Jag har under morgonen suttit och läst mina inlägg i min andra blogg, där jag skriver utifrån en bild eller ett ord. Det här blev en text om skrivande och självbild – om vad mina egna ord visar mig när jag läser dem igen.
SE 🇬🇧
Jag blir konfunderad när jag läser.
Hur skriver du, människa? Vad döljer sig bakom dina ord?
Är du verkligen en sorglig, sorgsen, osäker själ?
Jag blir lite rädd.
Min självbild – den jag har om mig själv – är den en lögn?
Jag ser ju mig själv som en rätt så positiv, glad, allting-är-möjligt-människa.
Men på Malix skrivpuffarblogg är det orden ångest, liten, sorg, vemod och rädslor som gömmer sig i mina texter.
✍️ Orden som bara kommer
Det är inte heller så att jag kämpar, sliter eller förändrar mina inlägg.
Bokstäverna hamnar på rätt plats av sig själva.
Tankar i huvudet slinter ner så fort.
Mitt tangentbord och jag är helt för oss själva den lilla stunden då jag skriver.
Orden känns ibland lite farliga.
Ibland finns det ord i texten som gör ont.
När jag publicerat och läser igenom texten poppar tankar upp:
vågar jag verkligen skriva så här?
🌱 Skrivande och självbild – stoltheten över det jag skapar
Samtidigt känner jag mig stolt över mina små ihopdiktade texter.
Jag ser meningar mellan de andra meningarna som jag tycker är kloka, vackra.
Jag känner känslor som:
men herre gud, fick jag till det där?
Har jag verkligen skrivit detta?
Jag känner mig stolt över det jag åstadkommit.
Det känns som att mina texter är små barn av mig.
I det mötet mellan skrivande och självbild händer något. Jag ser sidor av mig själv som jag annars inte alltid möter.
💭 Tankarna om vad andra tänker
Hur många tankar har ni nu?
Går tankarna som så:
nej, nu behöver hon komma ner på jorden?
Nu tror hon att hon är något – vem tror hon att hon är?
Jag vet. Jag tror det.
Jag är någon.
Jag är någon som gillar att skriva.
Jag gillar text som ger mig något – text som ger mina tankar en sväng om.
Jag känner och blir lite rädd för att ni ska tänka att jag är pösig, att jag skryter, tror att jag är något som jag inte är.
Det vill jag inte.
Men kanske säger just de tankarna något om er – och inte om mig.
🌿 Vad tankarna berättar
Tankarna jag tänker säger något om mig.
När jag tänker att ni ska tänka stygga tankar om mig för att jag är stolt över mina inlägg, berättar det att jag är rädd.
Rädd för att visa att jag är stolt över mig och mina verk.
Det säger kanske också att jag kan få sådana tankar när någon annan visar stolthet.
Att jag i deras stolthet blir mindre.
Att jag känner mig dålig för att jag inte kan det de kan.
Det säger mig att här har jag något att arbeta med.
Jag blir inte sämre för att du är bättre än mig.
Jag blir inte bättre av att förminska mina gåvor.
Jag blir inte större av att inte våga.
Att just nu sitta här och ärligt skriva dessa rader gör mig stor.
De ger mig mod att göra något jag inte vågat innan.
✨ Modet och rädslan
Jag är modig.
Men i min modighet kryper lite rädsla fram.
Och kanske är det så det är att vara människa.
Mod och rädsla sida vid sida.
💭 Reflektion skrivande och självbild i rörelse
Det här är skrivandets gåva.
Att orden visar mer än jag tror att jag visar.
Att texten ibland vet mer om mig än jag själv gör.
Och kanske är det just där utvecklingen bor.
I det som skaver lite.
I det som vågar bli sagt.
Det här är skrivande och självbild i rörelse – ett samtal mellan den jag tror att jag är och den jag faktiskt möter i texten
✨ AHA – mellan raderna
När jag läser det jag skrivit så slår det mig att jag inte är en annan än den jag trodde att jag var.
Jag är bara fler.
Den glada, hoppfulla och positiva jag finns där.
Men också den vemodiga, rädda och eftertänksamma.
Och kanske är det just det som skrivandet gör med mig.
Det förändrar mig inte – det visar mig.
Ibland blir jag förvånad över mina egna ord.
Inte för att de känns främmande, utan för att de känns sanna på ett sätt jag inte alltid vågar tänka.
Jag märker att stoltheten jag känner inte är att tro att jag är något.
Det är snarare en stilla tacksamhet över att jag vågar vara den jag är – även i det som är skört.
