Jag avsäger mig offer, och självmordsbrev (arkivtext)
🌱 Förord – en text från en annan morgon
Det här är en äldre morgontext från en tid då jag insåg hur tungt det kan vara att få bära andras svåra tankar via en skärm.
Jag låter den stå kvar, inte för att jag har alla svar – utan för att den påminner mig om något viktigt: att omtanke också behöver gränser.
☕ Originaltext (lätt dammad)
Sånt vill jag inte ha. Jag kan inte hantera sådana brev. Jag måste i sådana situationer ta hand om mig själv.
Tidig morgon – det är det som jag gillar bäst.
Att sitta här och skriva en tidig morgon är det som är bäst. Det varma kaffet, pillandet på tangentbordet i knät och att bara låta tankarna flöda runt som de gör så här innan hela kroppen vaknat.
Efter att ha tänkt fram och tillbaka har jag landat i en tanke.
Något som jag just nu kommit fram till är att alla de där samtalen jag har på Facebook, från människor som mår mindre bra, är något jag behöver ta paus ifrån.
För ibland får jag brev av olika människor som frågar om allt mellan himmel och jord. Ofta handlar det om ADHD och hur de ska göra.
I veckan som gick var det någon som skrev att livet inte kändes möjligt längre. Där gick min gräns, för just då kände jag att jag inte klarar att bära sådana ord via en messfunktion.
Jag märker att sådana samtal inte riktigt hör hemma där – i alla fall inte för mig.
Då blir jag kort, kanske uppfattas jag som otrevlig, och berättar att vid sådana tankar behövs mer professionell hjälp än ett meddelande på Facebook.
I min värld är jag inte ett offer.
Men jag är heller inte någon som kan rädda någon annan.
Jag kan inte förändra vad läkare, psykologer eller andra säger. Jag kan bara vara jag.
När saker händer mig vägrar jag vara offer. Jag har ansvar över hur jag hanterar situationer.
Vår förhållning till det som sker är något vi, i någon mån, kan påverka – och ibland behöver vi också välja att skydda oss själva.
Om någon säger något klumpigt eller gör något som gör ont har vi alltid en möjlighet att välja hur vi går vidare.
Det betyder inte att det inte gör ont. Men det betyder att det finns fler vägar än att stanna i det som skadar.
Jag vill vara i sammanhang där jag får andas.
Inte i sammanhang där jag bär en rädsla för vad som kan hända om jag inte svarar rätt.
Just nu har jag gjort ett val.
För att slippa bära oro över liv jag inte kan skydda, avsäger jag mig sådana brev via Facebook.
Jag har inte lösningar. Jag kan inte hindra någon från att må dåligt.
Jag kan bara vara en människa bland andra.
Om du mår så dåligt att livet känns omöjligt – prata med någon som kan möta dig där på riktigt: psykolog, läkare, kurator eller någon nära.
Inte mig via ett meddelande.
Jag vill fortsätta möta vardagliga samtal.
Små saker. Framsteg. Livet som ändå pågår.
🇬🇧 English version
Setting boundaries for others’ pain – a morning text about self-care
This is an older morning text from a time when I realised how heavy it can be to carry other people’s pain through a screen. I keep it here as a reminder that care also needs boundaries.
Early morning is my favourite time. Coffee, the keyboard in my lap, and thoughts slowly waking up.
Over time I realised that some messages I received on Facebook became too heavy for me to carry. Especially when someone expressed thoughts about not wanting to live.
That was where my boundary appeared.
Not because I didn’t care – but because I did.
I am not someone who can save another human being. I can listen, reflect and share my own experiences, but I cannot hold responsibility for someone else’s life through a message.
So I made a choice: to step back from those conversations and gently point people towards professional support instead.
It is not rejection.
It is self-care.
I want to stay present in conversations about everyday life, small victories and the quiet movement of healing.
But I cannot be someone’s crisis line.
Care needs warmth.
And sometimes it needs boundaries.
💛 Reflektion
Att sätta gränser kan kännas som att svika.
Men ibland är det tvärtom – ett sätt att orka fortsätta bry sig utan att gå sönder.
Har du någon gång behövt sätta en gräns som kändes svår men nödvändig?
🌿 Mellan raderna / AHA
Mellan raderna finns en kvinna som bryr sig djupt.
Så djupt att hon till slut måste säga stopp.
Inte för att hon inte vill möta människor.
Utan för att hon vill kunna fortsätta möta dem – hel.
Det här är inte en text om avstånd.
Det är en text om att skydda sin förmåga att vara varm.
☕ Stöd bloggen
Vill du stödja mitt skrivande:
👉 PayPal Me
📩 Prenumerera på bloggen:
Prenumerera här
✨ Avslutande citat
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.
Lämna ett svar