– när julen får vara lugn
Dagen före dopparedagen vaknade jag till ett stilla snöfall och en jul som redan var klar. Det här är en text om att ta det lugnt inför jul, om närvaro, vänskap, skapande – och om varför julen inte behöver vara perfekt för att bli riktig. Dagen före dopparedagen är för mig inte en väntans stress, utan en stilla plats där julen redan har landat.
Read this post in English ->The Day Before Christmas Eve
Dagen före dopparedagen
Jo då, här är vi här igen.
Dagen före dopparedagen.
I dag vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gjorde mitt kaffe, gav katten mat och skulle sätta mig i soffan för att dricka det nygjorda kaffet. Då tittade jag ut – och något såg konstigt ut på altanen.
Jag gick närmare. Kunde fortfarande inte riktigt se vad det var.
Öppnade dörren.
Och där låg det. Ett vitt fluff.
Drömskt. Stillsamt.
Jag tittade mot lampan vid vägen och såg hur det vita singlade ner.
Det snöade.
Dagen före dagen – och snön föll.
De sa på tv att det inte skulle bli någon vit jul för oss, men här är det vitt. Här singlar snön ner och ger en ny stämning åt den här julen. Den där magiska känslan som inte går att planera fram.
Klapparna är klara sedan länge. Det är bara några stickade strumpor kvar att slå in. Maten har vi handlat i omgångar, i god tid. Här bor ingen stress alls.
Igår när maken körde förbi Torp sa han att det var galet fullt med folk.
Här hemma kan vi bara sitta och njuta.
I hela familjen – förutom maken, han jobbar i dag. Men vi andra kan njuta av dagen och bara vänta in julafton.
Igår gjorde jag lite julgodis. Bara för att jag kunde.
Lite marsipan som fick en svätt konjak i sig och sedan rullades i smält choklad. I dag ska jag göra några med lite whisky i och rulla dem i smält nougat.
När maken kommer hem står han för middagen.
Jag har det för bra.
Jag har allt jag kan önska mig: en kärleksfull make, en familj – och ett liv i långsam takt, där jag har all tid i världen. Kanske är det just dagen före dopparedagen som bär mest av julens sanna ton.
Vänskap, gåvor och det vi delar
Igår kom min vän hit. Egentligen hade jag haft tanken att jag skulle gå till henne i dag med min present, men det blev inte så – för hon som alltid kom på det först.
Vi hade köpt nästan samma sak, som vi nästan alltid gör. Från samma bod. Sådant som dricks och njuts av.
Hon fick en kopp till sin varma dryck – ett sådant där härligt gott te.
Jag fick ett doftande kaffe och brända mandlar.
Ett år hade jag som present att bjuda henne på lunch. Samma år hade även hon något liknande till mig. Frågan är om den där dagen ens blev av – jag tror att vi båda glömde bort den.
Men så är det ibland.
Det är inte alltid själva presenten som är det viktiga.
Utan rörelsen mellan oss. Att vi tänker åt samma håll, vid samma tid.
När en saga blir redo att möta världen
Hon hade också manuset till Vinghästen med sig. Hon hade läst igenom det och markerat lite i kanten där jag skulle kunna ändra. Hennes ändringar är bra. Efter julhelgen ska det justeras, göras klart och skickas in till bokförlag.
Herre min skapare.
Jag har skrivit en bok till. Och jag ska publicera den.
Vinghästen i skymningen börjar bli klar.
Min vän sa att hon tyckte sagan var fin. Att den gav lugn. Hon trodde att den skulle kunna hjälpa många barn att förstå sina känslor – en bok att arbeta med medan man läser den. Kanske inte för stora barngrupper, utan mer för mindre sammanhang, där man kan stanna i kapitlen och jobba vidare med dem.
Här bor stolthet i kroppen nu.
Här bor känslan av att jag skapat något fint.
Tänk att jag igen får uppleva den där tiden innan ett boksläpp. En härlig tid. En orolig tid. Men också en tid där jag känner:
det här är jag igen. Och igen.
Nu ska bara det sista fixas. Sedan iväg ut i stora världen med den lilla sagan – Vinghästen i skymningen och de sju kullarna.
För mig är det stort.
Julen blir ändå – tankar dagen före dopparedagen
Ojdå. Det här hade jag inte tänkt skriva om.
Jag hade tänkt skriva en kortare text. En som förmedlar känslan av att ta det lugnt. Att det blir jul även om du inte är klar. Att julafton kommer även om allt inte är perfekt och i ordning.
Ingen blir lyckligare av att du är trött och sliten.
Allra minst du själv.
Jul blir det ändå.
Även om det inte luktar nybakat.
Även om det inte är nystädat och perfekt.
För julen handlar inte om att vara perfekt.
Den handlar om att vara tillsammans.
Och ibland – inte ens det.
Ibland är julen bara dagar av lugn.
På dagen före dopparedagen påminns jag om att det enkla ofta är det som bär längst.
Julen är barnens
En sak hör däremot inte julen till: alkohol.
Julen är barnens högtid. Och oavsett hur lite eller mycket man tror att det märks, så märker barnen. När alkohol tar plats förändras något. Det kan sätta sig som ont i magen, som oro, som känslor de inte kan sätta ord på.
Det är skillnad på en smak i en pralin och ett rus som tar plats.
Barn känner den skillnaden, även om vuxna ibland glömmer den.
Julen behöver inte rus.
Den behöver trygghet.
Att växa upp med alkohol eller andra droger i familjen
Frågor till dig som läser
- Hur ser din dag före dopparedagen ut i år?
- Vad kan få vara ofärdigt utan att något går sönder?
- Vad behöver just du för att julen ska kännas trygg – för dig och för barnen runt dig?
AHA – mellan raderna
Den här texten handlar egentligen inte om julen.
Den handlar om tillit.
Till att det räcker. Till att relationer inte mäts i perfekta planer. Till att skapande, vänskap och lugn får ta plats – även när världen runtom skruvar upp tempot.
Reflektion – dagen före dopparedagen
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – här, i snön, i kaffedoften, i stillheten –
det är här livet händer.
Läs mer på bloggen (interna länkar)
- Vardag ADHD och närvaro – när fokus blir både gåva och pris
- Bloggstatistik vecka 50 – när det stillsamma bär
- Vinghästen i skymningen – ett pågående bokprojekt
- https://malix.se/e-bocker-livets-stunder-och-kanslor/
Stöd & prenumeration
Om du vill stödja mitt skrivande och göra det möjligt för mig att fortsätta dela texter som denna:
Lämna ett svar