2009 skrev jag boken Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Idag är jag ute och pratar om Npf hur det kan funka och vad som inte funkar. En och annan bok säljer jag också.
Long hours on the road, strong sun and a dip I’d never take in Sweden
Foreword This is one of those posts that carries the pulse of travel – from hours behind the wheel to an evening in the sun by the river. I write this with sand between my toes and landscapes still lingering in my mind.
From Sweden to Norway – shopping stops and diesel thoughts
Yesterday, we spent many hours in the car. We left rainy Sweden and crossed the border at Charlottenberg, where Norwegian shoppers lined up at the pumps and checkout counters. Diesel is more expensive here, but since the Swedish krona is stronger this year, the campsite that cost 420 NOK only came out to 399 SEK. Maybe that means diesel is roughly the same – but it’s too early for math. That thought will have to stay uncalculated.
Rain, motorhome spotting and writing dreams
It rained all the way until we reached Kongsvinger. I counted motorhomes along the way – a little travel tradition of mine – and tried to work on The Winged Horse book. But that was easier said than done. The manuscript will have to wait until I’m back home. It takes time to shape a story into something beautiful. Still, I’ve created many lovely images based on the tale of two boys facing trials with the winged horse.
Pasta bake and evening sun magic
When we finally arrived at the campsite by the Glomma River, we reheated the pasta bake we’d brought along. We ate outside, bathed in evening sun, surrounded by black, ominous clouds – yet right where we sat, the sun kept shining. The wind was strong but warm. My husband ended up sunburned on his shoulders, a sign of how intense the sunlight really was.
A swim I’d never take back home
I asked the campsite host if one could swim in the river. She said yes. But when I got there, I was disappointed. Huge rocks blocked some areas, and where there was sand, your feet would sink into the silt, making it hard to get up again. Still, I was determined – and I took a swim, floating briefly in the current. Further downstream, I could hear the sound of a waterfall.
When I got out, I let the sun dry my feet. My water shoes are now full of sand. More than ever, I’m convinced: Norwegians don’t know what a real swimming lake or beach should feel like. I would never have swum in such water at home in Sweden. Last year already gave me that clear realization.
But oh, the views…
That said – and this is important – the scenery here is breathtaking. Towering mountains, deep valleys, charming little villages. There is beauty everywhere. It humbles you, in the best possible way.
Today’s thoughts – which direction shall we go?
Today, we’re undecided. Maybe we’ll drive back into Sweden, heading for Vilhelmina and Stekenjokk – for that epic mountain feeling. If you explore the Norwegian side first, Stekenjokk can seem small in comparison. But from the Swedish side, it hits differently.
Either way, we’ll cover many miles today. Perhaps a stop in Strömsund, with its campsite and pool? Or maybe we’ll continue toward Trondheim, looking for a campsite in Oppdal or up on the mountain among the bison. Wherever we land, the journey rolls on.
Closing words
This is what vanlife looks like – sun, sand, stunning views, and decisions made on the go. We follow the weather, the road, and the feeling. And I follow the words that want to be written.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
This is one of those mornings where I just want to write myself out of the tiredness. A night of itchy mosquito bites and heat that just wouldn’t let go – but now I’m sitting here, on the couch with the laptop in my lap, ready to head north.
We got a lot done yesterday, and today, 400 kilometers of road lie ahead. I’m full of anticipation – now it feels like the vacation is truly beginning.
A New Journey – To Mora and Beyond
Good morning! Well, technically, it is morning – but it feels like I haven’t slept at all. Gnats and mosquito bites kept me company through the night, and the heat lay over us like a blanket.
Today will be a long one. But I’ll be sitting in our LVL^2, noting down motorhomes that pass us by. That’ll be okay – my body is with me, even if the hours might feel a bit slow over those 400 kilometers.
Tonight’s stop: Mora.
Laundry, Fridges, and the Habits We Barely Notice
Yesterday was laundry day – getting the little one’s clothes clean for the trip. Then it was time for the fridge and freezer. We emptied the freezer completely to see what was actually in there. My husband thought it was empty. He was wrong.
