En helg fylld av vardag kan rymma mer än man anar. Nu är det måndag och jag sitter här och tänker tillbaka på just en sådan helg fylld av vardag — dagarna mellan fredag och söndag som såg vanliga ut på ytan men som bar omtanke, oro, skratt och små äventyr.
Read this post in English ->Everyday weekend
Kattens sjukdom – när en helg fylld av vardag blir tung
Då sitter jag här igen. Tidigt. Kaffet klart, skummad mjölk och nymalda bönor.
Katten jamar — två små ynkliga ljud — men han ger upp snabbt. Han börjar förstå att han inte får gå ut, hur mycket han än vill.
Han mår bättre nu. Äter okej. Men jag och maken har bestämt oss:
vi kan inte vara egoistiska längre.
Han har varit inlagd två gånger det senaste halvåret, för samma sak. Något är fel, och vi kan inte låtsas längre.
Blir han sjuk en gång till… ja då får han sova för gott.
Det gör ont att tänka så, men det är renare än att låta honom ha så ont i veckor.
Fredag och lördag – små glädjeämnen i en helg fylld av vardag
I fredags blev det kalas. God mat, ännu godare tårta. Maräng, choklad, grädde och hallon — dottern hade bakat som om hon bakade en kram.
Igår åkte jag och maken till stan.
Julskinkan är inhandlad.
Köttbullarna ska rullas.
Oxfilén inför nyåret ligger redo.
Till och med julmusten står i bastun och är kall.
Hela julen börjar ta form, som små stilleben i hyllor och på bänkar.
Två kasseter tvättmedel köpte jag också. Vuxenpoäng.
Lördagens möte – pojkarna i butiken mitt i en helg fylld av vardag
När vi var på Elgiganten såg jag två små pojkar, tolv–tretton år, som fifflade med något.
Det var så tydligt att de försökte gömma vad de gjorde.
Precis när jag skulle betala såg jag dem smita ut.
Jag sa:
”Tyvärr, nu lämnar de butiken.”
Jag tänker ofta på sådant.
Inte som en domare — mer som någon som sett vad som händer när spänningen blir ett rus man börjar jaga.
De behöver bli stoppade tidigt, innan det hinner växa i dem.
För bara veckor sedan såg jag liknande här hemma. Då blev pojkarna utskasade och sprang så rädda att de troligen aldrig försöker igen.
Det gör mig ändå lite lättad.
Små inköp som mjukar upp en helg fylld av vardag
På Ikea blev det ljus och lådor.
Bänken där stereon står är inte längre en samlingsplats för allt — nu ligger röran i lådorna, och rummet känns lugnare.
Ordning ger andrum. Jag märker det mer och mer.
Vi handlade även två små julklappar till barnen mitt emot:
ett gosedjur till lillflickan och en rubiks kub till pojken.
Han känns som en sådan liten kille som skulle kunna lösa en sådan, faktiskt.
Jag lämnar dem på julafton.
Inte för att skapa byte — utan bara för att barn ska få känna att någon tänker på dem.
Det räcker.
Söndag – ägg, kalendrar och paket i en helg fylld av vardag
Vår lilla äggrunda gjorde vi också.
En karta ägg till varje barn, som alltid. Ett tyst sätt att säga vi finns här.
Vi hade adventskalendrar med oss, men förstås blev det fel.
Choklad i Hugos — och han tål ju inte mjölk.
Så det var bara att åka hem, tömma alla luckor, fylla dem med Haribogodis och köra tillbaka igen.
Det blev bra till slut.
Det blir det ofta, när man gör om och gör rätt.
Resten av dagen gick till att slå in julklappar.
Jag trodde jag var klar — men julen tänker tydligen egna tankar.
Tejp överallt, papper som alltid är en centimeter för kort, men ändå… fint.
Bokprojektet – hur en helg fylld av vardag kan innehålla oro och mod
Under helgen tog jag tag i mitt bokprojekt igen, Vinghästen i skymningen.
Det känns fint att vara tillbaka där – bland orden, känslorna och sagan som funnits hos mig så länge.
Nu ska den utvecklas med arbetsblad, frågor och små uppgifter som barn och vuxna kan göra tillsammans.
Det ska inte bara vara en saga för barn – det ska vara en högläsningsbok. En bok att prata om. En bok som skapar kontakt, trygghet och nyfikenhet.
