Idag ADHD ont på riktigt

Oj, hospital djävlar i gatan vilken explosion det blev i mig.
Jag som väljer  när jag blir arg, jag valde inte i dag.  Jag formligen exploderade inom mig, mina känslor  är inte i gungning, utan i hel  djävla full storm.  Jag formligen  kokar inom mig.   Är så arg att tårarna  ligger bakom  ögonlocken  och hotar att tränga fram. Hjärtat bankar på, så  det hörs och hur jag än tänker blir jag inte lugn.
Vad handlar min ilska om?
Vad va det som gjorde mig så fullkomligt  helt  djävla  arg.
Ännu  20 minuter efter  incidenten, är jag lika  jävla arg,  eller arg jag  är inte längre arg.
Jag är besviken,  jag är  ledsen över  att jag  alltid hela tiden  blir påmind om hur förbannat djävla förstående  och  allt djävla skit jag ska tänka efter på.

Vi sitter vi köksbordet, äter frukost  min make ,våra två söner.  Våran  lilla grabben pratar  och pratar,  tjatar emot,   munnen går i ett.   Jag  och min lilla grabb är  ganska lika,  och när det skär sig , så är det just i sådana situationer det skär sig i.   Han tjatar och babblar om saker som  han inte förstår, jag flyter med  hänger på, blir irriterad.
Min större son  hänger också med i  tjatet.
Min kära  förbannat  väldigt duktiga make  reser sig upp  och  säger,  tänka att du lyckades igen, du fick som du ville ännu än gång, detta till våran minsta kille.  Du  klarar det  hela tiden.

Här  brinner min skalle upp,  tankarna är röda,  atomvapen,  Autobahn, vansinnes speed.
Hjärtat bankar  som en  tecknodunksmaskin som hakat upp sig.
En liten ljus liten  finare tanke lyckas  hitta min uppfattning, och  för att  inte känna mig  så  maktlös och värdelös i situationen,  lyckas jag formulera den.

Ganska  formulerad  eller så  välformulerad som  den  kan bli utifrån mig i  affekt.
OM DU NU SITTER HÄR , VARFÖR HJÄLPER DU  INTE TILL DÃ…  HINDRAR DET SOM HÃ…LLER PÃ… ATT  HÄNDA.
Sa jag till min  faktiskt adhd- lösa  make,  som  även han vet  när det  hettar till,
när  situationen håller på att gå över styr.   Vad ska jag göra då?????? blev svaret…..
Vad ska  jag göra då?
Jag är så trött ledsen på att jag ska tänka,  visa hänsyn,  ha med  antennerna  vara vaksam hela  djävla tiden.
Jag ska minnas, jag skall göra, ……. bla bla bla. fan vad jag är  trött.

Han satt där  i köksbordet förmodligen märkte han tecknen på vad som höll på att hända, lång innan  vi andra  märkte att vi var  där.
Att vi var i den situationen   som  bara blir,,,,, djävlig för alla.

Nu ropar  många röster i mitt huvud, men tänkte du inte på det?  Att du aldrig lär dig……
Hur många gånger ska du göra samma fel,  en gång till???
Men det borde du räknat ut……. men herre gud  ni  gör ju alltid så,   det är ju i just de situationerna,   du   blir arg……..

Det här  är mitt problem,  i vissa situationer  hamnar jag bara just där.   Jag ser inte  stoppskylten, jag ser inte hur hjälpskylten  hoppar upp och ner,  per automatik  förvandlas jag  i denna situations till  adhdare.
Det är adhdn  i mig,  tokig blir jag men idag,  märkte jag det inte.   Tokigheten försvann från situationen,  då min man  reste sig och sa de  öde stigmata  orden, som jag sedan  gjorde om tolkningar på:    av gamla   saker som tänkte du inte på det  men  herre gud när ska du lära dig…………

Då flyttade jag fokuserat  till  där den  egentligen borde varit från början.
Alla tecken,  alla  små nyanser av  situations bevis, som min make säkerligen  uppfattade långt, innan vi var  där vi var.   Dessa  tecken , de knappar min son trycker på.  Som min make ser, att han trycker på.

Här borde han,   göra det han  kräver av mig,  här borde han gå in och hjälpa  våran lilla kille genom att säga,  du lägg av , jag ser  att du vill ha  tokerier nu.   Här skulle han även kunnat gått in och stötta mig,   genom att sagt   till mig.  Du    nu  börjar han,  jag ser tecken  till att han vill få igång dig.

Här kunde han  stöttat mig,  hjälpt mig  i mitt funktionshinder till att just hitta stoppknappen,  hålla upp  rött ljus lampan.  I   stället  resar han sig över oss, andra  hejar på enligt min uppfattning,  vår lilla kille genom att säga:  Ja  du lyckades igen.  Var på min lilla kille säger : ja, jag vet.

Den situationen  gav mig  ingenting.
Den hjälpte inte mig överhuvudtaget,  min upplevelse av situationen blev  att jag förlorade ansiktet.
Jag blev dålig,  kass och borde själv  hitta  alla  ledtrådar som egentligen är  min adhd, mitt funktionshinder, det som jag har svårt med.
Det känns som han riktigt  grisade in i ansiktet på mig,  han lyckades igen, och du går på det varje gång.

Jo, visst han har rätt, jag går på det varje gång ,  det gör jag,  kanske gör jag det  VARJE gång, för att jag just inte lärt mig  när situationen uppstår.
Jag ser inte ramarna. Jag ser inte, när det  håller på att hända.
Här ser ju jag att,  det är något som jag behöver hjälp med,  jag behöver hjälp av min partner med just den situationen  just i de lägena.  Där hittade jag  nackdelen med adhd  som jag själv inte lyckats hitta en karta till.
Här behöver jag  hjälp. men inte av att  berätta för mig hur kass jag, värdelös jag är.  Inte genom att  puscha på situationen.   Inte genom att bra lill killen,   du lyckades igen.
För även  lillkillen behöver hjälp,  även han behöver se att   han har en del i det.  Det är något jag inte kan hjälpa honom med eftersom jag  lyckas varje gång att ramla i.
Vi  som vuxna  borde ha en enad front  där jag får stöd av min make   i situationen.
Det fick jag inte,  den ilska jag  som jag började inlägget med  har övergått till  besvikelse, besvikelse över att  jag inte  lyckats  visa min omgivning  vad jag behöver hjälp med.
Besvikelse och  en  djäkla massa gamla spöken som blev tydliga i situationen, gör mig nu mera ledsen än arg.   Liten  ledsen, besviken över att jag ännu än gång  inte ens lärt mig  hitta kartan om just det här…..
Ledsen  över att  den som kan läsa kartan inte förstår orkar vill hjälpa mig att lära mig läsa kartan.  Det är i sådana här  situationer som ADHD i mig blir ett handikapp.  Det gör ont.
© malix