While we were at it, we cleaned out the fridge too. You know that metal rack that’s supposed to hold drinks? It’s only been used maybe two or three times over the years. We took it out – suddenly, we had more space!
Later, the little girl went to grab some milk and asked, surprised: – Don’t we have any milk?
Oh yes, I said. It’s just on the top shelf now. And just like that, it hit me how much we rely on habits. She thought we were out of milk – just because it wasn’t where it usually is.
Shopping, Cooking, and the Smell of Blueberry Pie
Later in the day, we drove to Vänersborg to get the last of what we needed and stock up the fridge and freezer in LVL^2. We didn’t need much – but somehow still spent over 2,000 kronor.
For dinner, we made pizzas using those pre-made kits. I topped mine with tomato sauce, cheese, a bit of turkey, sun-dried tomatoes, and olives. Super tasty! But salty – I ended up drinking three, maybe four bottles of water that evening.
After a short nap – while my husband cooked for the teens staying home – I got up and made some granola, baked a blueberry pie, and prepped a flour mix for scones. We have an oven in our camper, and it’s such a luxury to smell freshly baked bread while on the road.
Sometimes we even bake on the grill – it somehow tastes even better. Maybe it’s the sunshine. Maybe it’s the waiting. Or just the simplicity of it all.
LVL^2 is Ready – Norrland Awaits
The camper is packed, cleaned, and the beds in LVL^2 are freshly made. Now we’re off – this time with our little one. And yes, we’re ignoring the weather forecasts.
All so he can experience Norrland. I believe it’s a basic right – that every child should get to know what’s out there in this beautiful country of ours. You should be able to carry memories from both the north and the south.
My husband and I have gathered many such memories – with all the children who’ve stayed with us over the years.
Final Thoughts
Wishing you a beautiful day – the kind you’ve chosen and created for yourself. Thank you for being here, for reading. It means more than you know.
Have you travelled with kids in a campervan or explored Sweden from top to bottom? Feel free to leave a comment – I read and appreciate every word. It means a lot to connect with others who cherish the little and big moments of everyday life on the road.
Here you can read about some of the trips we’ve taken with our cars and caravans.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here. Tomorrow doesn’t come until tomorrow. Right now is what matters.
Det här är en sådan morgon där jag mest vill skriva mig ut ur tröttheten. En natt med kliande myggbett och värme som vägrar släppa taget – men nu sitter jag här, i soffan med datorn i knät, redo att ge mig av mot norr. Det blev en hel del gjort igår, och i dag väntar 40 mil på vägarna. Jag är förväntansfull och känner att nu blir det semester på riktigt.
En ny resa – mot Mora och vidare norrut
God morgon! Jo, det är faktiskt morgon, men det känns som att jag inte sovit en blund. Knott och myggbetten har kliat hela natten, värmen har legat som ett täcke. Den här dagen kommer att bli lång. Men jag ska sitta i LVL^2 idag, och registrera husbilar som kör förbi oss. Det kommer att vara okej – kroppen är med mig, även om det kanske blir lite långtråkigt under de där 40 milen.
Kvällens stopp blir Mora.
Tvätt, kyl och små vanor vi knappt märker
Igår var det dags för sista tvätten – lillkillens kläder, så att han har rena inför resan. Sedan blev det kyl och frys. Vi plockade ut allt ur frysen för att se vad som egentligen fanns. Maken hade nämligen fått för sig att den var tom. Det var den inte.
När vi ändå höll på, fixade vi kylen också. Den där plåtställningen för drickor? Den som knappt använts? Den åkte ut, och genast blev det mer plats. När lillflickan skulle ta mjölk frågade hon förvånat: – Har vi verkligen ingen mjölk?
Jo då, svarade jag. Den står bara på översta hyllan nu. Och där blev det så tydligt hur mycket vanemänniskor vi är – hon hann tro att mjölken var slut innan hon såg att vi bara städat ur och ändrat lite.
