idag kom min dotter hem gråtandes från skolan, case för att jag under en promenad hittade en av hennes kompisar stå och röka. Har en gång frågat henne om hon rökte då hon var här, malady eftersom det luktade så mycket rök. Nej, säger hon, jag röker inte. Jag trodde henne och lät det vara.

Idag när jag såg henne, så tog jag hennes arm och frågade henne vad hon gjorde. ”Jag röker, sa hon” sen gick jag därifrån. På vägen hem mötte jag min dotter, som var förbannad över att jag hade frågat hennes kompis vad hon gjorde.  Jag berättade för min dotter, att jag tycker det är bra om hennes kompis berättar det för sina föräldrar.  En timma senare, kommer min dotter hem. Hela tiden från skolan skickar hon sms, om att jag har förstört kompisens relation till sin pappa.  Även att jag fläkte tag i henne så skadade ryggen.  När min dotter kom hem visade hon mig alla sms som flickan skickat. Dessa gjorde mig mörkrädd.

När man är 14 år inser jag att man inte har så mycket insikter, men denna lilla flicka som egentligen är en söt och snäll flicka gjorde mig rädd.  Jag skickade ett sms till henne om att jag inte accepterar att hon behandlar min dotter som hon gör och att hon är välkommen hem hit för att be henne om ursäkt. Därefter får jag ett sms tillbaka om att hon inte bryr sig  och inget spelar någon roll för om vi skulle komma hem till henne så är hon ändå inte hemma.   På kvällen får min dotter ett nytt sms, om att hon har bestämt sig att de är vänner igen.

Jag förklarar för min dotter, att livet inte funkar så. Att tjejen ska be henne och mig om ursäkt, dessutom vill jag aldrig att hon kommer hit eftersom jag inte kan vara säker på vad hon vräker ur sig.  Att anklaga någon för att skada henne är oförsvarbart och farligt. Även förklarade jag för min dotter att hon borde se sitt värde, inte bara låta det gå förbi inte ska någon vara så otrevlig emot henne så att hon blir så ledsen, sen bara kunna skicka ett brev om att nu var de vänner igen.

Visade  dottern att vänskapen nu låg i hennes händer, att det är hon som bestämmer om hon vill vara vän med flickan inte tvärtom.  Men jag är rädd för att min dotter inte ser den vinklingen.  Vad som än händer så ska jag inte låta det bara gå för jag känner mig anklagad, jag blev rädd över att hon faktiskt kan skada mig och min familj. Hennes ord om att jag skadat henne gör mig mörkrädd. Dessutom vill jag att flickan ska förstå att man inte kan göra så, utan att ta ansvar över sitt handlande. Även att ingen annan än hon själv kan förstöra hennes och hennes pappas relation. Den har hon och hennes familj ansvar för, inte min dotter av mitt handlande.

En annan tanke jag gick och bar på under dagen är att mamman svarade mig att rökningen är ett mindre problem. Hennes dotter har  900 minuter  att ta igen i skolan. För mig som före detta rökare, ser jag det annorlunda.  Rökningen kan ge flickan skador för livet, även kan det ge henne ett livslångt missbruk. Att börja röka är även en inkörningsport till att börja röka andra mera beroende framkallade farligheter. Skolan där emot går att ta igen. Lungcancer är något som är bestående och har dödlig utkomst.  Skulle hon dö av denna fruktansvärda sjukdom, tror jag att de 900 minuterna kunde varit tid som jag velat umgås med min dotter. 900 minuter där jag kanske kunde påverkat henne, så att hon insåg vilken fara som finns bakom den falska känslan av att duga, tillhöra ett sammanhang.

Idag hittade jag hit tidigt….

Idag hann jag liksom med min vana. Att redan tidigt hitta hit. Gillar ju kaffestunden här, try tillsammans med mina ord. Kaffet dricks vanligtvis inte upp utan blir kallt. Men en klunk då och då under inlägget gör mina tankar klarare. Innan Concertan gör verkan så blir det så. Den tar en halvtimma på sig att verka. Mina tabletter stå  här på skrivbordet, order För oftast är det här jag  minns dem. dessutom har jag en påminnelse med ringsignal på skärmen här för att ta dom. Jag tror att det är min ADHD, doctor som visar sig så.  Här med datorns hjälp blir det inte svårt. Innan jag kom på att göra påminnelsen här glömde jag tabletten ibland. Då blev det lite mera tokig. Just idag skrev jag en text på skrivpuffen om just denna tablett. I dag ska jag lägga några timmar på jobbet, vi hoppade över mötet  i måndags så idag blir det av istället. Imorgon ska vi iväg på utvecklingsdagar, jobba ihop oss för framtidens uppgifter.  Jag känner mig så glad över allt jag hann med igår, att allt verkligen kom på plats. Att jag orkade ta tag i sakerna när jag efter det inbokade mötet kom mig för att göra de sedvanliga göromålen i dec.  Om två dagar fyller min minsta dotter Malou år, då blir hon 14 år. Min lilla tjej, håller på att bli stor hon med.  Något är annorlunda med henne idag. Det senaste  halvåret har hon på ett konstigt helt underbart sätt blivit annorlunda. Idag är inte kompisar så viktiga, idag är hon mera hemma.

