snacka om tankeverkstadsblick av stål
klicka här så kommer du vidare till tänkandetsbilden
Tänk att det skulle kunna vara så att jag betalade pengar till ett företag, medicine för att bli av med ett handikapp. Idag känns det som det är just det jag gjort. Det företaget som jag hittade på Bokmässan, salve bland montern dyslexi har idag gjort en del av mitt fantastiska mående, order de har nästan tagit min livskraft en eller till och med flera Level upp. Nu är det ju så att alla kanske inte har den möjligheten. Alla kanske inte skulle prioritera så som jag gjort idag. Det handlar ju om pengar, men när begåvningen befinner sig på olika nivåer och den nivån min läskraft och skriv förmåga har är på läget – 1. Så Känner jag att jag liksom har tröttnat på att lida av dyslexi. Jag hade möjligheten att välja bort vissa funktionshinder i min dyslexi, självklart vill jag inte vara utan min svårighets-erfarenhet. Erfarenheten av att veta hur det känns och är att ha dyslexi. Men att välja att känna mera trygghet då jag skriver, känner jag nästan är som en lyx. Glädjen över att orden med mitt lilla program är så enkla gör att jag längtar till att skriva, skriva och återigen skriva.
Fantastiska härlighetsvågor fyller mig, jag provar hela tiden att skriva och läsa med mitt program. Jag är utan dyslexi, jag kan skriva rättstavade ord oftare nu än innan mitt program. Idag ringde jag till Företaget som ger mig möjligheten att slippa handikappet. Berättade med storhets ord att jag verkligen är förundrad över tillgångarna som de hjälper mig att få. Några tusenlappar gör att jag slipper gömma mig bakom ordlexikon, stavningskontroller och olika internet sidor för att få ordens bokstäver att bilda ord som andra kan läsa. Ett antal olika historier och berättelser som jag skrivit och sparat på skrivbordet och andra små sparhets-vråer i tekniken, har jag nu kunnat lyssna på i mitt lilla Hjälpmedelsprogram. Vissa ord behöver justeras, men tänka sig, att jag har lite olika böcker som kan bli verklighetstryckta om jag får lite ork att skriva igen. Orken behövs, men inspirationen har vaknat till, kanske blir det en verklighet att ge ut alla livsöden som jag skrivit om genom åren. Kanske vågar jag tillslut ge ut den där diktsamlingen, som jag skrivit under så många år. 
Nog pratat om skrivar-drömmar. Programmet som jag har fått förmånen att prova på rekommenderar jag varmast. Jag skulle vilja skriva upp på lappar och klistra upp över allt för att andra skall kunna få möjligheten att uppleva samma härliga känslor, av att bli symtomfria av sin dyslexi. Företaget med underverksprogrammet är värda ett samtal. Absolut värda ett samtal om någon liten kille eller tjej skulle kunna bli mera säkra på att utveckla sin skrivaridentitet, att skriva är underbart och företaget som har underkurer så att mitt handikapp försvinner är Svensk TalTeknologi AB. Ring dom! De vet vad de gör, de vet vad en dyslektiker behöver. För de behöver just programmet som kommer här om ni klickar på länken. Där till inhandlade jag även den fantastiska pennan, som alla företag som har teammöten och dokumentation skulle behöva. Tänk om jag haft den innan, då hade jag i och för sig inte haft erfarenheten av rädslan av att missa men kanske hade jag inte varit så trött idag. Pulse SmartPen
WordRead Plus v5 Talsyntes
/©
J
Borde finnas som (H)jälpmedel för mig. Men då borde även en rimlighetsstandardisering flytta in……
Ingen kan göra allt, treat men någon kan göra något …
Nu ska jag faktiskt dricka kaffe……..//
©
Har bott i bilen i dag. Lillgrabben har varit på äventyr maken har åter igen fått ett arbete inom sin kompetens. Min make är elektriker, patient för några år sedan var han ute och var en av dem som bytte ut alla elmätare. Ett av elföretagen slutade investera i Sverige, en hel avdelning blev ett minne blott. Av dessa män som ger oss strömmen mellan våra skogar. Avdelningen lades ner och min och andra med honom fick gå hem. Ännu är det svårt att hitta jobb som linjemontör,
men nu verkar det som att de ny-bytta elmätarna
behöver service.
