Malix.se

Välkommen till malix.se – där vardagen får ta plats

Här skriver jag – Carina – om livet så som det faktiskt känns. Med snigelsteg genom morgnar, jord under naglarna från växthuset, samtal med ungdomar, kvällar med familjen och tankar som ibland drar iväg till punkens värld.

Det är berättelser från mitt köksbord, från badstegen vid sjön och från hjärtat. Ofta reflekterande, ibland irriterade, men alltid med en vilja att förstå – både mig själv och världen omkring.

Jag kallar det vardagspoetiskt. Kanske själfullt. Kanske bara ärligt.

Tack för att du läser. Det betyder mer än du tror.

Here I write – Carina – about life as it truly feels. With snail-paced mornings, soil under my nails from the greenhouse, conversations with young people, evenings with family, and thoughts that sometimes wander off into the world of punk.

These are stories from my kitchen table, from the lake’s ladder where I take my morning dips, and from the heart. Often reflective, sometimes frustrated, but always written with a desire to understand – both myself and the world around me.

I call it everyday poetry. Maybe soulful. Maybe just honest.

Thank you for reading. It means more than you know.

  • Tidig morgon med kaffe och barnskratt.

    Tidig morgon med kaffe och barnskratt.

    Idag började dagen tidigt. Här hemma i soffan blev det en kopp kaffe innan jag gav mig iväg för att hämta Alfred. Fritids är stängt idag, och eftersom hans mamma jobbar fick han vara hemma hos oss. När han var hämtad och lämnad hemma igen, åkte jag direkt till verkstaden. Bilen ska få service.

    Efter att ha lämnat bilen blev det en rask promenad hem i den kyliga blåsten. Jag hade bara blus och kortbyxor på mig, så det blev lite kallt – men det löstes snabbt med en värmande kopp kaffe. Kopp nummer två och den sista för dagen.

    Hemma med barn och vardagsliv

    När jag kom hem satt lillkillen och Alfred redan och käkade frukost. Lillkillen hade hämtat Alfreds tandborste från Hubilen, så efter maten blev det tandborstning. Nu sitter de inne på lillkillens rum. Lillkillen spelar och Alfred bygger med Lego som han tagit med sig hemifrån. Det är så fint att se dem tillsammans.

    Väderomställning och paviljongliv

    Igår hade jag gjort det riktigt mysigt i paviljongen. Filtar och kuddar var framme, gardinerna dragna så att det blev som väggar – perfekt inför det utlovade regnet. Men idag blåser det rejält, så jag fick plocka undan filtarna och kuddarna igen. Gardinerna är åter snörade med sina remsor. Redan när jag gick från verkstaden kände jag att vinden var kylig.

    Växthus, vila och vardagslyx

    När vi kom hem från vår lilla campingtur igår var vi alla trötta. Men ändå blev det lite pyssel i växthuset och en snabb runda i trädgården. Sedan var det vila som gällde. Maken lagade maten, och jag bäddade ner mig i paviljongen med en filt och tog en tupplur. Maken hade tagit ut TV:n, så jag satt där ute senare och kollade på nyheterna. Så enkelt men så rogivande.

    Grönska och växtglädje

    Jag har redan hunnit gå ut till växthuset i morse. Där bor små, små tomater på plantorna – och gurkorna trivs också! Basilikan och oreganon växer så det knakar, och även odlingarna utanför växthuset är i full fart. Här finns det verkligen massor att skörda framöver. Det är en sådan glädje att få följa allt som växer.

    Dags för lek och närvaro

    Nu ska jag gå och roa Alfred en stund. Tack för att du läser min blogg och delar vardagen med mig.
    Vi hörs snart igen – ta hand om dig!

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu,igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    #vardagsliv #växthusglädje #barnensommar #paviljongmys #trädgårdslycka #livetpålandet

  • En saga om vinghästar, sju kullar och en igelkott på campingen

    En saga om vinghästar, sju kullar och en igelkott på campingen

    En saga föds under stjärnorna

    Det blev sagan ”De två pojkarna med sin vinghäst och de sju kullarna” för lilla Alfred när han skulle sova. Jag tror faktiskt inte att den sagan finns nedskriven någonstans – inte än i alla fall. För igår kväll föddes den i vårt lilla sovrum i husbilen. Alfred var ledsen, längtade efter sin mamma. Men två omgångar av Vargsången och början av vår nya saga gjorde att han till slut somnade. Vi hann bara till den tredje kullen – sedan sov han gott.