Handla, laga och dofta på blåbärspaj
Sen åkte vi till Vänersborg för att handla det sista, och för att fylla på kyl och frys i LVL^2. Vi behövde inte så mycket – ändå gick det på över två tusen kronor.
Till middag blev det pizzor med pizzakit. Jag gjorde min med tomatsås, ost, lite kalkonkött, soltorkade tomater och oliver. Den blev supergod! Men salt – för oj vad törstig jag blev. Tror jag drack tre, kanske fyra flaskor vatten under kvällen.
Efter en kort tupplur – medan maken lagade mat till ungdomarna som inte ska med på resan – ställde jag mig och gjorde müsli, bakade blåbärspaj och förberedde en mjölmix till scones. Vi har ju ugn i bilen, och det är en lyx att få känna doften av nybakat bröd även när man är på rull. Ibland bakar vi i grillen – det blir extra gott då. Kanske beror det på att man får sitta där ute i solen och vänta på att brödet är redo.
LVL^2 är redo – nu väntar Norrland
Bilen är packad, iordningställd och sängarna är renbäddade i LVL^2. Nu ger vi oss av. Den här gången med lillkillen – och vi trotsar väderleksrapporterna. Allt för att han ska få uppleva Norrland.
Jag tycker det är en självklarhet – att alla barn ska få en chans att veta vad som finns i vårt vackra land. Man ska få ha minnen från både norr och söder. Jag och maken har samlat på oss många sådana – med alla barn som bott hos oss genom åren.
Avslutning
Önskar dig en fin dag – en sån där dag du själv valt och skapat. Tack för att du är här och läser. Det betyder mer än du tror.
Har du också rest genom Sverige i husbil eller husvagn? Dela gärna dina minnen i en kommentar – jag läser allt med glädje!
This is a post about what happens after a trip – but also what lingers in the heart. About Alfred’s wise words, clinking treasure hunts, Grandma’s magic water bottle and Pepsi Max. About missing what’s lost, but also moving forward – with laughter, conversations, and a coffee in hand.
This is one of those posts where the words just have to come. I’m sitting here with my coffee in hand, trying to settle after the days we’ve had. The trip is over, but I still feel like I’m on the road somehow. Those little moments with Alfred – the conversations, the games, the questions – they’re still moving around inside me.
This is life while it’s happening. When you’re right in the middle of it. And I want to capture it.
Morning Coffee, Washing Machines and a Child’s Wisdom
We’re back home again. My husband has edited all the photos from our trip, and I’m sitting on the couch with my morning coffee. Not just awake, but still on my first cup – in that in-between state between sleep and fully awake.
The laptop rests on my knees. I’m trying to gather my thoughts, to land in the everyday. Yesterday we unpacked the car. The laundry got washed and hung outside – thank goodness for our two washing machines. It really makes a difference, especially after a camper trip with kids. You get everything done in a day, even with the long programs. I’m always so grateful for that.
”The best part was that we did it together”
My daughter came to pick up Alfred yesterday. He’s back with his mom now. It feels a bit empty at home – like it always does after he leaves. I asked him what he thought was the best part of the trip. He answered without hesitation:
– That we did it together.
There’s something deeply touching in those words. Not the cowboys, not the ice cream – but being together. It warmed my heart completely.
”Grandma, you must never die”
Later in the afternoon, while we were sitting on the couch, he suddenly said:
– Grandma, I want you to live forever. You must never die.
It came so honestly and straight from the heart. I took the moment and tried to explain that we probably don’t live forever – but that’s exactly why it’s so important to do things together while we can. That we’re kind to each other. That we play, laugh, and say what we want to say.
Treasure Hunts and English Remarks
Alfred is always ready to play. Often the same games, over and over again. Yesterday he rediscovered one of our old favorites – the treasure hunt. Either he hides the treasure chest or I do, and then it must be found.
He’s bilingual, but speaks mostly Swedish. When I hid the treasure, he said:
– Grandma, you so obvious. You got no skills for hiding!
