oss. Inte en tanke mera ska tänkas på skolan inte här inte nu det tar vi då där borta i framtiden. Nu är det då äntligen lov, Ledigt och fritt.

I alla fall för våra barn själv ska jag gå till jobbet men det är först kl 15 jag börjar. Maken har åkte iväg till jobbet tidigt i morse.  Men barnen ungdomarna här hemma de har bara ledigt.

Nepp nu nog för mig idag,  Lev idag just nu, igår  bor bland minnen morgondagen den är där borta i framtiden

JUST NU LEVER VI! JUST NU!!!

Jo idag har jag vart ledig från jobbet. Men det säger inget om att jag varit sysslolös. Nej då här började jag med träning,  tvätt,  betala räkningar, fixa med skolfoton och lite till. Det som är kvar är stryka tvätt, jo jag vet jag är rätt omodern vad det gäller tvätten.  Men jag vill ha mjuka sköna kläder och jag vill se ordentlig ut på jobbet. Ordentlig i alla fall vill jag inte ha skrynkliga kläder.

Jag tänker mera på det med magkänslan.  Mera på min själ vad den säger. Just idag har det varit rätt tyst på magkänsloformen men lyssnar på en bok som hjälper mig komma framåt.  Ibland när jag och lillkillen pratar, så känner jag i vissa stunder att jo men det är sant, det känns mera som rätt och sant. Andra gånger är det mera i men oj nu har han nog skrivit om historian lite grann. Vad är det han döljer. Oftast kommer det fram när man ger sig tid att vänta in. Just idag kom det en sådan tid. För idag kom det ett mail och jag kände ja ha ja så vart det med det.  Nu är det inget jag tänker lägga någon kraft på, mera än att säga kan det vara så…. I alla fall så kände jag med magen igår och sa till mig själv vänta och se… Vilket blev helt rätt, helt sant va det inte men, lite sanning låg det i det som var.

Visst är det så ibland när vi pratar med någon så får vi känslan av att hmmm helt sant är det inte, men det kan finnas viss del i det som är sanningen.  Sedan kan jag fråga mig vad är sanningen? Den är ju väldigt individuell eller har jag fel? Tänker jag fel nu? Ska jag lägga in känslan och uppfattningen i det som den berättar. Sanningen kan ju ses från två håll eller? Vi är ju alla en salig blandning av färger eller? Allt är inte svart och vitt?  Hmm vad är det jag skriver jag som är så svart/ vit. Eller det kanske jag inte är.

Nåja här hemma ska vi fira höstlovets intrång. Ledigt ledig i en hel vecka är pojkarna här hemma. Ska bli helskönt faktiskt slippa tider, slippa olustkänslorna när telefonen ringer och bara vara jo det är att ha det bra.  Hm så har vissa föräldrar det alltid. Jag kallar det bra undra vad dom kallar det? Normalt kanske….. tänk så olika liv vi alla lever så annorlunda det är från familj till familj.  Jag gillar känslan av att jag har det bra.  Då har jag ju mera saker att känna det är bra. Än om det hade vart Normalt.

Nej från då till sedan så finns det nu, Just nu just här i den här stunden när jag sitter nere i källaren och trycker ner tangenter och väntar på att hänga upp en maskin tvätt. Sedan är tvätten och tangenterna just nu.

Lev idag just nu, igår är borta och finns inte kvar mera än i våra tankar och känslor. Morgondagen den kommer först imorgon.  Lev just nu ….. ha en härligt skön fredag.

jag har börjat leva mera efter min magkänsla eller min själ. Nu har jag precis läst boken drömliv. Har alltid haft min magkänsla med mig i mitt liv,  men tror jag tappade bort den under några år. I går när jag körde hem från jobbet mitt i natten, så blev den tydligare. När jag tänkte på de där sista tankarna jag hade på jobbet som på något sätt kändes helt rätt. Blev jag glad där på vägen hem. Hela kroppen rös av den där sista tanken jag hade där på jobbet. Den kändes så rätt och den var så tydlig. Så himla självklar på ett konstigt sätt.

Även idag,just nu känner jag tydligheten och förstår mera varför det blev och har blivit som det blev. Nu har jag hittat ett sätt att förhålla mig till det som är. Magkänslan försvinner och kan försvinna en lång tid när man lever emot det som är ens själ. Är så himla glad över att känslan har hittat tillbaka till mig. Är så glad över att jag hittat hem i mig igen.  Hem igen i mig har jag nog varit på väg till, hela detta år. För jag har varit mera öppen för det som bor inom mig. Har varit mera ärlig i mig, mot mig själv.

Har oftare lyssnat inåt och försökt känna efter mera, vad som är mitt och vad som är jag.  Med den boken jag nu lyssnat klart på, så har den kanske inte gett mig mera än att jag är på den väg som är min.  Det är väldigt många år sedan jag tog av mig offrets roll. Jag tar ansvar över det som är mitt och mig.  Lever efter uttrycket det är inte hur man har det utan hur man tar det, som är grejen. För det är så himla sant. Världen kan rasa ner för en, det kan den. Men bara för den gör det, så säger det inte att man måste lägga sig och flyta med. Jag kanske behöver vila mig, stå still och titta på en stund. Men efter det, måste jag resa mig och göra något åt det som rasat. Måste ta tag i hammaren och spika upp nya saker. Göra om och göra rätt. Kanske är det inte helt rätt för dig eller någon annan.. Men det är rätt för mig, när känslan finns med så spelar det inte någon roll om någon annan har en bättre eller säkrare byggbeskrivning.  Det är inte min beskrivning utan någon annans. Min beskrivning och mitt byggande är det som kommer vara bäst för mig.

Jag är verkligen på väg till att hitta tillbaka till min kära efterlängtade magkänsla, min själ. Jag ska be honom eller henne där inne som är mitt ego att verkligen ta och flytta ut eller sätta bo i det lilla låta min magkänsla flytta in i de stora rummen igen. Där hon bodde innan hon tog den mindre lilla ytan som var så liten så hon knappt fick rum alls.

Nej nu får det bli annat. Lev idag just nu. Igår är historia och morgondagen den vet vi inget om idag just nu lever vi och det är just nu vi ska leva.

Ta hand om dig och din dag.