Jippi!!!
Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb. Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el. Träffa andra pojkar, umgås så som män och pojkar umgås med varandra. Alltså inte något kafferep där vi pratar om dom, som inte kom. Jag inbillar mig att män här är mycket rakare, än kvinnor. De är lite mera rakt på, utan krusiduller. Kanske just därför jag har lättare för att umgås med det motsatta könet. Är mera bekväm i dessa sammanhang. Man ska inte vända ut och in på sig inte heller gnälls det om allt och inget. Utan det är mera raka rör.
Men min makes arbete ger mig lite oro. För under denna tid då han har varit hemma, har jag:
hunnit,
kommit på
och vetat om när
och vad även vart jag ska åka.
Hela Tids TIDEN 
har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av. Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen. Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar. Herre min skapare hur ska det gå?
Nu vet jag att jag fixade det innan och jag kommer att fixa det igen. Men start sträckan kommer att vara kantad med: missa tiders-tillfällen. Hoppla inser att det är nu, jag behöver min vän Jenny och hennes tidstillgångstankar.
VillaVital och tidshjälpmedels strategier. Fast jag har redan en plan B.
En plan B som jag fått som en plan av henne, då jag var hos henne för några veckor sedan. Den heter Google, Google is your friend , Sicken tur efter som jag har så få vänner. Att det finns Google och Comviq kompis.
Ojdå, glömde ju Jenny fast hon finns ju på riktigt. Och nej då Jenny är ingen man glömmer i alla fall inte jag för hon har gjort intryck på mig. Dessutom har hon lite mera ADHD än mig säger jag inte hon för nu kan jag tänka mig att hon pratar högt för sig själv griper tag i mobilen för att ringa och dementera.
PåRiktigt är en blogg som nu kanske inte är som Jenny, men helbra ändå.
Hoppla vad mycket adhd det blev nu tillbaka till… fokusera…. och pladdra på…..
Tillbaka till TIDEN-Tankarna igen…..
Det skulle ju kunna funka mycket bättre nu när jag måste själv. När jag inte kan luta mig emot min make som är min tid. Min tid kommer att bli min igen. Jag kommer att på riktigt sakna min makes tjat om att:
nu ska du…
Nu är det dags att …
Men ett stort men, Jag kommer Inte observera, Inte att sakna min irritations-ilska som ibland blommar upp, då jag inser att min tidkännedom inte finns på riktigt.
Tänka sig trotts min oro så hittade jag nu en positivitet, i att jag åter igen kommer att få lära mig träna på tiden. Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning haft ett litet semesteruppehåll bara……..
Lev idag, just nu
Just nu ska jag koka en stor kanna med rött Earl Grey tea.
Sverige demokraterna menar att de säger vad vi tänker.?!?!?!….
Hallå,,, hm, hur vet dom det? Har dom oxå lite kilometertankar som jag? Skulle de nu ha de, så vet de ju inte alltid vad de tänker.
Och nej, de säger absolut inte vad jag tänker, Det vet inte ens vad halv sju betyder i min värld.
Håller med Peter Kardhammar om de sista meningarna i hans artikel. Ser Också det roliga i hans första förklaring om Pakistan.
Där jag i tanken tänkte lite snabbare om hur min okunnighet om geografi,Pakistan sydasien blev i mig Asien, som blev Kinesmat och sushi. Pakistansk mat nog inte smakar som sushi. utan tänker mig mera starka kryddor och hetta.
När jag senare läste vidare blev jag mera upplyst, insåg att han nu skulle kunnat vara min äldre kamrat, som hade fått förklara för mig.