I laughed but also got a bit more clever. I started rattling cutlery, slamming doors, banging pot lids – all just to confuse him. And I managed to fool him. Eventually. A little, at least.
News, Trump and Pepsi Max
After Alfred had gone home, I stayed on the couch watching the news. I wanted to see if Trump had done anything more ridiculous. I’ve told Alfred about him – about the lies, the drama, how one man can make the whole world wobble.
Alfred knows what’s up. Yesterday he said:
– I don’t understand how to make Mom stop drinking Pepsi Max.
I smiled and told him that we can’t control others. We can only choose for ourselves. What we buy. What we say yes to. That’s where we take a stand – in our own actions.
– Good thing I like water best, he said. And your water tastes the best.
All the grandkids have always wanted Grandma’s water. It’s just regular tap water, poured into my water bottle. But if I offer the same water in a glass? Nope, not the same. It has to be from Grandma’s bottle – otherwise it’s not as good. There’s some magic in that.
Trumpanners at the Campground
When we were at High Chaparral, we saw several caravans with American flags. Alfred looked at them and said:
– Grandma, we have Trumpanners here!
I laughed. Yes, I said. They probably haven’t understood what’s best for themselves. Later he asked what that meant – what’s best for yourself. I tried to explain that it’s about not always saying yes just to be kind – sometimes you have to think about yourself too. But it kind of backfired.
A bit later, when I asked him to put down his phone, he replied:
– That’s not what’s best for me!
The Gifts for Hugo and Emilia
Alfred was going to deliver the gifts we had bought – small toy guns and some ammo. One for Hugo and one for Emilia. It stung a little in my heart. Because even if we can buy them things, I can’t be with them. I don’t get to see them.
I miss out on so much with those two little ones. But I’m deeply thankful that I get to have Alfred with me. If things were like they used to be, Emilia would’ve come with us on the trip too. But life looks different now. And I’m trying to accept that – day by day.
The Next Trip – But Where?
Today we’re going to get the camper ready. A new trip is ahead. The plan was to go to Norrland – maybe through Norway on the way back. But the weather up there looks dull. The east coast, on the other hand, promises sunshine. Maybe we’ll explore Västervik and then make our way through Skåne instead. Almost the same trip – just the other way around.
Anyway, we had three fantastic days at High Chaparral. It was just as much fun as last year – and this time we even managed to see things we missed before. But what stays with me the most aren’t the attractions. It’s the conversations and the closeness we had. The little girl, the little boy and little Alfred – we had so much fun together.
Closing Words
It’s in conversations between people that we grow. In those small moments where questions are allowed to remain questions, and answers can take their time. Alfred – that wise little soul – he teaches me more than he knows.
Thank you for reading. Please feel free to leave a comment. Tell me where you’re reading from – north, south, or maybe from a completely different country? Yesterday I saw I had a visitor from the Philippines.
Isn’t it beautiful how small the world becomes when we share it with one another?
Det här är ett inlägg om vad som händer efter en resa – men också om det som stannar kvar i hjärtat. Om Alfreds kloka ord, skramlande skattjakter, mormors vattenflaska och Pepsi Max. Om saknad som känns, men också om hur vi går vidare – med skratt, samtal och kaffe i handen.
Det här är ett sådant där inlägg där orden bara måste få komma. Jag sitter med kaffet i handen, försöker landa efter dagarna som varit. Resan är slut, men jag är fortfarande kvar i känslan av att vara på väg. De små stunderna med Alfred – samtalen, lekarna, frågorna – rör sig fortfarande i mig. Det här är livet när det pågår. När man är mitt i det. Och jag vill fånga det.
Morgonkaffe, tvättmaskiner och ett barns visdom
Nu är vi hemma igen. Maken har redigerat alla bilderna från vår tur, och jag sitter i soffan med morgonkaffet i handen. Eller ja – inte just nyvaken, men fortfarande på första koppen. Det där stadiet mellan sömn och fullt vaken.