    Just nu håller jag faktiskt på att skriva ner sagan som e-bok. Den kommer du snart kunna ladda ner här på bloggen. En liten gåva från mig till dig och alla små öron som behöver magi vid läggdags.

    Morgonkaffe i stillhet

    Nu sover han fortfarande. Jag sitter här i husbilen med mitt morgonkaffe och låter tystnaden vila. Gårdagen var full av bad och sol. Ja, så mycket sol att jag brände mig och fick ta skuggan på eftermiddagen. Både Alfred och lillkillen blev också lite röda, trots solkräm – men inte farligt röda. Faktum är att det klär lillkillen lite, han som mest sitter inne. Nu har huden fått smak på solen och kroppen fylls av D-vitamin.

    Bad, lek och en skygg badkruka

    Jag tog en promenad till affären under dagen – maken gick dit två gånger. Hans berömda löfte om ett dopp? Det backade han ur. I år igen. Han skyllde på att han var upptagen med annat. Jag förstår verkligen inte hur han klarar värmen utan att bada. Det var ju inte ens kallt i poolen! Jag kunde bada i över en timme utan att frysa, och barnen – de ville aldrig gå upp. Vi fick faktiskt tjata upp dem till slut.

    Gömme, igelkottar och kvällsäventyr

    När poolen stängde för kvällen hade barnen fortfarande spring i benen. Så de gick ut på campingen och lekte gömme. Hur det ens går till på en camping är lite av ett mysterium – men de lyckades. Under leken hittade de en igelkott. Alfred hade aldrig sett en sådan innan och var först lite rädd. Men efter en stund vågade han sig fram och titta på den. Maken matade den med korv – det kanske inte är det mest naturliga för en igelkott, men den verkade glad.

    Töreboda camping – en pärla vid Göta kanal

    Vi hade en riktigt härlig dag här på Töreboda camping. Det är en fin plats: rent, fräscht och välskött. Till och med gräsmattorna är alltid kortklippta. Priset för platsen ligger på 450 kronor per natt – men då ingår allt: duschar, pool och service utan dolda avgifter. Campingen ligger dessutom vackert vid Göta kanal, med gångavstånd till stan. En liten pärla. Här är fina bilder inne från den lilla staden som är så gemytlig och trevlig. Om tre veckor har dom festival här.

    Töreboda inne i staden.
    Töreboda

    Snart bär det av hemåt

    Idag är det dags att packa ihop. Barnen ska bada en sista gång innan vi styr hemåt. Jag tar med mig minnet av igelkotten, kvällssagan, solens hetta och stilla morgonkaffe. Och förstås – en början på en saga som kanske en dag landar i någons bokhylla som en liten nedladdningsbar e-bok.

    Tack för att du läser min blogg. Jag hoppas du får en fin dag – ta hand om dig och din stund.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

    Hashtags:
    #husbilsliv #barnisolen #sagostund #TörebodaCamping #livetpåcamping #familjesemester #egenebok #vingsagor #sommardag #götagöta

  • Att vakna upp i Töreboda

    Att vakna upp i Töreboda

    Under markisen i Töreboda – drömmar, tält och framtidsplaner

    Inledning

    Just nu sitter jag under vår markis, med nybryggt kaffe och blå himmel över Töreboda. Livet i husbil har sin egen rytm, och i dag är en sån där morgon där allt känns stilla men fullt av förväntan. Dottern och hennes son kommer på besök, och jag ser fram emot en dag fylld av närvaro. Men innan de kommer – några rader från mig till dig.

    Morgon i Töreboda

    Natten bjöd på många drömmar, men jag har sovit gott. Kaffet är fortfarande varmt, och himlen är klar utan ett enda moln. En bättre start på dagen är svårt att få. Här sitter jag och bara njuter av stunden.

    Studentfirande och kvällsgrillning

    Igår var det studentfirande här i byn – och det märktes! Hela byn vibrerade av musik och glädje. Någon egen högtalare behövdes inte, det spelades överallt. Vi anlände lite efter 16.00, men lillkillen hann ändå med ett bad innan kvällen. Sedan grillade vi och tog en promenad längs Göta kanal. Det låg inte så många båtar och väntade på broöppning, men stämningen var lugn och somrig.