Ännu för i min värld, skrattade jag mera åt hur fel det hade varit att tro att kinesmaten kommer från Pakistan. Okunskapen bor i oss, när vi visar på våra fördomar, i fördomarna bor rädslorna för de okända. När jag var liten runt 14 15 år så var det spännande att gå ut och käka pizza med kompisarna, senare jobbade jag med dessa italienare och Jugoslaver. Där var jag en av dem, där var vi kamrater, där fanns samhörighet, vi var som en familj.
Efter det bodde jag i Götet, inte i innerstaden utan i förorten Bergsjön och Frölunda. Inte en enda tanke, på att vi var olika eller vi och dom.
Nej där var vi, vi, som bor i Bergsjön. Har i mitt liv haft mera vänner som är invandrare än svenskar. Det vänner jag har haft, har vetat vad vänskap är det spelade inte någon roll om jag var svensk eller om han var grek. Vi var och är människor, vi är människor med känslor bra och dåliga. Vi behöver varandra.
Idag bor jag i ett litet samhälle där jag nu bott i 10 år, här är jag ännu den nyinflyttade från Götet. Idag vet jag att sju procent av mina grannar i söndags, la sin viktiga röst på okunskap och fördomar. I vårat lilla samhälle där vi är mera inhemska….. Hemska! Bor det alltså 7 % Sverige Demokrater som inbillar sig att de säger det jag tänker.
Nästan 7% röstade på Sverige demokraterna…..
20 % skulle inte bjuda hem mig på middag.
17 % ser mig som en allt för stor risk att ha mig boendes på sin gata.
Även detta är fördomar som bor i okunskaper och rädslor. Några av dessa procent tal kanske till och med röstade på Sverigedemokraterna och då vill jag inte heller bo på deras gata.
För då blir jag rädd.
SD menar att de säger vad jag tänker….
Nej tror inte det. Eller NEJ vet att ni inte gör det! För jag tänker inte det ni säger.
alla dessa dagar skriv la Kalle Biltaren. Alla dessa dagar som verkar visa på vilken demokrati Vi fått i Sverige. Hur blir det, drugs Vad är det för korrupt och fuskande land jag bor i? Hur står det still och hur, ed har det varit förut. Vad är det egentligen som händer. Alla dessa dagar……
Nej, click istället kom jag mig för att titta in hos fröken Cattis Påriktigt igen. Läser roat, och känner igen, ser att jorå så ere än.
En lite släng av längtan ner till Götet blir det av Masthugget som sved till av texten. Men nu var det inte det som jag ville skriva om, utan om alla dessa oavslutade projekt som Cattis skriver om.
Jorå här finns det trav-vis med dessa oavslutningar oxå. Pratar om det, då jag föreläser. Skrev även om det i min bok. Men Tänka er, att:
Jag tror att jag hittat en av nyklarna till att i alla fall få vissa projket avslutade, så bra som bara jag kan avluta dem.
Den nyckeln heter Bestämma själv.
Jag kan ju faktiskt bestämma mig för att nej nu Djäklar, min KBT terapeuft berättade det i går när vi var på mun H Center. Det var just då, det lyste upp hos mig, för jag gör ju lite så, det var ju så min bok blev till. Med alla typsnitt och allt va det va.
Jag bestämmer mig för att, nej nu DJäklars.
Där till har jag förmånen att få vara bland människor och sammanhang, där jag får vara jag.
Vara mig, så borde det få vara för alla människor. Vi borde alla inse att fan… jag är bra som jag är.
Ingen kan göra mig bättre, än vad jag själv gör. Är jag inte mig, då blir jag bara en kopia.
Vem vill vara en kopia?
Måste få säga det: att du Cattis, Jag gillar dig, Gillar ditt språk och den råa och raka sida. Kanske just för att den är lite som mig.
Även om det fulaste ordet jag brukar säga då det är riktigt djä……. illa är, råtta.
ringar på vattnet
tänk vad mycket kunskap det finns i oss alla.
I mig vilar tacksamhet för att jag finns, medical lever och andas. Att jag dessutom får tillfälle att vara i sammanhang där jag får vara mig. Det önskar jag att alla människor fick tillfälle att uppleva. Det borde vara en mänsklig rättighet.
Tack för en hel bra dag idag.
Tack!
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.