Musik, ungdomar och samhälle hänger ihop mer än vi ibland vill se. I det här inlägget skriver jag om musik, ungdomar och samhälle – och varför förbud inte löser det vi är rädda för, utan istället tystar samtalet vi behöver ha.
👉 🇬🇧 Read this post in English: Music, Youth and Society – Why Bans Silence the Conversations We Need
Oj… nu är jag där igen.
Tankarna går åt alla håll.
Och den här gången fastnar jag i musik.
Det är lite så i mig att jag liksom nördar in mig – som ni kanske redan märkt.
All in kan man kalla det.
Känner ni igen det?
När man hittar något som man går och tänker på…
och det bara växer.
Blir större.
Får fler vinklar.
Och det finns liksom inget stopp.
Allt började med SD som ville stoppa viss sorts musik på fritidsgårdar.
Jag skrev om det.
Men jag slutade inte tänka.
För musiken speglar samhället.
Den visar hur tiden är.
Att den är.
Jag tänker att redan på Bellmans tid speglade hans texter sin samtid.
Carl Michael Bellman skrev om supar och törst.
Om livet som det såg ut då.
Och kanske…
var han själv en del av det.
Och ännu längre bort i tiden…Musik Ungdomar och samhälle.
På bomullsfälten, där människor slet i sitt anletes svett, föddes sånger.
Sånger som bar:
ångest
sorg
orättvisor
Det var inte bara musik.
Det var berättelser om livet – precis där och då.
Och jag landar i det här:
All musik bär sin tid.
Sina sår.
Sina måsten.
Sina krav.
Inte bara den som spelas idag.
Utan allt det som varit.
Och jazzen. Musik Ungdomar och samhälle.
Frihet.
Improvisation.
Att få ta plats på sitt eget sätt.
Ett sätt att uttrycka det som inte alltid fick sägas rakt ut.
Och sen…
kom Elvis Presley. Musik Ungdomar och samhälle.
Hans höfter.
Unga flickor som grät, skrek och försvann in i musiken.
Och de vuxna…
de reagerade.
Sa att det var för mycket.
För provocerande.
För farligt.
Och ändå…
älskade ungdomarna honom.
Jag tror till och med att de älskade honom ännu mer just därför.
För han blev deras.
En vägg mot den vuxna världen.
Och det var faktiskt också en tid när något nytt växte fram.
Ungdomstiden.
Tonåren.
Innan Elvis gick man mer direkt från barn till vuxen.
Men någonstans där, i det ljuvliga 50-talet,
fick unga människor ett eget utrymme.
En egen tid.
Att inte behöva bli vuxen på en gång.
Och musiken…
blev en del av det.
Och efter Elvis…
kom 60-talet. Musik Ungdomar och samhälle.
Då ungdomarna verkligen blev ungdomar.
Med en egen kultur.
Ett eget sätt att utforska livet.
De ville något annat.
Frigöra sig från vuxenvärldens normer.
Söka något djupare.
Många vände sig mot österländska tankar.
Mot filosofi, tro och ett annat sätt att se på livet.
Man levde tillsammans.
I kollektiv.
Delade livet.
Tankarna.
Känslan av att något nytt var möjligt.
Och det fanns en stark längtan:
Fred.
Kärlek.
Förståelse.
“Make love, not war.”
Det var också en protest.
Mot krig.
Mot konsumtion.
Mot en vuxenvärld som man inte riktigt ville vara en del av.
Och kläderna…
flower power.
Färger.
Blommor i håret.
Och om man hade frågat dem då
om det var mode…
så hade de nog inte ens kallat det så.
Det var inte mode.
Det var ett ställningstagande.
Ett sätt att leva.
Och ändå…
blev det något som spreds över hela världen.
Från gator i San Francisco
till ungdomar långt härifrån.
Och kanske är det just det som är så intressant.
Att det som börjar som protest
så ofta blir något som formar en hel tid.
Och ändå…
ser vi det komma tillbaka idag.
I färger.
I uttryck.
I längtan.
Kanske för att världen känns hård just nu.
Bob Marley.
Budskap. Kamp. Tro.
Cornelis Vreeswijk.
Visor om människor. Om livet som det var då. Han sjöng om Fredrik Åkare, Brev från kolonien. Sånger om ågren och samhället just då.
👉 70-talet var en explosion av uttryck Musik Ungdomar och samhälle.
Musiken blev:
- större
- friare
- mer experimentell
Och kanske viktigast:
👉 den ville säga något
Och där hände något igen.
Musiken började tänja på gränser.
Rocken blev större.
Längre.
Mer avancerad.
Man nöjde sig inte längre.
Man ville mer.
Hårdrocken – energi och frustration
Samtidigt blev musiken tyngre.
Hårdare.
Mer kraft.