Datorn ligger i knät. Jag försöker samla mina tankar, landa i vardagen. Igår packade vi ur bilen. Tvätten tvättades och hängdes ut – tack och lov för att vi har två tvättmaskiner. Det gör verkligen skillnad, särskilt efter en husbilsresa med barn. Man hinner klart innan dagen är över, trots de långa programmen. Jag är alltid lika tacksam över det.
”Det bästa var att vi gjorde det tillsammans”
Dottern kom och hämtade Alfred igår. Nu är han tillbaka hos sin mamma. Det känns lite tomt här hemma – som det alltid gör efter att han åkt. Jag frågade honom vad som varit det roligaste med resan. Han svarade så självklart:
– Att vi gjorde det tillsammans.
Det finns något så rörande i de där orden. Inte cowboyerna, inte glassarna, – utan att vi var tillsammans. Jag blev alldeles varm inombords.
”Mormor, du får aldrig dö”
Senare på eftermiddagen, medan vi satt i soffan, sa han plötsligt:
– Mormor, jag vill att du ska leva för alltid. Du får aldrig dö.
Det kom så ärligt och rakt från hjärtat. Jag tog stunden och försökte förklara att vi nog inte lever för evigt – men att just därför är det så viktigt att vi gör saker tillsammans medan vi kan. Att vi är snälla med varandra. Att vi leker, skrattar och säger det vi vill säga.
Skattjakter och engelska kommentarer
Alfred är alltid redo för lek. Ofta samma lekar om och om igen. Igår hittade han tillbaka till en gammal favorit – skattjakten. Han gömmer eller jag gömmer en ”skattkista”, och så ska den hittas.
Han är tvåspråkig, men pratar mest svenska. När jag gömde skatten sa han:
– Grandma, you so obvious. You got no skills for hiding!
Jag skrattade, men blev också lite mer kreativ. Jag började skramla med bestick, smälla dörrar, prassla med grytlock – bara för att förvilla honom. Och han blev lurad. Till slut. Lite i alla fall.
Nyheter, Trump och Pepsi Max
När Alfred hade gått hem satt jag kvar i soffan och tittade på nyheterna. Kollade om Trump hade hittat på något nytt galet. Jag har berättat för Alfred om honom – om lögnerna, dramat, hur en enda människa kan få hela världen att gunga.
Alfred har stenkoll. Igår sa han:
– Jag förstår inte hur jag ska få mamma att sluta dricka Pepsi Max.
Jag log och sa att vi inte kan bestämma över andra. Vi kan bara välja själva. Vad vi köper. Vad vi säger ja till. Det är där vi tar ställning – i våra egna handlingar.
– Då är det tur, sa han, att jag gillar vatten bäst. Och ditt vatten är godast.
Alla barnbarnen har alltid velat ha mormors vatten. Det är vanligt kranvatten, hällt i min vattenflaska. Men ur ett glas? Då är det inte samma sak. Det ska vara vatten ur mormors flaska, annars är det inte lika gott. Det är lite magi i det där.
Trumpaner på campingen
När vi var på High Chaparral såg vi flera husvagnar med amerikanska flaggor. Alfred tittade och sa:
– Mormor, vi har Trumpaner här!
Jag skrattade. Ja, sa jag. De har nog inte förstått sitt eget bästa. Sen frågade han vad det betyder – sitt eget bästa. Jag försökte förklara att det handlar om att inte säga ja till allt för att vara snäll, utan också tänka på sig själv. Men det slog lite bakut.
Lite senare bad jag honom lägga ifrån sig mobilen, och då sa han:
– Det är inte för mitt bästa!
Presenterna till Hugo och Emilia
Alfred skulle lämna över presenterna vi köpte – små pistoler och skott, så kallad ”ammo”. En till Hugo och en till Emilia. Det stack till i hjärtat. För även om vi kunde köpa saker, så kan jag inte vara med dem. Jag får inte träffa dem.
