SE 🇸🇪 | GB 🇬🇧
Igår satt jag här och gjorde sådant som jag borde ha gjort för länge sedan.
Jag är snabb med att säga:
“Jo, men jag ska… bla bla bla.”
Och det där “bla bla” betyder egentligen att jag har saker som andra kan ha nytta av. Texter. Dokument. Material som jag gärna delar med mig av.
Det konstiga är inte viljan.
Det konstiga är genomförandet.
Förr var jag världsmästare på att ta adresser och lova att skicka papper. Jag samlade dem i en byrålåda. Byrålådan blev full. Breven skickades sällan.
Idag har jag en digital byrålåda. Min dator.
Skillnaden är bara att nu kan jag inte skylla på posten.
Inte på kuvert.
Inte på frimärken.
Nu finns inget yttre hinder att gömma sig bakom.
Det är jag.
Och det osynliga hindret inom mig.
Det handlar inte om ovilja.
Det handlar om tröskeln.
När tanken dyker upp:
“Jag måste skicka det där.”
Då borde jag göra det direkt.
För “sen” kommer aldrig.
Jag lever tillsammans med “sen”.
Jag gör det sen.
Jag skickar det sen.
Jag fixar det sen.
Men sen är inte nu.
Och när tanken är tänkt är den redan borta.
Jag kan inte bestämma när “sen” är.
Och därför infinner det sig aldrig.
Det finns också en annan del i det här.
Att skriva en adress kostar kraft.
Mitt arbetsminne tar slut där det börjar.
“Minne är bra men kort” är inget skämt för mig. Det är verklighet.
Med dyslexi måste jag kontrollera varje bokstav. En och en.
För någon annan är det enkelt.
För mig är det ett projekt.
Jag kontrollerar en bokstav.
Glömmer vilken jag just kontrollerade.
Börjar om.
Ett litet mejl kan bli ett berg.
Så jag har hittat en lösning.
Jag ber folk att mejla mig först.
Då klickar jag bara på deras namn.
Rätt.
Färdigt.
Inget bokstavsarbete.
Och ja… ibland tänker jag att jag är lat.
Att ADHD måste innehålla någon lathetsgen.
Men är det verkligen lathet?
Eller är det hjärnans startmotor som hackar när något kräver flera steg?
Är det latmasken i mig?
Eller är det exekutiva funktioner som behöver en annan väg?
Det är dagens fundering.
Lev idag.
För “sen” lyckas aldrig komma.
🇬🇧 Later – That Never Comes
SE 🇸🇪 | GB 🇬🇧
Yesterday I sat here and finally did things I should have done a long time ago.
I am quick to say:
“Yes, I will… bla bla bla.”
And that “bla bla” actually means that I have things others could benefit from. Texts. Documents. Material I am happy to share.
The strange part is not the willingness.
The strange part is the execution.
I used to be a champion at collecting addresses and promising to send papers. I stored them in a drawer. The drawer filled up. The letters were rarely sent.
Today I have a digital drawer. My computer.
The only difference is that now I cannot blame the mail.
Not envelopes.
Not stamps.
There is no external obstacle to hide behind anymore.
It is me.
And the invisible barrier inside me.
It is not about unwillingness.
It is about the threshold.
When the thought appears:
“I need to send that.”
I should do it immediately.
Because “later” never comes.
I live together with “later.”
I will do it later.
I will send it later.
I will fix it later.
But later is not now.
And once the thought is thought, it is gone.
I cannot decide when “later” is.
And so it never arrives.
There is another layer to this.
Writing an address costs energy.
My working memory ends where it begins.
“Memory is good but short” is not a joke for me. It is reality.
With dyslexia, I have to check every letter. One by one.
For someone else, it is simple.
For me, it is a project.
I check one letter.
Forget which one I just checked.
Start over.
A small email can become a mountain.
So I found a solution.
I ask people to email me first.
Then I simply click their name.
Correct.
Done.
No letter-by-letter battle.
And yes… sometimes I think I am lazy.
That ADHD must contain some kind of laziness gene.
But is it really laziness?
Or is it a brain whose starting engine stalls when something requires multiple steps?
Is it a lazy streak in me?
Or executive functions that need a different path?
That is today’s reflection.
Live today.
Because “later” never really comes.
Lämna ett svar