Om ansvar, samarbete och hopp i mötet mellan familj och skola
🇬🇧 Read this post in English further down
Prenumerera: HÄR
🇸🇪 Svenska
Ännu en dag i Lean-anda.
Många timmar blev det – och jag är trött – men jag är så tacksam att jag får vara med på tåget.
Jag tycker om förhållningssättet.
Att se på människan.
Eller egentligen på tillvaron.
Det handlar inte bara om jobbet.
Jag märker att jag kan använda det i livet.
Ett förenklat sätt att se.
Ett sätt att skala bort det som inte hjälper.
Idag har jag till och med tänkt Lean i min lilla pojkes miljö.
Vad kan jag göra för att det ska bli bättre?
Hur kan jag bidra ännu mer till att situationer i skolan inte blir som de ibland blir?
Jag har ingen lösning nu.
Men frågan har väckt något.
Den kittlar.
För det som är nu fungerar inte alltid.
Och samtidigt – om jag är ärlig – fungerar det oftare än det inte gör.
Det är inte det som fungerar vi ska ändra.
Det är det som ibland blir mindre fungerande vi behöver titta på.
Vad händer egentligen?
Hur såg det ut innan?
Vad var det som gjorde att det blev tokigt?
Och framför allt – vems ansvar är det?
Det kan inte vara vår lille pojkes ansvar att förstå och bära allt det som blir svårt.
Det är vårt uppdrag som vuxna att hjälpa honom.
Men det är inte bara mitt uppdrag.
Det är inte bara skolans uppdrag.
Det är ett gemensamt ansvar.
Jag märker att jag ibland tänker ordet misslyckande.
Och den tanken skapar känslor som jag sedan agerar på.
Men är det verkligen ett misslyckande?
Vill jag att han ska misslyckas?
Absolut inte.
Jag vill att min lilla kille ska vara lycklig.
Känna sig duglig.
Växa.
Och jag tror inte att hans lärare vill något annat.
Jag tror att de känner samma glädje när det fungerar.
Samma frustration när det inte gör det.
Vi vill alla väl.
Vi handlar av goda intentioner.
Men när det blir mindre bra dagar är det så lätt att kasta ut sin ångest.
Placera den någon annanstans.
Slippa bära den själv.
Lean lär mig att istället stanna kvar i frågan.
Synliggöra problemet.
Inte för att peka ut –
utan för att förstå.
Herregud.
Jag känner mjukare tankar nu.
Jag känner hopp.
Vi kommer att fixa det.
Tillsammans.
Och när vi gör det –
kommer ingen att vara förlorare.
Den som vinner mest
är min son.
Problemen finns. Ja.
Men problemet är kanske inte att de finns –
utan att vi ibland tror att vi måste lösa dem var och en för sig.
Det kan vi inte.
Men tillsammans –
med min make
och med skolan –
kan vi få det att fungera.
Om vi vågar vara ärliga i vad som faktiskt händer.
Reflektion
När perspektivet förändras förändras också känslan.
Att gå från skuld till samarbete är ett av de största skiften en förälder kan göra.
🇬🇧 English Lean Thinking at Home – When the Mindset Moves Beyond Work
About shared responsibility, school collaboration and parental growth
🇸🇪 Läs inlägget på svenska ovan
Subscribe: HERE
Another long day in Lean training.
I’m tired – but grateful.
I like the mindset.
It’s not just about efficiency.
It’s about perspective.
Today I applied Lean thinking to my son’s school situation.
What can I do differently?
How can I contribute to making things work better?
I don’t have the answers yet.
But the questions matter.
If I’m honest, things work more often than they fail.
It’s the difficult moments we need to analyze.
What happened before?
What triggered the situation?
How can adults create clarity?
It cannot be my son’s responsibility alone.
And it isn’t just mine either.
Or the school’s.
It’s shared.
When I shift from blame to collaboration,
I feel softer.
More hopeful.
We all want him to succeed.
We all act with good intentions.
And if we dare to look honestly at what happens,
together,
we can create change.
No losers.
Just growth.
Reflection
Collaboration begins where blame ends.
Lämna ett svar