    Från tält till husbil – och kanske tillbaka igen?

    Bredvid vår husbil står två tält. Det väcker minnen. En gång ville jag så gärna tälta, och jag köpte till och med ett tält. Men maken sa bestämt nej – där går hans gräns. Så det blev husvagn i stället, och sedan husbil. Många byten har det blivit genom åren, och ännu återstår den där sista husbilen. Kanske en Bürstner eller Knaus – båda känns rätt.

    Ändå drömmer jag ibland om tält. Det ser så mysigt ut – nära naturen, enkelt och äkta. Tänk att vandra i fjällen, slå upp ett tält, sova under stjärnorna och fortsätta nästa dag. Men verkligheten knackar på: jag är 60 år med ett diskbråck som bråkar och en höft som trilskats i 20 år. Fjällvandring blir det nog inte. Men en tur till Stekenjokk kanske? Där får man ändå uppleva fjällvärlden – från förarsätet.

    Norrland – trots allt

    Vi trodde att vi lämnat Norrland för gott. Men i år blir det nog en resa dit ändå. Lillkillen har aldrig varit där, och alla som bott hos oss har fått följa med upp någon gång. Så nu är det dags även för honom. Jag tycker att alla borde se Norrland minst en gång i livet – landskapet är som ett destillat av hela Sverige.

    Planer på en helg vid havet

    Igår ringde vår kille som flyttade hemifrån för ett år sedan. Han befann sig i Halmstad, i en liten sjöbod vid havet – hans flickvän har tydligen en sån charmig plats. Han visade runt via Facetime, och det såg magiskt ut. Det finns både bad och fiske där, och vi bestämde oss för att ta husbilen dit en helg. En ny liten utflykt att se fram emot.

    Avslutning

    Nu är det dags att starta dagen på riktigt. Dottern och Alfred kommer snart. Jag önskar dig en riktigt fin dag – en sån där dag som blir precis så bra som du vill ha den. Har du varit i Norrland? Har du några egna smultronställen i vårt avlånga land?

    Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon Just nu gäller
  • När världen brinner och vi ändå packar vår LVL^2

    När världen brinner och vi ändå packar vår LVL^2

    Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.

    Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.

    Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit?
    Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.

    Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla

    Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu.
    Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.

    Men ändå kommer tankarna:
    Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.

    Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?”
    Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.

    Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns.
    Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom.
    Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.

    Att fortsätta leva, mitt i galenskapen

    Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver.
    Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.

    Men jag slås av en tanke.
    Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör?
    Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?

    Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull.
    Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.

    Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker.
    Det händer – oavsett vad vi gör.
    Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.

    Länk till aktuell information om konflikten:

    SVT Nyheter – Israel och Iran
    (Uppdateras regelbundet med pålitlig information från svenska public service.)

    Avslutande ord

    Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa.
    När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla.
    Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd.
    Motstånd mot hatet, mot hopplösheten.
    Så vi fortsätter leva.
    Med omtanke, med respekt.
    Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Hashtags:

    #KrigOchFred #IsraelIran2025 #BarnsTrygghet #LevaIOron #Solidaritet #HoppIFörvirringen #RespektFörLivet #TankarOmVärlden #MalixTankar #HärOchNu

  • När sorgen blir vardag

    När sorgen blir vardag

    Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
    Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

    Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

    Men jag vet att de kommer tillbaka.
    Särskilt till midsommar.
    Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
    Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

    Ett liv som rullar på ändå

    Men nu är det en ny tid.
    En tid då vi inte får vara med.
    En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

    Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
    I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

    Vi hade en vilodag i torsdags.
    Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

    Ett barnbarn på besök

    Igår kom Alfred på besök.
    Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

    Och där ramlade känslorna dit igen.
    Jag trodde de hade stillat sig.
    Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

    Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
    Göra små utflykter.

    Men Alfred kommer få komma hit ibland.
    Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

    Jag hade velat ha alla barnen här.
    Men så är läget inte just nu.
    Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

    Midsommar närmar sig

    Midsommar närmar sig med stormsteg.
    Hjälp.
    Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
    Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

    När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

    Jag undrar hur de mår?
    Vad ska de göra under midsommar?
    Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
    Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

    Sorgen – varför skriver jag om det?