Jag är modig, men rädslan får följa med.
Och kanske är det inte ett misslyckande utan själva modet.
Mellan raderna hittar jag inte en sorgsen människa.
Jag hittar en människa som vågar känna, vågar skriva och vågar möta sig själv.
Och det får räcka.
När jag tänker på skrivande och självbild förstår jag att orden inte förändrar mig – de speglar mig.
🌱 Din fråga till läsaren
Har du någon gång läst något du själv skrivit och blivit förvånad över vem du mötte där?
🌿
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Kanske är det just därför skrivande och självbild hör så nära ihop. Orden visar mig att jag är fler än jag trodde.
👉 Om mina ord landar hos dig och du vill följa min skrivresa vidare finns möjligheten här
💛 Stöd bloggen
Vill du stötta mitt skrivande och min blogg kan du göra det här:
👉 PayPal Me
Varje litet bidrag hjälper mig att fortsätta skriva, reflektera och dela.
🌱 Prenumerera
Vill du följa mina texter och få nya inlägg direkt i ditt flöde?
👉 Prenumerera
© malix
Många av dessa äldre texter hittar du samlade i mitt bibliotek här: onsdagens-bibliotek-det-som-bar-oss
🇬🇧 When my words show me more than I expected
This morning I sat reading my posts in my other blog, the one where I write from a picture or a single word.
I became confused as I read.
How do you write, human? What hides behind your words?
Are you really a sad, sorrowful, insecure soul?
I get a little scared.
My self-image – the one I have of myself – is it a lie?
I see myself as quite a positive, happy, everything-is-possible kind of person.
But in my Malix writing-prompt blog, words like anxiety, smallness, sorrow, melancholy and fear hide in my texts.
✍️ The words that simply arrive
It is not as if I struggle, fight or rewrite my posts.
The letters fall into place by themselves.
Thoughts slip down from my mind so quickly.
My keyboard and I are completely alone together in that small moment when I write.
Sometimes the words feel a little dangerous.
Sometimes there are words in the text that hurt.
After publishing and rereading, thoughts pop up:
do I really dare to write like this?
🌱 The pride in what I create
At the same time, I feel proud of my small, made-up texts.
I see sentences between the other sentences that feel wise, beautiful.
I feel emotions like:
oh my goodness, did I really manage that?
Did I really write this?
I feel proud of what I have created.
It feels as if my texts are small children of mine.
💭 Thoughts about what others might think
How many thoughts do you have right now?
Do they go like this:
she needs to come down to earth?
Now she thinks she is something – who does she think she is?
I know. I think it too.
I am someone.
I am someone who likes to write.
I like text that gives me something – text that lets my thoughts dance.
Still, I feel a little afraid that you might think I am bragging, that I believe I am something I am not.
I don’t want that.
But maybe those thoughts say something about you – and not about me.
🌿 What my thoughts tell me
The thoughts I have say something about me.
When I imagine that you might think badly of me for being proud of my writing, it tells me that I am afraid.
Afraid to show pride in myself and my creations.
It also tells me that I can feel the same when others show pride.
That in their pride I sometimes feel smaller.
That I feel inadequate because I cannot do what they do.
And that shows me there is something here for me to work with.
I am not less because you are better.
I am not greater by minimizing my gifts.
I do not grow by not daring.
Sitting here right now and honestly writing these lines makes me feel bigger.
These lines give me courage to do something I did not dare before.
✨ Courage and fear
I am brave.
But within my bravery, a little fear still appears.
And maybe that is what being human is.
Courage and fear walking side by side.
💭 Reflection
This is the gift of writing.
That words reveal more than I think I reveal.
That the text sometimes knows more about me than I do.
And perhaps growth lives right there.
In what feels slightly uncomfortable.
In what dares to be spoken.
✨ AHA – between the lines
When I read what I have written, I realise I am not different from who I thought I was.
I am simply more.
The happy, hopeful and positive me is there.
But so is the melancholic, fearful and reflective me.
Maybe that is what writing does.
It does not change me – it shows me.
Sometimes I am surprised by my own words.
Not because they feel foreign, but because they feel true in ways I do not always dare to think.
I see that the pride I feel is not about believing I am something special.
It is a quiet gratitude for daring to be who I am – even in what is fragile.
I am brave, but fear walks beside me.
And maybe that is not failure – maybe that is courage itself.
Between the lines I do not find a sad person.
I find a human being who dares to feel, to write and to meet herself.
And that is enough.
🌱 A question for you
Have you ever read something you wrote and been surprised by the person you met there?
🌿
Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.
© malix
Lämna ett svar