Ett sätt att få ut energi.
Frustration.
Något som tryckte inifrån.
💃 Disco – gemenskap och flykt
Och samtidigt…
discon.
Där allt handlade om något annat.
Gemenskap.
Glädje.
Att få dansa.
Att få vara i kroppen.
Och mitt i allt det stora…
fanns det nära.
Artister som bara stod där
med sin röst.
Och berättade om:
kärlek
förlust
livet
Och det gick rakt in.
Och när allt blivit för stort…
för komplicerat…
så kom punken.
Som en motreaktion.
Enkel.
Snabb.
Rak.
Alla kunde vara med.
Och det räckte att ha något att säga.
Sex Pistols
Joakim Thåström och Ebba Grön.
Där någonstans landar jag.
För det där var min tid.
Och jag minns känslan.
Att det var sant.
Inte för att allt var rätt.
Utan för att det kändes äkta.
Och då tänker jag…
Hade mina föräldrar förbjudit det där?
Då hade jag lyssnat ännu mer.
Fast i hörlurar.
Och kanske hade revolten blivit större.
För det är något med det där.
Det som förbjuds…
det försvinner inte.
Och så sitter vi här idag.
Musik, ungdomar och samhälle – vad är det vi reagerar på?Och reagerar på rap.
På texter.
På ord.
Och jag fattar det.
Jag reagerar också ibland.
Men…
stannar man kvar lite längre?
Då hör man något mer.
Inte bara orden.
Utan det som ligger bakom.
Och det som slår mig…
är att det aldrig bara var musik.
Det var alltid något mer.
Ett sätt att:
protestera
festa
känna
förstå
Det speglar den värld som är just nu.
Hur orättvisor växer.
Hur moralen ibland inte når fram.
Hur snabba pengar lockar.
Hur vuxna inte alltid räcker till.
För jag tror inte att musiken skapar allt det där.
Jag tror att den berättar.
Hur det är att leva just nu.
Musik ungdomar samhälle – när vi väljer att lyssna istället för att förbjuda
Och jag har sett det.
Hur musik kan bli ett sätt att prata.
Att säga:
“Vad hör du här egentligen?”
“Är det så du vill ha det?”
Och plötsligt handlar det inte om låten längre.
Utan om livet.
Det finns faktiskt forskning på det.
Att unga använder musik för att förstå sig själva.
För att hantera känslor.
För att känna tillhörighet.
Och det är ju inte så konstigt egentligen.
Vi har ju alltid gjort det.
Så kanske är frågan inte:
vad ungdomar lyssnar på.
Utan:
vad vi vågar lyssna på tillsammans med dem.
För musiken har alltid varit där.
Som protest.
Som tröst.
Som spegel.
Och den fortsätter vara det.
💬 Fråga till dig
Vad lyssnade du på som vuxna inte förstod?
Vad tänker du – ska vi förbjuda det som känns svårt, eller våga stanna kvar och förstå det tillsammans?
Musiken speglar samtiden.
Så som den är – här och nu, i varje tid.
Så istället för att förbjuda…
behöver vi reagera tillsammans.
Prata.
Diskutera.
Våga vara kvar.
Hjälpa ungdomar att hitta vägar fram i livet.
Utanför våld, utanför det som drar åt fel håll.
För barn gör inte som vi säger.
De gör som vi gör.
De gör – för att de kan.
För att det finns där.
Och där är vi.
Vi vuxna.
Det är vi som tillsammans kan visa något annat.
En rakare väg fram.
Inte genom att förbjuda kulturer.
Utan genom att kliva in i dem.
Bli inbjudna.
Lyssna.
Prata.
Och faktiskt vara där. Våga vara där och ifrågasätta, tänka tankar som gör ont för det gör dom. Människor dör där ute i samhället och vi ser på. För vi stänger av protesten när vi förbjuder musiken. Musiken speglar samhällen, tiden och människorna i tiden, när vi förbjuder musik, då förbjuder vi även tiden, kampen och sången.
🌿
Musiken förändras.
Men behovet av att bli hörd gör det inte.
Och kanske är det där vi möts.
Gårdagen har lagt sig.
Morgondagen kommer.
Men just nu – det är här livet är.
Länkar till mer att läsa
👉 https://malix.se/09/musik-fritidsgardar-samtal-ungdomar/04/17/50/
👉 https://malix.se/09/music-in-youth-centers-conversation-everyday-life/04/16/54/
👉 ADHD i vardagen – när små saker blir stora känslor
👉 Vardag, ADHD och närvaro
👉 Thåström konsert i Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken
💛 Vill du stötta mitt skrivande?
Om du tycker om det jag skriver och vill bidra till att jag kan fortsätta:
📩 Prenumerera på bloggen
Vill du få mina inlägg direkt när de publiceras?
Lämna ett svar