Jag missar så mycket med de små. Men jag är djupt tacksam att jag får ha Alfred hos mig. Om allt varit som förr, så hade ju Emilia också varit med på resan. Men livet ser annorlunda ut nu. Och jag försöker acceptera det – dag för dag.
Nästa resa – men vart?
Idag ska vi fixa till husbilen. Nästa resa väntar. Planen var Norrland – kanske in i Norge på vägen hem. Men vädret ser tråkigt ut där uppe. Men på ostkusten ska det bli sol. Kanske blir det Västervik och sedan en tur runt Skåne istället. Nästan samma resa – fast tvärtom.
Vi hade i alla fall tre fantastiska dagar i High Chaparral. Det var lika roligt som förra året – och i år hann vi se ännu mer. Men det som stannar kvar mest i mig är inte attraktionerna, utan samtalen och gemenskapen vi hade tillsammans. Lilltösen, lillgrabben och Lilla Alfred vi hade så roligt,
Efterord
Det är i samtalen mellan människor vi växer. I de där små stunderna där frågor får vara frågor och svar får dröja. Alfred – den lilla kloka människan – han lär mig mer än han anar.
Tack för att du läser. Lämna gärna en kommentar. Skriv varifrån du läser – norr, söder, eller kanske från ett helt annat land? Igår såg jag att jag haft besök från Filippinerna.
Tänk, världen är liten när vi delar den med varandra.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Det här är ingen reseguide – det är en minnesanteckning. En sådan man sparar för att komma ihåg doften av grill, ljudet av skratt, och känslan av trötta fötter efter en hel dag i äventyr. Jag skriver inte för att det ska vara perfekt – jag skriver för att det hände. Och ibland är det det viktigaste.
En ny morgon, en ny dag
Ny morgon och en ny dag att vakna i. Idag åker vi hemifrån Gnosjö och packar ur bilen igen. Men bara för att mellanlanda och tvätta. I morgon är vi hemma för att tvätta all tvätt som blivit. Vi ska handla, fixa till bilen för resan upp till Norr.
En tradition vi håller fast vid
Igår blev det den där aktiviteten vi de senaste åren gjort med alla barn. Nu är det ju inte alla barn men lilltjejen och lillkillen är med dessutom Alfred. Dagen till ära satt vi utomhus och käkade frukost. När frukosten var klar gjorde vi mackor som vi skulle ha med oss in på High Chaparral. Packade ihop det som vi skulle ha med oss till äventyret.
På väg till äventyret
Tog promenaden till nöjesparken innan klockan var tio. Alfred och lillkillen var förväntansfulla, de gick med snabba steg. När vi kom dit var det en liten kö utanför portarna. Men den blev genast lång fort. Bröderna Dalton tog emot oss med underhållning innan stället öppnade.
Ett steg tillbaka i tiden
Väl där inne var det som en annan tid och värld visade sig för oss. Nu har vi varit där innan. Vi var där redan förra året. Men det var minst lika trevligt i år. Pojkarna rånade affärer och banken ett par tillfällen. Dom var lika glada varje gång dom fick sin chokladpeng.
En plats full av historia
Jag var lika förundrad denna gång som jag var året innan. Det är en stor anläggning och den är gjord bara för att någon hade intresse för vilda västern. När man är där så är det som att andas Historia. Man lär sig något när man är där. Vi åkte tåget, vi besökte kyrkor, vaskade guld och såg på de flesta uppvisningarna.
Indianbyn och nya upplevelser
Förra året hade vi missat Indianbyn, den hann vi med i år. Där kunde man kasta yxa, se om man var lika stark som en oxe, olika tävlingar kunde man utföra och man fick prova på både lassokastning och pilbåge. Alfred provade båda.
Trötta men glada
Likt förra året avslutade vi besöket lite tidigare än stängning. 6 timmar där inne gjorde ont i både fötter och rygg. Men vi avslutade med familjens Daltons sångstund. Där gick Alfred all in. Han dansade och sjöng.
