Att våga fortsätta när man vill ge upp är ibland det svåraste som finns – särskilt när skam, studier och självtvivel möts i samma stund.
När jag satt här i sängen och kände hur jag totalt hade misslyckats med min första tenta,
var skammen tung.
Min upplevelse var ett misslyckande.
Min skam handlade inte bara om tentan, utan om att behöva berätta för mina barn.
Trots att de var snälla, gav mig tid och passade upp mig under tentan,
kände jag mig som en misslyckad människa som inte ens klarade sex frågor.
Tankarna var hårda.
Obarmhärtiga.
Jag var nära att ge upp helt.
Ett mejl som stoppade allt
Mitt beslut att bränna upp boken hejdades av ett mejl från min studiekamrat.
En människa jag inte kände.
Och ändå var det som om något satte stopp.
Ett brev, enkelt och varmt, med ord om att inte ge upp.
Ord om att jag duger.
Jag satt vid skärmen och log lite trotsigt.
Hur kunde hon veta något om mig – hon som aldrig hade träffat mig?
Vad visste hon egentligen?
När ord börjar arbeta inifrån
Ändå gjorde hennes meningar något med mig.
Jag la undan datorn.
Ställde tillbaka boken på sin plats.
Gick ut på en promenad.
När jag kom hem läste jag brevet igen.
Samtidigt flög tankar runt inom mig – vilda tankar, modiga tankar,
sådana tankar jag inte brukar tillåta mig själv att tänka.
Tänk om hon har rätt?
Tänk om jag faktiskt kan, men behöver ändra min studieteknik?
Ett nytt sätt att ta mig an det svåra
Efter att ha skrivit ett tackbrev till henne bestämde jag mig för att pröva.
I min kammare ställde jag i ordning.
Sorterade dokument.
Formulerade frågor som skulle kunna komma på tentan.
Jag la ner tid – mycket tid – på att:
- formulera mig
- skapa rubriker
- bygga strukturer som hjälpte mig hitta svaren
Och det var just detta som behövdes.
Strukturen.
Tålamodet.
Och någon som trodde på mig när jag själv inte gjorde det.
Ord från någon långt borta
Massor av kraft växte fram ur några rader på en skärm.
En människa långt borta hade tagit sig tid att läsa det jag skriver i min blogg.
Hon skrev ord som talade till min drivkraft – en drivkraft jag själv ännu inte sett.
Hennes ord hjälpte mig att ta fram det sista krutet.
Att lyckas.
Hon måste ha varit min ängel.
Den utsända ängeln
Något där ute såg till att hon skrev.
Något såg till att jag öppnade ett mejl jag annars kanske inte hade öppnat,
just för att jag inte kände avsändaren.
Denna människa var, enligt Kaj Pollaks sätt att beskriva livet,
kanske en av de där utsända.
Av henne fick jag lära mig något stort om mig själv.
Ord som förändrar liv
Några rader i ett mejl förändrade något i mitt liv.
Något som jag redan nu vet att jag kommer bära med mig resten av livet.
Hon såg sanningar om mig som jag själv inte vågade se.
Den här kvinnan är värd en guldstjärna.
Hon är speciell.
Tack
Just nu, i skrivandets stund, finns bara ett ord som räcker:
Tack.
Tack för att du tog dig tid att kämpa med att få in en kommentar i min blogg.
När det inte gick, gav du inte upp.
Du valde istället att skriva till min privata mejl.
Dina ord är en del av mitt lyckade studieresultat.
Min utsända ängel – eller vad du nu är –
du lärde mig något stort om mig själv.
Tacksamhet som stannar kvar
Jag är hedrad av att du fortfarande tittar in på min blogg.
Det betyder mer än du kanske anar.
Tack för ditt stöd, din värme och dina ord.
De värmer.
Läs gärna vidare.
Skriv då och då.
Jag lovar att svara – och ibland skriva först.
En hälsning till dig
Njut av våren som snart är här.
Njut och lev livet.
Jag önskar dig massor av guldklimpar varje dag.
Små ögonblick av livets ljusa glimtar
– sådana som smörjer själen och fyller oss med energi.
Du är en energikälla.
Dina ord till mig gav energi i mina studier.
Tack, ännu en gång.
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om studieteknik.
Inte ens om tentor.
