Carl Rogers Personlighets Psykologi

Read this post in English below ↓

🇸🇪 Svenska versionen

Det här är en gammal text.
Jag uppdaterar den nu, men känslan är densamma.

Carl Rogers och hans tankar om det fenomenologiska fältet, kongruens och äkthet. När jag först läste honom slog det mig hur självklart allt kändes. Inte komplicerat. Inte märkvärdigt. Bara… sant.

Det var som om han inte undervisade – han påminde.

När jag läste honom tänkte jag:
Oj då. Han pratar ju om det jag redan anar.

Hans syn på människan är så ärlig och rak. Han utgår från att vi i grunden rör oss mot något gott. Att vi vill växa. Att vi vill förstå. Att vi vill bli mer oss själva.

Visst har han fått kritik. Det får alla som vågar säga något om människans innersta. Men för mig handlar det inte om att välja en teori och blunda för andra. Det handlar om att känna igen det som är sant i kroppen.

I kapitlet ”Det är jag” beskriver Rogers 14 principer som vuxit fram ur tusentals terapitimmar. Några av dem har följt mig genom åren:

• Att det inte hjälper att låtsas vara något man inte är.
• Att det finns ett enormt värde i att verkligen försöka förstå en annan människa.
• Att erfarenheten är den högsta auktoriteten – det är genom att leva och uppleva som sanningen formas inom oss.
• Att det mest personliga ofta är det mest allmänmänskliga.
• Att människan i grunden har en positiv riktning.

När jag läser honom idag ser jag hur mycket av mitt eget sätt att möta människor som redan fanns där. I mitt arbete. I mitt skrivande. I mina samtal.

Kanske är det därför jag känner mig inspirerad.
Inte för att jag vill bli som Rogers –
utan för att han gav språk åt det jag redan bar.

Reflektion 2026

Nu, 2026, när jag själv utbildar mig vidare och fördjupar mig i samtalets konst, märker jag hur hans tankar landar ännu djupare.

Jag märker hur viktigt det är med kongruens – att jag inte spelar terapeut, utan är människa.
Att jag vågar vara närvarande utan att gömma mig bakom metoder.
Att jag litar på processen.

Det handlar inte om att “göra rätt”.
Det handlar om att vara äkta.

Och kanske är det just där jag känner mig som mest hemma – i mötet där två människor sitter ner, utan masker, och något får växa fram i trygghet.

---

🇬🇧 English version

This is an old text.
I am updating it now, but the feeling remains the same.

Carl Rogers and his thoughts about the phenomenological field, congruence and authenticity. When I first read him, everything felt so natural. Not complicated. Not grand. Just… true.

It was as if he wasn’t teaching – he was reminding.

When I read him, I thought:
Oh. He is talking about something I already sense.

His view of human beings is honest and direct. He assumes that we are, at our core, moving toward something good. That we want to grow. That we want to understand. That we want to become more ourselves.

Of course, he has been criticized. Everyone who dares to speak about the human core is. But for me, it has never been about choosing one theory and rejecting all others. It has been about recognizing what feels true in my own lived experience.

In his chapter “This Is Me”, Rogers presents 14 principles that grew out of thousands of therapy hours. Some of them have stayed with me:

• That it does not help to pretend to be something you are not.
• That there is enormous value in truly trying to understand another person.
• That experience is the highest authority – truth grows within us as we live it.
• That what is most personal is often what connects most deeply with others.
• That human beings have a fundamentally positive direction.

When I read him today, I see how much of my own way of meeting people was already there. In my work. In my writing. In my conversations.

Maybe that is why he inspires me.
Not because I want to become Rogers –
but because he gave words to something I was already carrying.

Reflection 2026

Now, in 2026, as I continue my education and deepen my understanding of therapeutic conversations, I feel his ideas settling even more deeply within me.

I notice how essential congruence is – not playing the role of a therapist, but being a human being.
Daring to be present without hiding behind methods.
Trusting the process.

It is not about “doing it right.”
It is about being real.

And perhaps that is where I feel most at home – in the meeting where two people sit down, without masks, and something is allowed to grow in safety.

Up to the top