Men när jag skickade iväg sagan till två vänner för att få deras tankar…
då kom den.
Oron.
Det är som att hela kroppen viskar:
“Tänk om det är dåligt?”
“Tänk om jag borde skämmas?”
“Tänk om jag inte duger?”
Och jag vet varför den kommer.
Det är bara för att jag bryr mig.
Att lämna ifrån sig en saga är att lämna ifrån sig en bit av sig själv.
Det blir sårbart, och sårbarhet känns likadant i kroppen som fara – även när det inte är farligt.
Så nu får sagan vila hos dem.
Och jag får försöka vila hos mig.
Mitt i allt det där landade också brevet från kvinnan som betyder så mycket för mig – hon som trott på mig i alla år, hon som sett mig innan jag såg mig själv.
Hennes ord om sagan… de löste upp något inom mig.
Bara lite, men tillräckligt.
För sanningen är:
om hon hade sagt att sagan inte dög, då hade jag trott på det.
Jag hade brytit ihop lite.
Så stor betydelse har hennes blick, hennes röst, hennes kompetens för mig.
Hon stryker inte medhårs.
Hon säger till när något inte håller – av respekt.
Och när hon säger att något håller, då gör det det.
Hon har bjudit in mig i sammanhang där hon aldrig skulle riskera sitt eget namn om hon inte trodde på mig.
Så kanske… kanske ska jag ändå våga tro på hennes ord nu också.
Drömmen – när den lilla flickan blev rädd för större skor
När jag tänker efter undrar jag om inte den där drömmen jag hade – om mannen i köket och rädslan som slog ner i kroppen – egentligen handlade om något helt annat än fara.
Kanske var det den lilla flickan i mig som blev rädd.
Rädd för att jag plötsligt stod i större skor än hon någonsin vågat bära.
Skor som faktiskt passade mig, även om jag inte är van vid dem.
Skor som inte klämmer lika mycket.
Och kanske var hon rädd för just det jag skrev:
att jag fått större skor som inte klämde lika mycket och som passade, även om de var ovana att bära — och att hon, den lilla flickan, trodde att jag skulle lämna henne kvar i de gamla trånga skorna.
Att jag skulle gå vidare utan henne.
För ett barn som överlevt genom att vara liten, tyst och försiktig kan större skor kännas som en fara.
Inte för att de är fel – utan för att de är nya.
Men jag går inte vidare utan henne.
Vi går tillsammans – hon och jag.
Hon får vila i min trygghet nu, inte tvärtom.
Så kanske är det därför jag måste fortsätta gå.
Inte trots oron – utan tack vare den.
För den säger bara att det här betyder något.
Reflektion
Det som ser ut som en helg fylld av vardag på ytan bär något större inombords: ansvar, kärlek, oro, glädje, mod. Förmåga att se detaljerna – i barnet, i katten, i sagan, i mig själv – gör att dagarna inte bara passerar. De landar. De visar vem jag är när ingen tittar. Och kanske är det just där, i de små rörelserna, som livet blir som störst.
AHA – mellan raderna
Det är inte vardagen som är liten.
Det är vi som ibland glömmer hur stora de små stunderna faktiskt är.
Och kanske var det därför helgen kändes så mycket:
för att jag stod i större skor än tidigare – och för första gången märkte att de passade.
Mellan raderna – min röst
Den här helgen visar hur mycket som ryms i det lilla:
omsorg, oro, glädje, minnen, omtanke, framtidsplaner.
Och mitt i allt detta — fortsätter framåt.
Jag fortsätter skapa, se, känna, göra.
Det är större än jag tror.
Frågor till dig som läser
- Har du också haft sådana där helger som ser helt vanliga ut på ytan, men som ändå rör om något i dig?
- När i din vardag känner du att de små sakerna faktiskt betyder mest?
- Hur gör du när oron tar plats — särskilt när du skapat något som är viktigt för dig?
- Vilka små omtankar i ditt liv brukar påminna dig om att du inte är ensam?
- Och hur hittar du balansen mellan att släppa taget och att hålla kvar?
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mig i mitt skrivande och min blogg, kan du göra det här:
Prenumerera på bloggen
Vill du få nya inlägg direkt till din mejl?
Prenumeration
Länk till startsidan:
https://malix.se/
När två kejsare blir sjuka – och hovet går på knäna
(eller valfritt äldre helginlägg)
Lämna ett svar