Jag tycker det är tragiskt, decease att Femåriga Mikael fick leva under sådana förhållanden som aftonbladet skriver om. Här prata man om att mamman är psykisk sjuk och pappan var missbrukare och anmäld barnpornografi. Mikael har självklart inte fått rätt hjälp, malady inte den omvårdnad som han behöver. Självklart borde socialtjänsten varit mera misstänksamma med tanke på Mammans problematik.
Men mina tankar är även hos mamman. Vem hjälpte henne? Depression och mytomani. Var fanns det hjälpt till Henne? Depression behöver tas omhand om, var eller vad för hjälp fick hon av psykiatrin, Mytomani om detta var en allmänt känd sak borde väl utredarna varit mera misstänksamma då de undersökte fallet Mikael.
Vidare i artikeln står det om att barn som hamnar inom socialtjänsten och i LVU sammanhang oftast beror på sociala problem i hemmet. Varför låter man det gå så långt? Lvu är ju inte något som sker med en gång?
Jag har arbetat i svängen med omhändertagna barn, även då var min fråga född om varför gör man inte mera innan LVU. Ett LVU är ett misslyckande, i att hjälpa familjen, LVU är ett innan och då för långt lidande, för de inblandade.
Jag menar att samhället, vilka det nu är som är inblandade, borde gjort mera på hemma plan. Mikaels mamma skulle ju redan som liten kanske fått hjälp med den bakomliggande orsaken till sin mytomani, kanske hade Mikaels mamma då sluppit depression. Vilket gjort att Mikael sluppit en arg, trött, ångest fylld mamma, som lät sitt dåligmående gå ut över sitt barn, vilket i sin tur gör att mamma mår ännu sämre. Nej, för mig är varje LVU ett misslyckande, med en massa Människor i sammanhanget, som lidit För länge, för mycket och helt i onödan. Jag önskar att man nu hjälper Mikael, så att han slipper leva sitt liv i lidande. Men jag hoppas även att mamma och pappa får den hjälp de behöver, för hur det än är så betyder föräldrarna allt för barnen. Även om de inte kan bo tillsammans vilket jag inte ser att de skulle kunna göra just nu, så är det viktigt för barnet att träffa sina föräldrar.