Det handlar om vad som kan hända när någon:
- ser en människa i skam
- skriver några enkla, ärliga rader
- och vågar tro, när den andre inte orkar
Ord kan förändra riktning.
Relation kan uppstå utan möten.
Och ibland räcker det att någon säger: Ge inte upp.
Slutord
Ibland klarar vi oss inte själva.
Ibland bär någon oss en bit.
Och ibland räcker det att minnas:
Tillsammans sprider vi ringar.
💛 Vill du stödja mitt skrivande?
Om du uppskattar mina texter och vill bidra till att de kan fortsätta skrivas,
är du varmt välkommen att stötta via PayPal:
📬 Prenumerera
Vill du få nya texter direkt när de publiceras?
To My Study Companion – Worth Their Weight in Gold
When I was sitting here in bed, feeling that I had completely failed my first exam,
shame settled heavily in my body.
My experience felt like failure.
My shame was not only about the exam, but about telling my children.
Even though they were kind, gave me time, and supported me during the exam,
I felt like a failure who couldn’t even manage six questions.
The thoughts were harsh.
Unforgiving.
I was close to giving up completely.
An Email That Stopped Everything
My decision to burn the book was stopped by an email from my study companion.
A person I didn’t know.
And yet, something made me pause.
A simple, warm message encouraging me not to give up.
Words telling me that I am enough.
I sat at the screen, smiling a little defiantly.
How could she know anything about me — someone who had never met me?
What could she possibly know?
When Words Begin to Work Within
Still, her words did something to me.
I closed my laptop.
Placed the book back where it belonged.
Went out for a walk.
When I returned home, I read her email again.
At the same time, thoughts began to move inside me —
brave thoughts, unfamiliar thoughts, thoughts I usually don’t allow myself.
What if she is right?
What if I can do this, but need to change my way of studying?
A New Way Forward
After writing a thank-you email, I decided to try.
I organized my space.
Sorted my documents.
Created questions that might appear on the exam.
I spent time — a lot of time — on:
- formulating my thoughts
- creating headings
- building structures that would help me find my answers
And that was exactly what I needed.
Structure.
Patience.
And someone who believed in me when I didn’t.
Words from Someone Far Away
Strength grew from just a few lines on a screen.
Someone far away had taken the time to read what I write on my blog.
She wrote words that spoke directly to my inner drive —
a drive I hadn’t yet discovered myself.
Her words helped me find the last spark of strength.
They helped me succeed.
She must have been my angel.
The Angel Who Appeared
Something out there made her write.
Something made me open an email I might otherwise have ignored
because I didn’t recognize the sender.
According to Kaj Pollak’s way of describing life,
she may have been one of those sent to us.
Through her, I learned something important about myself.
Words That Change Lives
A few lines in an email changed something in my life —
something I already know I will carry with me for the rest of my life.
She saw truths about me that I couldn’t see myself.
This woman deserves a gold star.
She is special.
Thank You
Right now, in this moment of writing, only one word remains:
Thank you.
Thank you for trying to leave a comment on my blog — and not giving up when it didn’t work.
Thank you for choosing to write to my private email instead.
Your words are part of my successful studies.
My angel — or whatever you may be —
you taught me something profound about myself.
Gratitude That Remains
I am honored that you still visit my blog.
It means more than you know.
Thank you for your encouragement, your warmth, and your words.
They stay with me.
Feel free to keep reading.
Write from time to time.
I promise to reply — and sometimes write first.
A Wish for You
Enjoy the spring that is soon to arrive.
Enjoy life.
I wish you many golden moments each day.
Small glimpses of light that nourish us and give us energy.
You are an energy source.
Your words gave me strength in my studies.
Thank you, once again.
Reflection – Between the Lines
This text is not really about study techniques.
And not even about exams.
It is about what can happen when someone:
- sees another person in shame
- writes a few honest, caring words
- and believes when the other one cannot
Words can change direction.
Connection can exist without meeting.
And sometimes it is enough that someone says: Don’t give up.
Closing Words
Sometimes we cannot carry ourselves alone.
Sometimes someone carries us for a while.
And sometimes it is enough to remember:
Together, we spread ripples.
💛 Support My Writing
If you appreciate my writing and would like to support its continuation,
you are welcome to do so via PayPal:
📬 Subscribe
Would you like to receive new posts as they are published?
Lämna ett svar