En dag som idag. En riktigt lat dag.
Read this post in English → A truly lazy day – and something that still lingers
Min lilla kille fick vara hemma från skolan. Han jobbade hemma.
Så idag har vi lärt oss om Ungern och pluggat geometri tillsammans.
Min lilla tjej var också hemma, men för henne handlade det mer om sjukdom.
Även hon plockade fram matteboken. Geometri.
Lite högre nivå – area och parallellogram.
När det gäller matte är jag av den uppfattningen att det handlar om att kunna formlerna.
Och så länge formlerna inte sitter i ryggraden måste man skriva.
Rita figuren.
Skriva formeln.
Visa varje steg i räkningen tills man förstår.
Blev hon sur på mig?
Slutade det med att vi inte pluggade mer?
Ja.
Ännu en gång blev det som det brukar.
Jag har inte förmågan att hjälpa min dotter med hennes studier.
Hon klarar inte mina förklaringar – de är invecklade.
Och jag klarar inte när hon tittar i facit och bara skriver rätt svar.
Det här handlar om mig
Detta handlar om mig. Hela vägen ut.
Min egen skolgång var svår.
Jag gick ut nian med sträck på längden och tvären.
Gick det att få sneda sträck så hade jag det också.
Jag halkade fram på ett bananskal.
En lärare sa någon gång att det skulle bli svårt för mig att läsa vidare och klara skolan.
Det blev det inte.
Jag lyckades faktiskt rätt bra.
Men jag hade aldrig läxor.
Och hade jag det så gjorde jag dem inte – det kändes meningslöst.
Jag var ju inte riktigt som jag skulle.
Inget läshuvud.
Det hade jag ju inte, enligt läraren.
Fram tills jag var 27 år trodde jag att det var sant.
Det var min sanning.
Jag och min omgivning hade köpt den – på rea.
Reflektion – idag 2026
När jag läser det här idag ser jag något jag inte såg då.
Jag ser en mamma som inte bråkade om matte.
Hon bråkade med sin egen historia.
Varje gång min dotter tittade i facit utan att visa stegen kändes det som ett eko från klassrummet jag själv satt i.
Som om någon fortfarande stod där och sa att jag inte hade ett läshuvud.
Det handlade aldrig om formler.
Det handlade om värde.
Idag vet jag att jag inte saknade förmåga.
Jag saknade rätt bemötande.
Och kanske är det därför jag fortfarande vill att barn ska visa sina steg.
Inte för att de måste bevisa något –
utan för att ingen någonsin ska få känna att de inte förstår.
Den där sanningen vi köpte på rea?
Den var aldrig min.
Lämna ett svar