    Varför skriver jag om det här?
    En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

    Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
    Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
    Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
    Men ändå fortsätter jag skriva.

    Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

    Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
    Men den är inte längre förlamande.
    När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

    Jag ser solen.
    Känner värmen.
    Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

    Jag väljer.
    Väljer att plantera.
    Att tvätta fönster.
    Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

    Sorgen finns där, men livet levs ändå.
    Jag lever. Känner. Lär mig saker.
    Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

    Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

    Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
    Kanske är det just det som är att leva.

    Hur är det för dig?

    Ömsom regn, ömsom solsken.
    Hur har du det just nu?
    Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Relaterade inlägg från malix.se:

    Hashtags:

    #sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

  • Tjänstledighetens oväntade gåvor – vad jag lär mig om mig själv

    Tjänstledighetens oväntade gåvor – vad jag lär mig om mig själv

    Just nu är tempot långsammare än det brukar vara. Jag är tjänstledig, och det har öppnat upp för så mycket mer än jag först trodde. Visst, det var för lillkillens skull – men också lite för min. För att hinna vara där. För honom, men också för mig. Och någonstans mitt i det långsamma har jag börjat se mig själv tydligare.

    Hur mår jag egentligen?

    Det har tagit lite tid att landa. När man stannar upp kommer saker ikapp. Tankar. Känslor. Sånt man inte hinner känna när vardagen går i 180.
    Men jag märker nu att jag andas djupare. Jag sover bättre. Jag har lättare för att skratta. Det har blivit enklare att vara närvarande – och jag känner mig mer som mig själv igen. Det är en lugnare och ett mera stilla jag som har hittat fram. Jag kan stanna upp och verkligen känna efter vad min kropp säger till mig. Jag har möjligheten att sitta ner och smaka på tet. Jag känner hur mjukt det känns när teet sväljs. Det fyller på mjukheter i kroppen. En kopp te för mig i sådana stunder känns helande och fyller på kroppen med ro.

    Jag får också känna mig trött på riktigt. Inte bara sån där trötthet man skjuter undan, utan en sån som får vila. Det är en oväntad lyx. Känns som det är en viktig Lyx som helar inuti kroppen. Jag kan vila mig i att idag får det bli en lugn dag jag gör det i morgon istället.

    Vad jag upptäcker hos mig själv

    Jag trivs mer än jag visste i det enkla. Med att planera vad vi ska äta, gå ut i växthuset, skala potatis, höra ljudet av tystnad. Jag känner att jag blir mer kreativ när jag får andas. Får tänka färdigt en tanke. Får skriva, laga mat, bara vara.

    Jag upptäcker också vad som inte längre får följa med. Stressen. Jäktet. Det där ständiga känslan av att alltid vara lite sen eller efter i planeringen. Jag vill inte tillbaka dit. Inte som det var.

    Vad vill jag ta med mig vidare?

    Jag vet att tjänstledigheten inte är för evigt. Vardagen kommer igen. Men jag vill inte bara kliva rakt in i det som var.

    Jag vill ha tid för ett samtal. För en stund utan tankar som rusar. Som igår – jag och lillkillen planterade grönsaker när telefonen ringde och lilltjejen ropade att hon klarat matten.
    Sen satt vi i vardagsrummet och käkade glass. Hon berättade om livet, om gymnasiet, om sina mål. Och jag fick vara med. I stunden. Sådana ögonblick är heliga.

    Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha plockat ur diskmaskinen. Vila i känslan att jag har tid i morgon. Nu behöver jag bara vila. Jag vill ta med mig det lugnet. Den rytmen. Skapa små rum av stillhet – även när livet snurrar.

    Avslutning

    Tjänstledigheten var från början en lösning. Men det har blivit något mer. Den har blivit en påminnelse om vem jag är, bortanför prestation och full kalender.

    Jag är tacksam för den här tiden. För att få vara nära ett barn som lär känna mig – men också för att jag lär känna mig själv igen. Jag behöver inte prestera hela tiden. Det räcker långt med att andas. Jag har hunnit med att ta ställning och sätta upp gränser.
    Gränser som genom tankar och funderingar där tiden har funnits. Jag har hunnit med att fråga varför gör jag? För vem skull? Ibland har det seglat in gränser för att skydda mig själv mitt innersta. Jag har hittat till att njuta av sitta still och betrakta omgivningen. Hunnit med att känna med alla mina sinnen. Luktat på blommor, njutit av att stå i källaren och stryka mina kläder. Inte för att jag måste utan för att jag vill.
    Kanske är det där, i mellanrummen, som de största gåvorna finns.