Jag och min make pratade om det igår, om hur hon  mera vill vara nära oss på dagarna. Hon är en liten pojkflicka, min man och hon kramas genom boxningar och killsaker. Med mig är hon mera tjejig även om jag mera får lära henne saker som tjej. Robbomemo perioden görs sista gången på torsdag, då har hon gjort 25 gånger, resultatet har redan visat sig.  Av en form i prov i naturkunskap då hon inte  hade pluggat ändå fick över G. Hon var så stolt över resultatet och själv kom på att omm hon hade pluggat mera skulle hon kunnat få mera poäng än hon fick.  Jag berättade för henne om hur stolt jag var över henne och om min lilla hemlighet att jag aldrig som liten lyckats med det hon lyckades med. G i ämnen som inte var skapande.  För mig räcker det med G, eller för mig räcker det med att min dotter är lycklig och stolt över sig själv. Det ger mig hopp om att hon känner att hon duger som hon är. För det gör hon min lilla Malousan är en härlig underbarhets tjej på snart 14 år.

var jag på idag först var det kvinnan , illness Hon har även en hemsida Lakritsmyggan som tog mig lite tid att hitta, då jag självklart felstavat, hade ju med mig en liten lapp hem med adressen.  Lappar och jag hör inte ihop. Den har liksom försvunnit, tappats bort och återkommer när jag inte ens vet eller kommer komma ihåg, vad det  är för en lapp eller varför jag har den.

På eftermiddagen var det en herre som hade massor med humor,  Kanin konstnär, vid namn Tommy Hagman. Hans historia gjorde ont,vissa stunder brände tårarna bakom mina ögon, även hans mamma hade en gång i livet önskat sig långt bort med sin son så att sonen skulle få slippa göra fel som syntes och kändes. Även min son har kommit hem ledsen och frågat varför han alltid gör fel. Även han har sagt att han inte vill, vill aldrig mera till skolan.  Denna man som undervisade oss i massor,  gav mig tankar och lärde mig att skosnörena som jag känt som misslyckande går att ta bort helt.

Inte är det livsviktigt att knyta skor. Inte är det livsviktigt att ha skosnören i skorna.

Knyter jag mina skor?

Nej, men jag knyter inte heller upp dom då jag tar av dem. Jag använder skohorn.  Inte för att jag inte kan utan mera av lathet och bekvämlighet.Nej, från och med i dag, med Tommys kunskaper,  har jag blivit klokare och visare, inte handlar det om  min sons skoknytning om han ska bli accepterad i samhället.  Jag har i min litenhet försökt att lura mig själv, att om han bara knyter skorna så slipper de reta honom för det.  Jag är nog lite i min egna historia i sko tankarna.  Bara jag får honom till att knyta skorna, så blir det bättre, då retar de inte honom för det. Nej, Jag ska (SVÄRORD I MASSOR) träna bort lite kytymer och anpassningr i mig, Min son ska få vara som han e, i skoknytar sammanhang,  det finns  det som är viktigare.  Han har en uppgift i livet, den största uppgiften är egentligen att vara sig själv.  Få lov att vara sig själv. Skoknytar samband är det verkligen så förbannat viktigt, att kunna knyta skor?  Nej det är det inte, viktigare är att visa andra att jag duger som jag är, inte behöver jag göra mig till eller vara annorlunda för att vara mig.  Det är istället viktigt att andra i samhället tränar sig på att visa respekt för  sådant som är annorlunda. Klokheten visade sig i dag, Har jag itne fattat det innan? Fan jag har skrivit en hel bok om det, om respekten och acceptansen men innan försökt få min son att knyta skorna. Nu är det ju i och för sig så att han  faktiskt har lärt sig knyta sina skor, vi har tränat på det i massor men ännu är det lite krångligt.

Men han kan knyta om han behöver. Nästa gång han ska köpa nya skor då ska jag inte vara så påstridig och säga att han är för stor för karborreskor, nej nu ska jag låta honom välja och skulle det vara så att andra har ont av att hans skor saknar skosnören, ja den dagen den sorgen.  Jag vill att andra ska acceptera mig som jag är,  med mina små konstigheter och egenheter inte ska jag då träget och envist lägga kraften på skosnören, det finns viktigare saker att kämpa med. Det viktigaste är ju att min lilla kille är en lycklig kille som tycker om sig själv och känner att han duger även om han inte gillar att knyta skorna. Nu hoppas jag att jag får lägga ut bilderna som jag köpte från föreläsningen men ska nog fråga innan. Så ni får nog vänta lite på de fina korten.