En dag i Göteborg kan rymma mer än man tror – korta möten, musik som bär och sådant som stannar kvar längre än själva dagen.
Read this post in English ->A Day in Gothenburg – Brief Meetings, Vinyl and What Stays
Vi var hos barnbarnen först.
Jag hade med mig presenter till lillflickan som jag glömt ge i julas.
Och ett par vantar som jag stickat till lillponken.
Han ville genast att jag skulle titta på hans rum.
Han visade lego han byggt, blåste upp en ballong och hade så mycket han ville visa.
Allt gick fort, som det gör när ett barn vill få med en vuxen in i sin värld innan tiden tar slut.
Det känns tråkigt att det är som det är.
Men de där korta mötena betyder ändå något.
De visar att barnbarnen vill ha mig i sina liv.
Tösabiten hade klippt sig.
Hon fick små saker att knipsa i håret och ett paket med pärlor och material för att göra halsband.
Hon började greja direkt med att tillverka armband.
Så självklart. Så fokuserat.
Det där lugna skapandet som säger mer än ord.
Jag tycker så mycket om de där två små att det gör lite ont nu, när jag inte har fler saker att åka över med.
Som om presenterna också varit en bro.
En anledning.
Ett sätt att få ses.
Snart fyller Lilleman år.
Då finns en ny möjlighet.
För mig får de gärna fylla år varje månad, bara för att jag då har en chans att träffa dem.
Men så är det.
Även om jag skulle vilja umgås mer, så är det inte något jag kan påverka.
En dag i Göteborg blir ibland ett koncentrat av livet, där både glädje och saknad får plats.
Vinyl en dag i Göteborg
Efter det åkte vi vidare till Göteborg och Bengans.
Vi köpte sex, kanske sju skivor.
Lite hårdrock, så klart.
En raritet med Sweet.
En Mike Oldfield.
Ratatat.
Tina Turner.
En Ozzy.
Och någon till som ännu inte riktigt har presenterat sig – den får vänta tills nålen landar.
Det finns något tryggt i att bläddra bland vinyl.
Att välja musik som redan har burit en genom livet och som fortfarande gör det.
Som om vissa röster och riff vet saker om en, utan att man behöver förklara.
Vi bar hem skivorna.
Och jag bar med mig barnens röster.
AHA – mellan raderna
Den här dagen handlar egentligen inte om skivor.
Och inte heller om presenter.
Den handlar om de små mellanrummen.
Om hur kärlek ibland får leva i korta besök, i paket som lämnas över, i minuter som inte kan bli fler.
Det är lätt att tro att närheten sitter i tiden.
Men ibland sitter den i intentionen.
I att dyka upp.
I att se.
I att stanna kvar, även när utrymmet är begränsat.
Och kanske är det just därför sådana här dagar betyder mer än man först förstår.
Reflektion 💜
Jag önskar ibland att det fanns mer plats.
Mer tid.
Mer vardag.
Men jag har lärt mig att ta hand om det som faktiskt finns.
De korta mötena.
Barnens blickar.
Musiken som får följa med hem.
Det är inte allt jag vill ha.
Men det är inte ingenting.
Och just nu räcker det att jag vet att de vet vem jag är.
Musiken har följt mig länge. För den som vill läsa mer finns här två tidigare texter där Ozzy fått ta plats – på olika sätt, i olika tider men ändå samma år och i samma tid fast olika dagar.
- Ozzy är död – och jag vet inte riktigt var jag ska lägga sorgen
- Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här
💛 Prenumeration
Vill du följa med?
Jag skriver om vardag, relationer, närvaro och det som bär – ibland stillsamt, ibland mitt i livet.
Vill du få nya inlägg när de kommer, kan du prenumerera här.
👉 Prenumerera:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
☕ PayPal-stöd (mjukt och icke-krävande)
Text:
Om du vill stötta mitt skrivande och den här platsen, finns möjlighet att bidra här.
Det är helt frivilligt – men alltid uppskattat.
👉 Stöd via PayPal:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
✨
”Det är inte tiden som avgör hur nära vi är – utan att vi dyker upp när vi får.
Ibland får kärlek bo i korta möten, och ändå vara hel.
Precis som en vinyl som tar slut, där man får vända till en annan sida –
eller lägga på en annan skiva.”
Lämna ett svar