Ibland är det inte orden som leder
Längtan efter vila kan komma utan förvar.
Ibland är det inte orden som leder.
Ibland är det en röst på radion, en tanke som fastnar, och en kropp som fortsätter röra sig genom vardagen.
Det här är en sådan text.
Read this post in English ->Sometimes It Is Not the Words That Lead
En röst som stannade kvar
På radion var det andakt. Den handlade om Litauen och om judarna som mördades under andra världskriget.
Ett brev lästes upp. Skrivet av en flicka.
Hon önskade att hon var dödssjuk, eller medvetslös, för att slippa känna sina känslor.
Flickan dog under kriget.
Hon försvann utan att någonsin ha fått erfara lycka.
Det gjorde ont i mig.
Ont att tänka på hur världen var då – och hur världen är i dag.
Tiden just nu
Och kanske är det just därför den där rösten stannade kvar.
För världen känns återigen orolig.
Krig som pågår inför öppna ögon.
Människor på flykt.
Människor som jagas för vilka de är, vad de tror på, eller var de råkar vara födda.
I vissa delar av världen skakas tilliten till staten.
I andra tystnar demokratin långsamt, inte med ett brak – utan genom att människor görs små, utbytbara, mätbara i nytta och plånbok.
När rädsla får styra blir språket hårdare.
När makt samlas, krymper människovärdet.
Och då blir längtan efter vila inte bara personlig.
Den blir mänsklig.
Jag går här hemma och bryr mig om det lilla.
Om vardagen.
Om det som finns nära.
Och så slår tanken mig:
kanske sitter det någon där ute nu, någonstans i världen, med samma tankar som flickan som skrev brevet.
En längtan efter något annat.
En längtan efter fred.
Efter att magen ska få vara mätt.
Kanske är längtan ännu enklare än så.
Att få vila utan oro.
Att få vara i känslan av att i morgon är en ny dag.
En dag som innehåller lugn.
Ro.
Och kärlek.
Att bära det lilla
Idag kändes det motigt att åka till simhallen.
Ändå åkte jag.
I bilen blev jag tyst.
Inte av skuld, utan av insikt.
Min egen klagan drog sig undan.
Jag har mat för dagen.
Jag har möjlighet att åka och simma.
Jag har tid.
I simhallen simmade jag mina meter.
Min halvtimme.
Armarna blev tunga, tröttheten satt djupt – ända in i duschen efteråt.
Men det var en god trötthet.
En trötthet som inte krävde något mer av mig.
När jag körde hem var vägen lång och stilla.
Tre mil av att låta tankarna landa.
Nu hade dagen knappt börjat.
Och ändå var något gjort.
Längtan efter vila – när någon aldrig fick chansen till lycka
Känner du igen den där längtan?
Längtan efter något stillare.
Efter att få vila utan oro.
Efter att i morgon bara ska få vara en ny dag.
Det är en längtan efter vila som inte kräver förklaringar, bara utrymme.
Mellan raderna
Ibland är det inte lösningar vi söker.
Bara vissheten om att någon annan också bär på samma frågor.
Reflektion
Ibland, när vi lyssnar på andra människors tankar, händer något i oss.
Deras ord väcker funderingar som inte fanns där innan.
Vilka svar bär jag själv?
Vilka tankar är mina?
Och vilka har formats i mötet med andras berättelser, andras tolkningar, andras sätt att förstå världen?
Kanske är det inte alltid så viktigt att veta säkert.
Kanske räcker det att stanna i frågan en stund –
och låta den få vara öppen.
Du kan också läsa:
Trygga cirklar livet – om skåpen vi bygger
Vardag ADHD och närvaro
öppen.
Gårdagen har lagt sig i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet pågår.
Om den här texten gav dig något, och du vill stötta mitt skrivande, kan du göra det här:
👉 https://www.paypal.com/paypalme/malixse971
Vill du få nya texter direkt när de publiceras kan du prenumerera här:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
Lämna ett svar