ADHD och ilska i vardagen kan slå till utan förvarning. I dag blev det en sådan dag. Oj, djävlar i gatan vilken explosion det blev i mig.
Jag som väljer när jag blir arg – jag valde inte i dag.
Jag formligen exploderade inom mig.
Mina känslor var inte i gungning utan i hel djävla full storm.
Jag kokade.
Tårarna låg bakom ögonlocken och hotade att tränga fram.
Hjärtat bankade så det hördes, och hur jag än tänkte blev jag inte lugn.
💥 ADHD och ilska i vardagen – vad handlade min ilska om?
Vi satt vid köksbordet och åt frukost – min make och våra två söner.
Vår lilla grabb pratade och pratade, tjatade emot.
Munen gick i ett.
Jag och han är ganska lika, och när det skär sig så är det ofta i just sådana situationer.
Jag försökte flyta med, men irritationen kom smygande.
Min större son hängde också med i tjatet.
Min make reste sig upp och sa till vår minsta:
Tänk att du lyckades igen. Du fick som du ville ännu en gång.
Där brann min skalle upp.
Tankarna blev röda.
Hjärtat bankade som en maskin som hakat upp sig.
🧠 I affekt – men ändå med en klar tanke
Mitt i allt lyckades en liten ljus tanke ta plats.
Jag sa:
Om du nu sitter här – varför hjälper du inte till och hindrar det som håller på att hända?
Svaret blev:
Vad ska jag göra då?
Och där någonstans gick något sönder i mig.
Inte av ilska längre – utan av besvikelse.
🌪️ ADHD och ilska i vardagen – att alltid vara den som ska tänka
Jag är så trött på att alltid vara den som ska tänka.
Visa hänsyn.
Ha antennerna ute.
Vara vaksam hela tiden.
Jag ska minnas. Jag ska göra.
Och ibland orkar jag inte.
I vissa situationer hamnar jag bara där.
Jag ser inte stoppskylten.
Jag ser inte hjälpskylten som hoppar upp och ner.
Per automatik förvandlas jag till ADHD-versionen av mig själv.
Och i dag märkte jag det inte.
🧩 När stödet jag behövde inte kom
I efterhand såg jag något tydligt.
Min make såg tecknen långt innan jag gjorde det.
De där små knapparna vår son trycker på.
De där nyanserna i situationen.
Här hade han kunnat hjälpa vår lilla kille att bromsa.
Här hade han kunnat hjälpa mig att hitta stoppknappen.
Ett:
Nu börjar det hetta till.
Eller till vår son:
Jag ser att du vill få igång det här – vi pausar.
Men det hände inte.
Och i min upplevelse stod jag ensam i situationen.
💔 Från ilska till sorg
ADHD och ilska i vardagen – från ilska till sorg
Ilskan övergick till besvikelse.
Besvikelse över att jag inte lyckats visa vad jag behöver.
Gamla spöken vaknade.
Jag blev liten.
Ledsen över att jag ännu inte lärt mig läsa kartan i just den här situationen.
Det är här ADHD i mig blir ett handikapp.
Det gör ont.
💛 Reflektion
Den här texten handlar inte om skuld.
Den handlar om behov.
Om hur svårt det kan vara att se sina egna gränser i stunden.
Och hur avgörande det är att få stöd i de ögonblick där man själv inte hittar stoppknappen.
Ibland är det inte ilskan som gör mest ont.
Utan känslan av att stå ensam i det som blev.
Kanske är ADHD och ilska i vardagen just detta – en storm som inte alltid går att stoppa i tid.
🌱 Mellan raderna – min röst
Jag beskriver affekt – men också ansvar.
Jag ser min del och längtar efter samarbete, inte skuld.
Min text säger:
Jag vill inte bli räddad.
Jag vill bli mött.
❓ Fråga till dig som läser
Har du någon gång känt att du behövde stöd i stunden – men inte riktigt lyckades förklara det förrän efteråt?
🧠 Faktaruta – ADHD, affekt och röd cirkel
Vid ADHD kan känslor ibland slå till snabbt och starkt.
Det handlar inte om att vilja bli arg – utan om hur hjärnan reagerar i stunden.
Inom Compassionfokuserad terapi (CFT) pratar man om tre system:
🔴 Hot-systemet (röd cirkel)
Aktiveras när vi känner oss hotade, missförstådda eller överväldigade.
