🇸🇪 Min kropp, min själ – och grodorna som hoppar
Min kropp och min själ andas.
Trötta andetag.
Mina tankar och känslor är helt slut – men samtidigt uppfyllda.
Påfyllda till max.
En liten grad till och de rinner över.
I vilken vikt mäter man känslor?
Är det i kilo?
Grader?
Meter?
Nej.
För mig är det nog mer som en seismograf.
En Richterskala.
Känslor kan virvla upp så att de känns i kroppen.
Min kropp är min jordskorpa.
Ibland skakar känslor om en – precis som en jordbävning.
Jag har haft en sådan upplevelse.
Inte en dålig.
En stark.
En väldigt positiv.
Jag har varit på en tvådagarskurs om neuropsykiatriska funktionshinder.
På resan ner till Göteborg pratade jag och min man om kurser och hur jobbigt det kan vara.
Presentationer. Att synas. Att höras.
Min man tycker inte det är särskilt roligt.
Jag har inget problem med det.
Kanske är det min ADHD.
Kanske är det bara jag.
Men jag har andra saker som är svåra.
Stavning, till exempel.
Och S Ä R S K R I V N I N G.
Nu var det inte det jag skulle skriva om.
Eftersom jag vet att min man inte tycker om att stå i centrum tänkte jag:
Den här gången ska jag hålla låg profil.
Lyssna.
Inte avbryta.
Inte fylla i när andra tappar ord.
Inte prata så mycket.
Ha.
Hur tänkte jag där?
Jag har ADHD.
Och jag avbryter människor när en tanke landar i mitt huvud.
Inte för att jag inte vet att man inte ska avbryta.
Jag vet det mycket väl.
Men om jag inte säger det direkt –
är tanken borta.
Försvunnen.
Utanför min horisont lika snabbt som den kom.
Det är därför jag avbryter.
Jag är 44 år.
Jag har haft ADHD hela livet.
Jag har gått på många möten.
Inför varje möte har jag haft samma inre dialog:
Den här gången ska jag inte avbryta.
Den här gången ska jag låta alla tala till punkt.
Klarade jag det?
Nej.
Inte den här gången heller.
Skäms min man för mig?
Jag hoppas inte det.
Jag tror inte det.
Men redan under första timmen hoppade grodorna ur munnen.
Jag som hade tänkt tiga om min ADHD.
Redan i första raden av min presentation sa jag:
“Jag har en diagnos. Jag äter Concerta…”
Och vet ni?
Jag tänker inte be om ursäkt.
Det är jag.
Det är en del av mitt funktions-variant.
Men det är också en del av min personlighet.
Och just nu ser jag det som en förbannat bra egenskap.
Inte att avbryta – det är inte bra.
Men att tankarna ploppar upp som såpbubblor?
Det är liv.
Det är energi.
Det är jag.
Jag känner en enorm tacksamhet över att jag fick gå den här kursen.
Tacksam över alla deltagare och ledare.
Ni var där för att lära mig något.
Ni gav mig insikter om mig själv.
Tack för att ni orkade lyssna på mina grodor.
Tack för att ni delade med er.
Det gjorde att jag inte känner mig ensam.
Tack för att mitt liv är fyllt av möten och möjligheter.
Och ja – jag tackar till och med ADHD.
Utan den hade jag inte varit där.
Inte mött er.
Nu ska jag vila.
Mentalt.
Kroppsligt.
Må gott alla.
Lev.
Och lev livet nu.
Igår spelar ingen roll.
Och imorgon finns inte än.
🇬🇧 Read this post in English
My Body, My Soul – and the Frogs That Jump Out
My body and my soul are breathing.
Tired breaths.
My thoughts and emotions are exhausted – yet completely filled.
Overflowing.
How do you measure emotions?
In kilos? Degrees? Meters?
For me, it’s more like a seismograph.
A Richter scale.
Emotions can shake your inner ground.
I’ve just experienced something like that.
Not negative.
Powerful.
Positive.
I attended a two-day course about neurodevelopmental conditions.
On the way to Gothenburg, my husband and I talked about courses and presentations.
He finds them uncomfortable.
I don’t.
Maybe it’s my ADHD.
Maybe it’s just me.
But I had promised myself to stay quiet.
To listen.
Not interrupt.
How naïve.
I have ADHD.
If I don’t say a thought immediately – it disappears.
That is why I interrupt.
Not because I don’t know better.
But because my brain works that way.
Did I manage to stay quiet?
No.
Not this time either.
The frogs jumped out of my mouth within the first hour.
I even mentioned my diagnosis and medication during my introduction.
And you know what?
I will not apologize.
It is part of my disability.
But it is also part of my personality.
And right now, I see it as strength.
Not the interrupting.
But the bubbling ideas.
That is life.
That is energy.
That is me.
I am deeply grateful for those two days.
Grateful for everyone there.
You taught me something about myself.
Thank you for listening to my frogs.
Thank you for sharing your stories.
Thank you for making me feel less alone.
Without ADHD, I would not have been there.
Now I will rest.
Live now.
Yesterday does not matter.
Tomorrow does not yet exist.
Lämna ett svar