    Har du tid att stanna upp i dina görande? Kanske till och med sluta göra för att just i stunden njuta av det som är omkring dig? Hur gör du för att vara närvarande i stunden?

    Tack för att du läser. Jag hoppas att du också får tid att andas – mitt i allt som är.

    #tjänstledig #tid #livskraft #gränser

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Lev idag. Just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först sen. Just nu är det som gäller.
    /Carina Ikonen Nilsson

  • Tjänstledighet med lillkillen – relationer, matlagning och vardagslycka

    Tjänstledighet med lillkillen – relationer, matlagning och vardagslycka

    Just nu lever jag i ett långsammare tempo. Jag är tjänstledig och det ger oss möjlighet att få till tid tillsammans med lillkillen. Det bjuder på närhet, vardag och tid. Det är inte alltid lätt. men det är meningsfullt och en väldigt viktig tid. Det är här i stillheten och tiden utan stress som gör att det skapas relation. Vilket är viktigt för att det ska bli så bra det bara går.

    Fattiga riddare och pannbiff tillsammans i köket.

    Vi hade lite gamla brödskivor i skafferiet. De där brödskivorna som kommer att bli liggande tills de slängs. Igår när jag skulle somna låg jag och tänkte på allt bröd vi slänger. Det var då jag kom på att imorgon ska jag lära lillkillen hur man gör Fattiga riddare. Vi vispade ihop ägg och la brödet i blöt i lite mjölk. Han fixade förberedelserna och jag stekte bröden. När vi stekt dom la vi socker och kanel på de stekta brödskivorna. Till det blev det jordgubbssylt. Han blev helt såld på de nu inte alls torra brödskivorna och jag blev glad över att slippa slänga bröden.

    En regnig dag.

    Eftersom dagen har varit fylld med regn. blev det en dag här hemma inomhus. När lunchen var klar blev det en halvtimma vila och fritid. Jag bloggade och han spelade spel. Men efter fritiden så blev det att börja förbereda maten som vi skulle ha till middag. Vi gjorde en smakrik köttfärs Med massor av lök och heta kryddor. Självklart var det massor av vitlök, det vore ju skamligt att inte ha med den livnödvändiga vitlöken. Medans han rev lök och fixade till smeten så skalade jag potatis. Han gick ut till växthuset och plockade dill som vi skulle koka tillsammans med potatisen. han formade alla pannbiffar och passade på att göra en liten köttbulle till gråsuggan Kurt som han nu har som husdjur.Vi höll på i två timmar där i köket. Och flertalet gånger sa han att han tyckte det var kul att laga mat. Nu är ju jag, jag och jag var självklart noga med att dela med mig av min uppfattning om hur viktigt det är att kunna laga mat från grunden.

    Att bygga relationer i vardagen.

    Det är just i dessa stunder som relationer byggs, här mitt i bland alla kastruller och disk som det händer. Vi lär känna varandra och vi pratar, skrattar och ibland bara tysta och gör det som vi gör. Inget märkvärdigt inte tillrätta lagt men så värdefull tid för att lära känna ännu mera. För att han ska ha en möjlighet att lära känna mig och känna trygghet i vårt hem.

    Jag tror på att bygga relationer just så här. Genom att dela i det lilla. Laga mat, skala, vispa ihop en sås. Mäta smaka och prova. Delaktigheten och det där jobbet sida vid sida gör något med oss. För honom var det säkerlgien bara en dag där han stekte pannbiffar. För mig var det så mycket mera, se hur motorik är, hur han tål eller inte tycker om värme vatten bli kletig på händerna och även hur han tvättar sina händer. Hur han tänker och reagerar med mer och mer.

    Den långsamma tiden, Min tjänstledighet.

    Den här tiden är viktig, viktig för framtiden när kraven blir högre och vardagen inte är ny längre. Jag är tacksam över att kunna vara tjänstledig. Tacksam över att jag har möjlighet att finns där för honom men även för mig själv. Jag hinner andas, hinner se, hinner vara. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Men just nu är det så och just nu räcker det. Det här är vår tid, vår rytm och vår vardag.

