jag inte är så fin som jag tror. Har jag fått till mig. Nu är det inte så att jag tror att jag är så fin. Ibland kan till och med min dåliga självkänsla ge mig krampaktiga tankar om att jag inte duger alls, look inte överhuvudtaget.
Nu kommer inte dessa tankar så ofta, som de gjorde innan. Då var jag nog en sådan som inte dög alls till och med. Idag vet jag att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag har lika stor rätt att ta plats i denna världen som alla andra. Det har jag rätt till för att jag är den jag är, inte för det jag
Gör
utan
Är.
Det är just det som är skillnaden emellan självkänsla och självförtroende. Det är här just emellan dessa två ord, som mina depressioner ställer till det för mig. Det är just här som jag glömmer av värdet i att vara jag. Inte visa vad jag kan. När jag visar hela världen vad jag kan och orkar med, det är då jag ramlar ner.
Idag ser jag det tydligt. Brevet jag fick om att jag inte är så fin som jag tror …… handlar inte om mig, utan om den som skrev det. Han eller hon har inte sett till sina tillgångar, inte sett det gudomliga i sig, ser bara alla fulheter i sig själv som är tillverkade av den mask som han eller hon har för att visa världen, det skal som han tror skyddar honom och hans mindre bra tillgångar.
Men trotts allt har jag faktiskt sett denna brev skrivares, finaste sidor ofta. Jag är uppriktigt ledsen, över att brevskrivaren själv inte fått se sina tillgångar och sina egna underbarheter.
För det är just de vackra sidorna i denna människa som jag i dag inte får se, det är just de sidorna som jag idag saknar hos denne. Mina tårar idag är att han eller hon just inte visar alla sina vackra sidor.
Sårbarheten som jag vet finns där, kommer sakta att bytas ut till ett hårt skal.
