Idag sitter jag under paviljongen och skriver. Solen tittar fram, vinden är ljummen, men några illavarslande moln sveper förbi ibland. Tvätten hänger ute – trots hot om regn – och jag har gett upp väderappen för idag. Det får bli som det blir.

Jag började morgonen med att handla. Först till affären, sedan en sväng till Djur & Natur för att köpa mer jord. Och som vanligt – när jag väl är igång med något jag tycker om – kan jag inte hejda mig. Två blommor och några blompinnar slank också med hem. Blommorna är i skottkärran. Pinnarna står som stöd i vårt växthus. De står som stöd till våra tomater, gurkor, paprikor och annat grönt som snart förhoppningsvis exploderar i liv.

Det är typiskt mig. Min ADHD-hjärna älskar att gå all in. Igår gjorde jag slut på 150 liter jord. Hela växthuset blev fullt – inte bara av jord, utan också av driv, kreativitet och smärta. Ont i ryggen är mitt förnamn just nu, men det är självförvållat. Jag vet att jag inte måste göra allt på en gång, men jag funkar inte så. När lågan brinner måste jag följa den – för när energin försvinner, då finns det oftast inget ”sen”. Det där ”jag gör det senare” blir nästan aldrig av.

Plantvakt och återhämtning i växthusets tysta rum

Alla plantor jag planterade om igår slokade rejält. De såg både trötta och ledsna ut efter flytten. Jag kände nästan skuld – tänk att de kunde se så nödbäddade ut! Men redan i natt när jag smög ut för att kolla till dem (ja, jag vaknade av oro) såg de bättre ut. Stolta, nästan glada, som om de redan börjat rota sig i sina nya, rymliga krukor.

Det är något läkande med trädgårdsarbete. Kanske är det därför jag älskar det så. Odling som återhämtning, både för mig och mina växter. Jag längtar redan till den första gurkan, den första tomaten. En paprika är faktiskt klar – stor, nästan 10 cm lång – men jag väntar tills den blir vackert röd innan jag plockar den.

Snart kommer maken hem från jobbet, och han har lovat att ta med sig ännu mer jord. Jag har nämligen fler planer: krukor för rödlök och purjolök. De ska få börja med lite jord i botten, och så tänker jag fylla på allt eftersom de växer. Det är något tillfredsställande i det där – att se livet växa upp ur jorden, precis som det ska.

Tvätt, vädertrots och tankar om morgnar

Utöver jord och grönska rullar vardagen på. En tvätt hänger ute, två maskiner snurrar. Jag bytte nyss från varma kläder till linne och kortbyxor. Morgonen var kylig, men nu är det varmt – fast molnen lurar fortfarande. Jag trotsar dem. Tvätten får hänga ute ändå.

Natten gick faktiskt bra. Det var ovant att sova utan maken hemma, men det var nog bra – han slapp bli väckt av mitt plant-oroande. För jag var uppe i natt. Kollade temperaturen i växthuset. Ville försäkra mig om att mina gröna små vänner hade det bra.

Det ska bli skönt med helg. Skönt att han är hemma igen. Och skönt att ingen behöver passa tider i morgon bitti. För just morgnarna här hemma har blivit riktigt stressiga. Ett evigt tjatande. Jag tycker inte om den versionen av mig själv – den tjatiga mamman som påminner, manar, hetsar.

Men det är så det är just nu. Jag påminner mig själv att det kommer att bli bättre. Säger till mig själv att det här är en fas. Det gäller att hålla ut. Fortsätt tro på att det kommer en tid när jag inte tjatar längre. Detta gäller även om det inte känns så just nu.

Avslutning – Jag vattnar både plantor och tålamod

Så jag fortsätter att vattna – inte bara paprikor och gurkor – utan också tålamodet och hoppet. Jag tänker att om jag fortsätter ge lite varje dag, kommer det en skörd. Av frukter. Av lugn. Av självgående morgnar.

Och om det inte gör det, så har jag i alla fall odlat något vackert i växthuset – och något varsamt i mig själv

Ha en fin dag och som alltid tack för att du besöker min blogg malix.se

#ADHDilivet #Växthusliv #AllInMentalitet #OdlingOchÅterhämtning #PaprikaPåGång #Morgonstök #Självkärlek #Familjeliv #TvättOchTålamod #GrönaDrömmar