sitter just nu med kemikalier i håret som gör att ögonen tåras. Söndag, advice morgon, och med morgonrock. Jo då mys det.  Söndagar ska just vara  dagar i morgonrocksmaraton, och kanske en endagarskurs.  Funderar och funderar på att skriva bok igen fast nu lite mera smått.  Smått i förståelse processer och förklaringsmodeller för barn. Inte är jag riktigt där ännu men känner att det är på gång, kanske är det mera förklaringarna som jag gjorde för mina barn i formen av sagor som jag  skrev till dom när de var små.  Ännu är det bara funderingar och vilande tankar inom mig.  Men ändå de ligger och mognar på skullen skulle man kunna säga. Pojken som inte var där när det  hade hänt skulle boken kunna heta. För då var han någon annanstans. På ett nytt upptåg som inte ens  tänkts klart  mera än till nyansen. Konsekvensen visar sig som oförklarliga bevis där vuxna inbillar sig att det är ren och skär dumhet om  de slutar tänka efter första tanken.  Hoppla har den ju redan klar känner jag men oj, varför i Hel-vete-i-en-skål ramlar inte orden i på pappret?

Kanske för att jag skriver på datorn? Men där blir ju heller inga ord bara en massa dikter och andra visor………..

Pojken som inte var där det hände….. jo titeln gillar jag men kanske behöver typsnitt orden och nej som vanligt är det bara till att bestämma sig………fast det går jag sen!

Lite av hopp har tänts och lite av känslan av att hoppa ner för ett stupkänslan som  känns i magen.  Varför jo, unhealthy för jag börjar återigen hoppas, for sale jag börjar återigen se solen, som kan vara en falsk illusion av lurendrejeri av mig själv. Min vän är i behandling, min vän har möjligheten att få hjälp. Hans röst låter frisk och i orden känner jag:  Oj, gud vilken gnista som finns i den pojken, bara han orkar hålla tag i den igen.  Där i ligger rädslan, gnistan och orkar.  Känslan i magen blir till av gnistan orkar och Vågar jag. Vågar jag lita på det jag kanske inbillar mig att jag hör?  Kanske är det så att jag inbillar mig att jag  hör vackerhet, hopp och lycka i hans ord. Bara för att jag återigen vill så innerligt att det ska vara det jag hör.  Varför vill jag så himla mycket att han ska lyckas?

Jaaa, jag vet inte eller jo, för bakom hans kalla rå missbrukar roll, bor det en liten pojke som önskar och hoppas  att han duger, lika mycket som han ser att andra duger.  Det är just den lilla pojken som duger, som jag vill han skall hitta på riktigt. Så att han kan möta sig själv och se sig själv i ögonen,  att han vågar möta sin värsta fiende som döljer sig i spegeln där han bor. Nämligen sig själv, sig själv  och den han tror sig vara.

Jag hoppas att hans medicin skall hjälpa honom att se.  Att han våga hoppa ut i livet och omfamna det, i stället för att upprepa historia, som han gjort hittills.  Att denna gången bryts det mönster, som han  återblickar i. Att han ser det som verktyg för resterande liv, där han  har möjlighet att vara den han egentligen är. Där han har möjligheten att bli den  underbara pappan, han kan vara för sina barn. Att han skall få uppleva och njuta av sitt liv, sina barn och allt runt omkring utan samvets- grubblerier.

Just nu får jag hoppa ut för stupets känslor i magen, av mitt skriveri, mina önskningar. Kanske är dessa stupets känslor snart utbytta till lyckokänslor.  Där mina tankar inte är hopp och katastrof tankar, utan en  verklighet där jag kan vila mig i att, han finns där ute, han är lycklig på riktigt.