    Avslutning

    Kanske är det så att det mest meningsfulla i livet sker i i det mest vardagliga, När ett barn räcker fram en visp. När vi möts över en kastrull och reder till en sån. När vi bara är och gör saker tillsammans.

    Jag vill önska dig en fin dag och att du får en dag som du vill att den ska vara. Passar igen på att tacka för att du läser min blogg.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

  • Jag går långsamt – men jag går

    Om att återvända till livet i sin egen takt.

    Inledning:

    Det är inte de stora stegen som räknas just nu. Det viktiga är att jag alls går. Att jag reser mig varje morgon, borstar tänderna, tittar ut genom fönstret och andas. Att jag står kvar – trots allt. Livet har förändrats, och med det har tempot i mig skiftat. Jag är inte där jag en gång var, men jag är här. Och jag rör mig. Framåt, försiktigt.

    Att gå långsamt – men ändå gå

    Ibland känns det som att världen runt mig springer. Människor skyndar, planerar, skrattar högt och rör sig snabbt genom sina dagar. Själv har jag börjat gå långsamt. Inte av lathet, inte av ovilja – utan för att varje steg nu är ett medvetet val. Ett beslut att leva i harmoni och någorlunda bra känslor i kroppen, trots att sorgen fortfarande sitter med.

    Sorgen är där, som en låg ton i bakgrunden. Ett eko av det som varit. Men tillsammans med den finns något annat: ett stilla beslut att inte fastna. Jag har börjat ifrågasätta tankar. Jag försöker välja, eller åtminstone låta två olika tankar mötas – där orimligheten ibland för mig närmare sanningen.

    Jag vill leva ett liv där både sårbarhet och styrka får plats. Ett liv med både tystnad och skratt. Jag går långsamt. Men jag går.

    En stilla dag i livet

    Igår var det en sådan där stilla dag som blir ett litet guldkorn. Jag och lillkillen rensade i den där fördömda häcken mot vägen. Vi började från varsin sida och möttes i mitten. Det tog bara en och en halv timme. Under tiden lärde jag honom ett gammalt motto, ett som först var makens men blivit mitt:

    ”Det som är borta, är borta.”
    Vi tar det som försvinner först. Resten tar vi sen.

    Vad ska stå på gravstenen?

    Det där tankespråket följde med mig resten av dagen. Vad vill jag egentligen att det ska stå på min gravsten? Inte att jag höll trädgården perfekt. Nej, hellre:

    ”Hon hade tid. Hon avslutade inte alltid allt – men hon gav sin tid.”

    Jag vill inte bli ihågkommen som någon som aldrig hann. Jag vill vara någon som stannade upp, som såg, som lyssnade.

    Efter arbete kommer bad

    Efter häckröjning och lite mat åkte vi till sjön. Lillkillen var först svår att få i vattnet, men efter lite övertalning låg han där och simmade. Han var så stolt – och jag såg något jag inte visste: han kan verkligen simma.

    Han hade varit så otydlig innan – ibland ”nej jag kan inte”, ibland ”jo då”. Men nu såg jag det. Med egna ögon. Ett nytt litet steg för honom, som också blev ett steg för mig.

    Blommor, poesi och middagsmat

    På vägen hem hittade vi liljekonvaljer och några andra blommor. Han plockade en bukett, och vi pratade om vad de hette och om gamla dikter där de nämnts. Väl hemma satte han dem i en vas och sen lagade vi mat. Jag gjorde grovjobbet, han fick göra det roliga. Han var stolt när maten var klar – och det var jag med.

    Gråsuggan Kurt – ett nytt husdjur

    Under dagen hittade han även ett nytt husdjur: en gråsugga som först fick namnet Groggis. När jag berättade vad det betyder, bytte han snabbt till Kurt. Han sa:

    ”Det räcker väl med att sniglarna i trädgården dricker sig till döds.”
    (Vi har små snigelfällor fyllda med öl.)

    Kurt bor nu i en burk med sten, gräs och rivna morötter. Lillkillen googlade och lärde sig att gråsuggor hjälper till att bryta ner och skapa jord. Så nu har vi också en liten miljöhjälte i köket.

