Bättre sent än aldrig är mitt motto.
Eller… jag vill inte att det ska vara det.
Tyvärr lyckas det nästan varje gång bli sent ändå.
Jag ringde ögonmottagningen.
Jag ska dit idag.
Och nu ångrar jag att jag ringde.
Jag gillar inte läkare.
Inte för att det är något fel på dem – utan för vad det gör med mig att vara där.
Känslan av att inte ha kontroll.
Att behöva vänta.
Att inte veta.
Nu krånglar mitt andra öga på samma sätt som det första gjorde.
Det betyder kanske droppar i båda ögonen.
Då blir jag helt blind en stund.
Jag kommer inte kunna skriva så mycket.
Jag undrar hur det ska gå med bilkörningen.
Vad ska jag göra på dagarna om jag inte ser?
Hur ska jag skriva ner mina tankar då?
Jag är rädd.
Skräckslagen.
Hjälp.
Lev idag…
för imorgon kanske jag inte ser.
Lämna ett svar