🇸🇪 Svenska
Något stort har hänt inom mig.
Det känns som att jag har gått ur en ständigt pågående kamp.
Ur den där ta dig i kragen-andan.
Jag behöver inte vara arg längre.
Inte frustrerad.
Inte ens ledsen.
Jag befinner mig i acceptans.
Jag behöver inte skärpa mig.
Jag behöver bara göra mitt bästa.
Och det räcker.
När man inte längre måste krympa
När jag tycker om människor gör jag det inte på låtsas.
Jag visar det. I ord. I handling. I hela mig.
Det har ofta gjort människor rädda.
Tysta. Avståndstagande.
Så jag har tränat i åratal på att vara mindre.
Inte visa så mycket.
Inte säga så mycket.
För att slippa övergivenhet.
Rädsla. Sorg.
Vilket egentligen är helt absurt.
Vi är ju här för att ge varandra.
Mailet
Igår fick jag ett mail.
Ord som gjorde mig ödmjuk.
Ord som sa att något jag skrivit skulle delas vidare.
För en sekund kom tanken:
“Det är klart hon skojar. Du kan ju inte skriva.”
Den tanken fick bo en kort stund.
Sedan bad jag den gå.
Den har inget friskt att tillföra mig.
Den vill bara krympa mig.
Och när den gick – kom värdigheten tillbaka.
Jag sov ödmjukt och värdefullt i natt.
ADHD som vågor
ADHD för mig är inte små bäckar av känslor.
Det är forsar.
Vågor.
Ibland är det för mycket.
Men just nu bär vågorna mig.
När jag inte släpper in fröken “du är inget värd”
då flyter jag.
Det här är möjligt därför att jag fick vara i ett sammanhang där jag inte behövde krympa.
Nej.
Egentligen är det möjligt därför att jag tillät mig att inte krympa.
Det är skillnad.
Att speglas
Ett annat mail kom.
Från kvinnan som var min spegel.
Intensiv. Synlig. Hörbar.
Inte rädd.
Det är något särskilt med att möta någon som inte skrattar åt –
utan med.
Som inte ler av artighet,
utan av igenkänning.
Där richterskalan inte registrerar hot.
Utan gemensam kraft.
🇸🇪 AHA – mellan raderna
Den här texten handlar inte bara om glädje.
Den handlar om att sluta föra krig mot sig själv.
Jag beskriver inte bara eufori.
Jag beskriver självrespekt.
Och skillnaden är avgörande.
Gårdagen finns inte längre, men den gav mig känslan jag bär idag.
Morgondagen är inte här ännu.
Men just nu – det är här jag lever.
🌊 Leaving the Fight – Finding Acceptance
Something big has happened inside me.
I feel like I have stepped out of a lifelong fight.
Out of the “pull yourself together” mentality.
I don’t need to sharpen myself anymore.
Doing my best is enough.
And that is new.
Not Shrinking Anymore
When I care about people, I don’t do it halfway.
I show it fully.
That has frightened people before.
So I learned to be smaller.
But yesterday something shifted.
I allowed myself not to shrink.
The Email
I received words of appreciation.
Words saying something I wrote would be shared.
For a moment, the old voice whispered:
“You can’t write.”
I let it pass.
It had nothing healthy to offer.
And dignity returned.
ADHD as Waves
ADHD, for me, is not a quiet stream.
It is waves. Rapids. Movement.
Sometimes overwhelming.
Right now – carrying me.
🇬🇧 AHA – Between the Lines
This is not only joy.
It is the end of self-war.
And that changes everything.
Lämna ett svar