    Avslutning:

    En långsamhetsdag.
    En dag där sorgen fanns kvar i bakgrunden – men där livet också levdes.
    En dag av samtal, skratt, bad, arbete och vila.
    En dag jag plockar in i min minnesbank.
    En dag i kärlekens och närvarons tecken.

    Jag går långsamt. Men jag går. Det är det som är fokus nu.

    Ha en fin dag och ta hand om dig, tack för att du läser min blogg

    Tidigare inlägg i serien:

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #häronuhjärta #attlevamedensorg #vågaväljalivet #tillbakamintakt #malixblogg

  • Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Inledning:

    Det här är ett brev jag inte kan skicka. Men det behövde skrivas – för min skull. Kanske en dag också för din. I orden bor det som aldrig helt kan försvinna, även när allt annat gått sönder. Det här är min kärleksförklaring till ett barn som valt tystnad – och till den mamma som fortsätter älska.

    Ett brev till mitt barn

    Kanske kommer du aldrig att läsa det.
    Kanske kommer du en dag att undra.

    Om så är fallet, finns orden här.
    De är ett stilla vittnesmål om kärlek och smärta.
    De representerar det som aldrig riktigt går sönder.
    Inte ens när det gör ont.

    Vad jag önskar att du visste

    Att jag inte hatar, även om jag är sårad.
    Det finns inte på kartan att hata – inte när det gäller dig.

    Jag känner bara kärlek till dig.
    Du är så älskad. Varje sekund.

    Om du visste hur efterlängtad du var innan du föddes.
    Hur rädd jag var att förlora dig.

    Jag tror inte det finns något du skulle kunna göra som skulle föda hat i mig.
    Du är mitt barn, kommen ur mig. Jag bar dig under många långa månader – längtade, drömde, väntade.

    Du är fortfarande i mitt hjärta, även om vi inte ses.
    Du bor där.
    Du kommer alltid att bo där.

    När du var liten

    Det finns så många minnen från tiden du var barn.
    Dina kloka ord, nyfikna frågor, balanserade tankar – redan då.

    Jag minns hur du målade dina figurer i timmar.
    Hur du dansade vid högtalaren.
    Hur du blev överraskad av Zelda-spelet.
    Och när vi satt uppe mitt i natten med vattenkoppor och te. Jag kan fortfarande känna det varma teet, och känna av mörkret som var runt omkring oss just då

    Alla de där stunderna – de bor i mig.

    Jag kräver inget – mer än din lycka

    Jag kräver inget.
    Bara försöker förstå.

    Jag vet inte vad som rör sig i ditt huvud.
    Men jag försöker.
    Jag vet att det som gör ont, ofta ligger dolt under ytan.

    Du säger att jag är orättvis.
    Att jag älskar de andra mer.

    Jag kan inte ta ifrån dig din känsla.

    Hur jag bär sorgen

    Jag älskar dig.
    Alltid. Djupt, stilla, utan krav.

    Jag har slutat vänta – eller kanske inte.
    Jag väntar tills det inte finns några dagar kvar att vänta.

    Sorgen är stillsam nu. Ett eko.
    Men hoppet finns kvar.
    Att du står där i dörren.
    Säger ”hej”.

    Om framtiden

    Jag vet inte om du någonsin kommer att undra.
    Om du någonsin kommer att läsa detta.

    Men om du gör det – vet att här finns inga krig.
    Ingen bitterhet.
    Bara kärlek.

    Min dörr är inte låst. Den är aldrig låst för dig.

    Men jag står inte längre där.
    Jag har gått in, tänt ett ljus – och väntar.

    Det enda krav jag har

    Att du får ett gott liv.
    Att du älskar dig själv.
    Att du känner trygghet inuti.

    Att du gjorde dina avslut för att kunna leva – inte fly.
    Att du är lycklig.

    Det är min önskan.
    Det är till och med mitt enda krav.

    Kärlek rostar inte

    Jag älskar dig.
    Varje millimeter av det liv du varit i mitt liv.
    Jag älskar dig även nu.

    Det är varje mammas rättighet – att få älska sitt barn.
    Den rätten tänker jag aldrig släppa.

    /Mamma

  • När hjärtat går sönder – men livet ändå fortsätter

    Inledning:

    Det är märkligt hur livet fortsätter, även när hjärtat går sönder.
    Någonstans mellan kaffekoppen i stillhet och dagens första andetag, började något röra sig i mig. Inte en stor förändring. Bara en viskning. En känsla av att jag är här – ett ögonblick i taget. Inte lycklig. Inte hel. Men levande. Och kanske är det just det som räknas.

    Att stå kvar i stormen

    Sorgen är fortfarande här. Den har blivit som en skugga jag lärt mig leva med. I början kämpade jag emot den, ville få den att försvinna. Nu låter jag den bara vara.
    Den får finnas – men den får inte längre styra mitt liv.

    Lillkillen behöver mig närvarande. Vaken. Och det behöver jag också.

    Det är inte lätt att vara mamma – utan att få vara det fullt ut. Att älska på håll, i tystnad. Men jag har börjat förstå att kärlek inte är bortkastad bara för att den inte tas emot just nu. Den finns där. Stark. Sann. Och det räcker.

    Det lilla som bär

    I morse klev jag upp, kroppen var trött efter många steg igår. Kaffet doftade i huset. Jag satt tyst i soffan medan maken, lilltjejen, hennes kille och lillkillen fortfarande sov.
    Fåglarna hördes långt borta.

    Det var inget märkvärdigt. Men det var mitt.
    Och det var vackert på ett stilla sätt.

    När livet viskar: Fortsätt

    Jag är inte färdig. Inte hel. Men jag har börjat gå.
    Inte i stora steg – men i rörelse. Och det är något.

    Jag skriver inte för att allt är över, utan för att jag vill minnas att det går att fortsätta. Jag vill minnas känslan av fötterna mot det kalla golvet. Kaffekoppen i handen. Värmen som sprider sig inifrån.

    Det finns en kraft i det lilla. En läkedom i att diska långsamt. Att höra ett barn andas i ett annat rum. Att se ett leende, känna solen, eller bara vara.

    En mamma i rörelse

    Jag är fortfarande mamma. Alltid.
    Men på ett annat sätt nu.
    Och samtidigt – jag är också Carina.
    En kvinna som målar. Skriver. Bakar ibland. Städar pysslar och lever mitt liv. En kvinna som älskar. Som gråter. Som skrattar. Som fortsätter.

    Jag är här. Jag andas. Jag går vidare. Sakta. Men jag går.

    Monster Trucks och små mirakel

    Igår åkte vi på SM-uttagningen i Monster Trucks i byn bredvid. Jag trodde inte att det fanns så mycket folk här omkring!

    Lillkillen var med, och precis när vi kom dit kramade Alfred mig. Han var där med sin mamma och pappa, trots att de inte längre lever tillsammans. Jag tyckte det var så fint att de kunde samlas – för Alfreds skull.

    Dottern bjöd in vår lillkille att sitta hos dem. Alfred ser upp till honom, och de trivs ihop – skrattar, skojar och spelar spel. När det blev paus i körningen blev lillkillen rastlös. Ville hem. Men vi stannade en stund till. Han gick tillbaka till Alfred.

    Efteråt gick vi runt och tittade på bilarna. De stora, mullrande monsterna.
    Sen hem – maken lagade mat, lillkillen gick till sitt, och jag satt tyst i soffan, trött men tacksam.

    Nu är det inte jag som tagit bilderna. Självklart är det maken som tar de fina bilderna med sin mastodontkamera.

    Trots mörker – finns ljus

    Jo, så är det.
    Trots sorgen, trots att min son valt bort mig, så finns det ljus.
    Det finns skratt, sol, kaffe, barn som andas i ett annat rum. Det finns mirakel i vardagen – om jag vågar se dem.

    Vi går sönder ibland. Men vi lagas.
    Vi fortsätter, ibland lite snett, ibland försiktigt – men vi fortsätter.

    Slutord…

    Jag fortsätter.
    Inte med stormsteg – men med små, läkande rörelser.

    Kanske är det där läkningen bor: inte när allt är bra, utan när jag vågar känna att jag finns igen. Jag lär mig ta stegen fram. Som jag gjort förut.

    Så ha en fin dag – och ta hand om dig.
    Titta på de små mirakel som bor runt omkring dig.
    Se dig själv som ett mirakel.
    För visst är vi det?

    Tack för att du läser min blogg.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #bortvaldmamma #läkaigen #småsteg #självläkning #morgonbad #ensamärstark #livetfortsätter #malixblogg

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