Att sörja sitt funktionshinder – om ADHD, prestation och den lilla flickan inom mig
🇸🇪 Svensk version
Att sörja sitt funktionshinder
Jag sörjer.
Jag sörjer mitt funktionshinder.
Jag ser ju inte mitt funktionshinder som ett hinder, utan mer som en tillgång.
Men idag fick jag en pil rakt igenom hjärtat.
I början när jag började prata med min kurator sa han något som gick rakt in i kroppen på mig.
Han refererade till en psykiatriker han hade stort förtroende för:
“Att komma till insikt gör ont. Det ska göra ont.”
Den psykiatrikern menade att när patienterna gick från hans mottagning så gjorde det ont – för de hade fått insikt.
Den insikt jag nu nått har jag haft tidigare också.
Men det gjorde ont att se den i skrift.
Alla mina saker jag hållit på med för att vara som alla andra.
All struktur jag byggt upp för att inte falla genom ramarna.
Allt slit.
När andra säger:
“Nu orkar jag inte mer.”
Då lägger jag på en extra piska på mig själv.
För att prestera det sista.
Som inte ens är det sista.
Bara för att göra klart.
Och raderna jag läste – rader jag redan visste om – blev så tydliga.
Skriften var som en kniv. Den skar rakt igenom mig.
Jag kände mig slaktad. Sårad.
Den lilla flickan inom mig
Min lilla flicka inom mig skrek.
Hon kramade mitt hjärta och min hjärna.
Det är inte snyftningar.
Det är en otröstlig gråt som gör ont i hela kroppen.
En gråt ingen ser.
En sorg jag inte visar.
Den lilla flickan som var så underbar. Så ren. Så sårbar.
Hon som inte förstod.
Hon som kallades dum. Korkad.
Hon sörjer.
Och för en gångs skull plockade jag fram henne.
Jag vågade känna hennes sorg.
Hennes klagosång är min ADHD.
Hennes klagosång är sorgen över att aldrig ha fått vila.
Hon har alltid varit så förbannat duktig.
Att vara duktig till vilket pris?
Jag har dyslexi – ändå skriver jag.
Jag har sämre arbetsminne och koncentrationssvårigheter – ändå studerar jag.
Förra terminen satt jag från morgon till kväll när barnen sov.
Jag var rädd att misslyckas.
Jag ville visa att jag duger.
Att jag kan.
Visst var det en seger när jag fick betyget.
Men till vilket pris?
Till priset av den lilla flickan inom mig som är så innerligt trött på att vara duktig.
Att välja kärlek istället för prestation
Seger för henne är inte att jag misslyckas.
Seger är att jag blir mer kärleksfull mot mig själv.
Att jag låter mina mindre bra funktioner få vara mindre bra.
Att jag ber om hjälp.
Den lilla flickan bor inte i min hjärna.
Hon bor i mitt hjärta.
Och idag är det min skyldighet att vårda henne där.
Jag har lovat henne vila
Jag har lovat henne semester.
Lovar att lyssna när hon säger:
“Jag orkar inte.”
Det är inte för sent.
Nu ska hon få kärlek på riktigt.
På ett ärligt sätt.
🇬🇧 English version
Grieving My Disability – ADHD, Performance and the Little Girl Within
I grieve.
I grieve my disability.
I don’t really see it as a disability. I’ve always seen it as a strength.
But today something pierced straight through my heart.
When I first met my therapist, he once said something that settled deep inside me. He referred to a psychiatrist he trusted:
“Insight hurts. It’s supposed to hurt.”
When patients left his office, it hurt – because they had gained insight.
The insight I reached today is not new.
But seeing it written made it undeniable.
All the things I’ve done to be like everyone else.
All the structure I built so I wouldn’t fall outside the frame.
All the effort.
When others say,
“I’m done. I can’t anymore,”
I push myself harder.
Just to finish.
Just to prove.
The words I read felt like a knife.
The Little Girl Inside
There is a little girl inside me.
She was always good. Always trying.
She never got to rest.
Her cry is not loud sobbing.
It’s the kind of grief that burns in the eyes and cheeks.
Invisible grief.
She was never stupid.
She was surviving.
And for once, I let myself feel her.
At What Cost?
I have dyslexia – yet I write.
I struggle with working memory – yet I study.
I stayed up nights afraid to fail.
I needed to prove that I was enough.
Yes, I passed.
But at what cost?
At the cost of a little girl who is exhausted from being strong.
Choosing Self-Compassion
Her victory is not my failure.
Her victory is me being kinder to myself.
Letting my weaknesses be weaknesses.
Asking for help.
She does not live in my brain.
She lives in my heart.
And now it is my responsibility to care for her there.
Lämna ett svar