Om LEAN-utbildning, mammahjärta och ett barns oförmåga att förutse världen
🇬🇧 Read this post in English further down
Prenumerera: Prenumerera här
🇸🇪 Svenska
Jag är trött.
Det snurrar i huvudet.
Så trött.
Jag har varit på utbildning idag – LEAN.
Det är utvecklande. Spännande. Tydligt.
Jag kan inte säga att jag lärt mig allt idag – men det ska sjunka in.
Jag är en människa som måste känna det jag lär mig.
Lyssna.
Prova.
Uppleva med mina sinnen.
Det är då det landar.
En hel dag, 8.00 till 17.00 – det känns i kroppen.
De sista två timmarna hade jag myror i hela kroppen.
Huvudet surrade.
Det kändes som att jag skulle somna.
Men jag lyckades hålla mig kvar.
Som tur var satt vi inte still hela eftermiddagen.
Vi arbetade praktiskt med analysen.
Utan stolar.
Med rörelse.
Det blev min räddning.
När kursen var slut kom rapporterna hemifrån.
Just nu orkar jag inte ta in allt.
Jag behöver tänka. Sortera.
Jag vill inte känna besvikelse.
Men jag gör det.
Igen.
Ibland känns det som att det som byggts upp raseras när vi vuxna inte lyckas hålla ihop det som behöver hållas ihop.
Jag förbannar mig själv för att jag var stressad i morse.
En liten rutin hamnade fel.
En tablett missades.
Och jag blir ledsen.
Ledsen för att min lilla pojke ännu en gång fick en situation som blev för svår.
När vardagen inte blir begriplig.
När det som händer inte går att förutse.
När han inte ser sin del – och inte vet hur han ska ta sig ur det.
Det är en del av hans funktionssätt.
Och det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa honom i just det.
Idag var jag på kurs.
Min make var hemma och kunde rycka in.
Det är jag tacksam för.
Men ändå kommer rädslan.
Och ångesten.
Och framför allt sorgen.
Tårar som jag inte kan gråta just nu.
Tårar som får stanna på insidan.
Inte för min egen skull.
Utan för att jag vet hur ont det kan göra att inte förstå det som händer omkring en.
Man blir härdad med tiden.
Tyvärr.
Men härdad är inte detsamma som avtrubbad.
Hjärtat känns fortfarande.
Lev nu.
Inte igår.
Imorgon har inte kommit.
Men just nu kan vi känna.
Fånga.
Uppleva.
Reflektion
Att vara mamma till ett barn som inte alltid kan förutse världen kräver mer än struktur.
Det kräver närvaro, samarbete och vuxna som håller lugnet när det stormar.
Och det kräver självmedkänsla – även de dagar en rutin brister.
When Exhaustion and Fear Arrive at the Same Time
About LEAN training, motherhood and a child who struggles to predict the world
🇸🇪 Läs inlägget på svenska ovan
Subscribe:subscribe
🇬🇧 English
I’m tired.
My head is spinning.
Today I attended a full-day LEAN training.
It was interesting and structured.
But I learn by feeling, by doing, by sensing.
From 8 AM to 5 PM is a long day for me.
By the last two hours my body was restless and my mind was buzzing.
Movement saved me.
When I came home, I received updates from home.
Something had been difficult for my son.
When everyday life becomes unpredictable,
when expectations aren’t clear,
he struggles.
That is part of how his brain works.
And it is our responsibility as adults to guide him.
Today I wasn’t there.
My husband was – and I’m grateful.
Still, fear and sadness arrive.
Not for myself.
But because I know how much it can hurt to not understand what is happening around you.
We grow tougher over time.
But tough does not mean we stop caring.
Live now.
Yesterday is gone.
Tomorrow isn’t here yet.
Right now, we can feel.
Reflection
Parenting a child with executive challenges requires shared responsibility and compassion – including compassion for yourself.
Stöd mitt skrivande
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar