Jag bloggar inte för att sälja – jag bloggar för att förstå.
För mig handlar skrivandet mycket om ADHD och självförståelse.
(Läs på engelska längre ner / Read in English below)
Här tänker jag skriva – och även kopiera de inlägg jag skrivit i min tidigare blogg.
Min ambition från början var att kanske tjäna några kronor genom reklam.
Men de där små örena är dyra.
Jag vill inte sälja mina tankar.
Jag vill inte fylla min sida med blinkande annonser, casinon, snabblån och länkar som lockar människor till sådant de egentligen inte tänkt från början.
Jag bloggar inte för att jaga klick.
Jag bloggar inte för att finnas i pingar och flöden.
Jag bloggar för att sortera mina tankar.
Och kanske – någonstans där ute – finns det en flicka som är som jag var.
På min tid i skolan var man lat.
Inget läshuvud.
Och lat igen.
På min tid talade ingen om ADHD och självförståelse.
När ADHD inte syntes hos flickor
Flickor med ADHD syntes inte.
De var tysta, okoncentrerade och misslyckade.
Min ADHD innefattar också dyslexi.
Bokstävernas krumelurer skulle formas till ord.
Och när jag väl format ett ord – kom nästa.
Då gäller det att komma ihåg det första.
Här finns ett problem som kallas arbetsminne.
Arbetsminnet – när tankarna försvinner
Minnet är bra – men kort.
Jag kan läsa. Jag kan räkna.
Men om jag ska läsa ett matematiskt problem som innehåller flera steg –
redan vid första raden tog mitt minne semester.
Tankarna var inte längre i mattetalet.
De var vid ekvatorn.
Eller i ICA-kvittot som låg i plånboken.
Jag uttalar mig inte om hur “människor med ADHD” är.
Jag kan bara tala om min egen ADHD.
Jag är ingen expert.
Ingen supermamma.
Ingen perfekt ADHD-förebild.
Men jag är expert på mig själv.
Jag är min egen professor.
När jag första gången hörde att människor kan hitta svaren inom sig själva genom stillhet och meditation – då försökte jag.
Jag letade efter min inre röst.
Men jag hade ingen.
Jag hade en motorväg.
Tankar i 120 km/h.
Stereo på högsta volym.
Nya tankar som körde om de gamla utan att blinka.
Jag trodde på riktigt att jag var tom inuti.
Som ett svart hål.
Utredningen som förändrade allt
Så kom utredningen.
År av väntan.
Ett brev.
Många timmar av frågor.
Till slut satt jag och min man där.
“Du har ADHD.”
Ett recept.
Tack. Hejdå.
Min resa började där.
En liten tablett på morgonen.
Och plötsligt – ljusblå tankar.
Tydliga tankar.
En tanke i taget.
Inte tio samtidigt.
Jag kunde tänka:
Vänta nu.
En sak i taget.
Vad är min del i detta?
Jag kunde säga nej.
Jag kunde känna efter.
Jag kunde reflektera innan jag reagerade.
Den lilla tabletten gav mig tid.
Medicinen blev början på min egen ADHD självförståelse.
Det är märkligt att bli tacksam över ett piller.
Men det gav mig något jag aldrig haft:
Självförlåtelse.
Acceptans.
Möjligheten att vara mänsklig.
Att göra fel – och förstå varför.
Concerta heter den.
Och ja – jag är tacksam.
Jag bloggar inte för att sälja.
Jag bloggar för att förstå.
Och kanske för att någon annan flicka där ute
inte ska känna sig ensam.
🌿 Reflektion
När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag inte längre en lat flicka.
Jag ser en flicka som kämpade utan att förstå varför allt var så mycket svårare för henne än för andra.
Idag vet jag.
Och när jag skriver dessa ord gör jag det inte för att vara expert eller för att ge råd.
Jag skriver för att förstå mig själv – lite mer för varje gång.
Och kanske sitter någon där ute, någonstans i världen, och känner igen sig.
Om det är så
då var det värt att skriva.
AHA – mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om medicin.
Det handlar om något mycket större:
Att få tillbaka sin egen berättelse.
När man hela livet har hört att man är lat, slarvig eller ointresserad kan en diagnos bli något oväntat – inte en etikett, utan en nyckel.
En nyckel till självförståelse.
Till självförlåtelse.
Till att äntligen få vara mänsklig.
Och ibland börjar den resan med något så litet som en tablett och en tanke:
Kanske är det inte mig det är fel på.
🌿
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar där borta i framtiden.
Men just nu –
det är här livet händer.
Stöd bloggen
Om du uppskattar mina texter och vill stödja mitt skrivande kan du göra det här:
PayPal:
https://www.paypal.com/paypalme/malixse971?country.x=SE&locale.x=sv_SE
Varje litet bidrag hjälper mig att fortsätta skriva, reflektera och hålla bloggen levande.
Jag skriver ofta om detta på bloggen:
https://malix.se/vardag-adhd-och-narvaro/
Jag har skrivit mer om ADHD i vardagen här:
https://malix.se/adhd-motivation-vinden-i-seglet/
📬 Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?
Prenumerera här:
https://wordpress.com/reader/site/subscription/72932311
Då missar du inga nya texter om vardag, ADHD, reflektion och livet däremellan.
🇬🇧 Read in English
I Don’t Blog to Sell – I Blog to Understand
(Read in Swedish above / Läs på svenska ovan)
This is where I write.
And sometimes copy posts from my old blog.
At first, I thought maybe I could earn a little money from ads.
But those small coins are expensive.
I don’t want to sell my thoughts.
I don’t want flashing banners, casinos or quick loans filling my page.
I don’t blog for clicks.
I blog to sort my thoughts.
And maybe somewhere out there is a girl like I once was.
In school I was “lazy.”
Not academic.
Lazy again.
Girls with ADHD were invisible.
Quiet. Unfocused. Failing.
My ADHD also includes dyslexia.
Letters had to become words.
And when one word was formed, another came.
Working memory is fragile.
I can read. I can calculate.
But give me a multi-step math problem and my mind is suddenly somewhere near the equator – or thinking about a grocery receipt in my wallet.
I don’t speak for everyone with ADHD.
Only for myself.
I am no expert.
No perfect parent.
No ADHD ambassador.
But I am an expert on me.
When I first heard that people can find answers within through meditation, I tried.
I searched for an inner voice.
I didn’t find one.
I found a highway.
Thoughts racing.
Music at full volume.
I honestly believed I was empty inside.
Then came the assessment.
Years of waiting.
A letter.
Many hours of questions.
“You have ADHD.”
A prescription.
Goodbye.
And then something shifted.
One small tablet in the morning.
And suddenly – thoughts slowed down.
One at a time.
I could reflect.
Pause.
Choose.
That small tablet gave me time.
It feels strange to be grateful for medication.
But it gave me something I never had:
Self-forgiveness.
Acceptance.
The right to be human.
Concerta.
Yes – I am grateful.
I don’t blog to sell.
I blog to understand.
And maybe so another girl won’t feel alone.
Lämna ett svar