Kroppen går in i kamp, flykt eller frys.
Tankarna blir snabba, känslorna intensiva och stoppknappen svår att hitta.
🟢 Trygghetssystemet (grön cirkel)
Här finns lugn, kontakt och möjlighet att tänka tillsammans.
Det är ofta här stöd från andra kan hjälpa oss tillbaka.
🔵 Drivsystemet (blå cirkel)
Här finns fokus, prestation och vilja att lösa situationer.
Men i affekt kan det snabbt kapas av hot-systemet.
👉 Vid ADHD kan växlingen mellan systemen gå snabbt.
Det gör att affekt ibland kommer före eftertanke – och att stöd i stunden kan vara avgörande.
Koppling – affekt, ADHD och självreglering
Den här texten landar i samma landskap som många av mina andra ADHD-reflektioner.
De där stunderna när känslan kommer före tanken.
När kroppen reagerar snabbare än orden.
Jag har tidigare skrivit om morgonilska, om hot-systemet och om den gröna cirkeln där lugnet finns.
Det här inlägget är ett vardagsnära exempel på just det.
Sekunden när affekten tar över.
När stoppknappen inte syns.
När stöd från någon annan kan vara skillnaden mellan storm och landning.
Kanske är det där mycket av ADHD handlar –
inte om att inte förstå,
utan om att inte hinna förstå i stunden.
Den där sekunden när känslan tar över.
När stoppskylten inte syns.
När stöd kan göra skillnaden mellan skam och förståelse.
👉ADHD och morgonilska – när hot-systemet vaknar före kroppen
☕ Stöd bloggen & prenumerera
💛 Stöd gärna mitt skrivande:
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen:
👉 Prenumerera
🌾
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
🇬🇧 When anger becomes a storm – ADHD, disappointment and the need for support
Oh wow… what an explosion inside me.
I usually choose when I get angry – today I did not.
I exploded from within.
My emotions were not rocking gently; they were in a full storm.
I was boiling.
Tears sat behind my eyelids, threatening to break through.
My heart was pounding so loudly I could almost hear it.
💥 What was my anger about?
We were sitting at the kitchen table having breakfast – my husband and our two sons.
Our youngest was talking and talking, pushing back, babbling endlessly.
He and I are quite alike.
And when things clash, it often happens in situations like these.
I tried to go with the flow, but irritation crept in.
My older son joined the chatter.
Then my husband stood up and said to our youngest:
Well, you did it again. You got what you wanted once more.
And that was it.
My mind went red.
My heart pounded like a machine stuck on repeat.
🧠 In affect – yet a clear thought appeared
In the middle of everything, a small clear thought managed to surface.
I said:
If you are sitting here – why don’t you help stop what is happening?
The answer was:
What am I supposed to do?
And something inside me broke.
Not from anger anymore – but from disappointment.
🌪️ Always the one who must think
I am so tired of always being the one who must think.
Be considerate.
Keep my antennas up.
Stay alert all the time.
Remember. Plan. Do.
And sometimes I just cannot.
In certain situations I simply end up there.
I do not see the stop sign.
I do not see the help sign waving at me.
Automatically I turn into the ADHD version of myself.
And today I did not even notice.
🧩 When the support I needed did not come
Later, I saw something clearly.
My husband had noticed the signs long before I did.
Those small buttons our son presses.
Those subtle shifts in the situation.
Here, he could have helped our youngest slow down.
Here, he could have helped me find the stop button.
A simple:
It’s heating up now.
Or to our son:
I see what you’re trying to do – let’s pause.
But it did not happen.
And in my experience, I stood alone in that moment.
💔 From anger to sadness
The anger turned into disappointment.
Disappointment that I had not managed to show what I need.
Old ghosts woke up.
I felt small.
Sad that I still have not learned to read the map in situations like this.
This is where ADHD becomes a disability for me.
And it hurts.
💛 Reflection
This text is not about blame.
It is about needs.
About how hard it can be to see your own limits in the moment.
And how important support is when you cannot find the stop button yourself.
Sometimes it is not the anger that hurts the most.
But the feeling of being alone in what happened.
🌱 Between the Lines – My Voice
you describe affect, yet also responsibility.
You see your part and long for cooperation, not blame.
Your text says:
I do not want to be rescued.
I want to be met.
❓ Question for you
Have you ever felt you needed support in the moment – but only managed to explain it afterward?
Lämna ett svar