Kvällens lugn
Promenaden tillbaka till campingen och en stunds vila fötterna blev det innan maken bjöd på grill. På kvällen blev det en tur till affären för att köpa pistoler och patroner till lilla Emilia och Hugo. Emilia fick en pistol i guld och Hugo en svart.
Sömn och efterklang
En stilla kväll blev det. Barn och ungdomar, även vi vuxna, var trötta. Kvällen blev tidig, redan innan tio började vi göra oss klara inför natten. Vargsången på telefonen och innan den var slut hade Alfred somnat. Jag somnade nog samtidigt som honom. En dag på High Chaparral tar på krafterna. Men en natt med sömn tog bort det ryggonda, fast min fot är fortfarande svullen och röd. Det blev för många steg igår. Men det var det värt.
Slutord – En fot som värker, ett hjärta som minns
Det kanske bara var en dag. Men för oss blev det något mer. Ett minne att bära vidare, ett skratt att minnas när vardagen smyger sig på. Och även om foten fortfarande är svullen – så är hjärtat varmt. Tack för att du läser, och kanske minns du något eget när du läser mina ord.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
A Day in the Wild West – High Chaparral with the Kids
Foreword – Capturing memories in words
This isn’t a travel guide – it’s a memory log. The kind you keep to remember the smell of grilled food, the sound of laughter, and the ache in your feet after a full day of adventure. I don’t write to be perfect – I write because it happened. And sometimes, that’s what matters most.
A new morning, a new day
A new morning and a new day to wake up in. Today we’re heading home from Gnosjö and unpacking the car again. But only for a short stop to do laundry and repack. Tomorrow we’ll be home taking care of all the accumulated laundry. We’ll also go shopping and prepare the car for our trip up north.
A tradition we hold dear
Yesterday, we went on that activity we’ve done with all the kids over the past years. This time not all of them could come, but the little girl, the little boy, and Alfred were with us. In honor of the day, we had breakfast outdoors. When breakfast was done, we made sandwiches to bring into High Chaparral. We packed everything we needed for the adventure.
On our way to the adventure
We walked to the amusement park before ten o’clock. Alfred and the little boy were full of anticipation, walking quickly. When we arrived, there was a small queue outside the gates—but it grew fast. The Dalton Brothers greeted us with entertainment before the park opened.
A step back in time
Once inside, it felt like a different time and world opened up before us. We’ve been there before—we visited last year. But it was just as delightful this year. The boys robbed stores and the bank several times. They were just as happy each time they got their chocolate coin.
A place full of history
I was just as amazed this time as I was last year. It’s a big complex built entirely out of someone’s interest in the Wild West. When you’re there, it’s like breathing in history. You really learn something. We rode the train, visited churches, panned for gold, and saw most of the shows.
The Indian village and new experiences
Last year we missed the Indian village, but this time we made it. There you could throw axes, test if you were as strong as an ox, try various competitions, and get a chance to lasso or shoot a bow. Alfred tried both.
Tired but happy
Just like last year, we left a bit before closing time. Six hours in there took a toll on our feet and backs. But we finished off with the Dalton family’s singalong. Alfred went all in—dancing and singing.
Evening calm
We walked back to the campground and rested our feet before my husband treated us to a grill dinner. In the evening, we took a trip to the store to buy toy pistols and bullets for little Emilia and Hugo. Emilia got a gold pistol, Hugo a black one.
Sleep and recovery
It was a quiet evening. The children and teens—and even us adults—were tired. The night came early. Before ten, we started getting ready for bed. With the Wolf Song playing on the phone, Alfred was asleep before it ended. I probably fell asleep at the same time. A day at High Chaparral is truly exhausting. But one night of sleep took away the back pain, although my foot is still swollen and red. Too many steps yesterday. But it was worth it.
Closing words – A sore foot, a full heart
It might have been just one day. But for us, it became something more. A memory to carry forward, a laugh to recall when everyday life creeps in. And even though my foot is still swollen – my heart is warm. Thank you for reading, and maybe you’ll remember something of your own as you read my words.
Att skriva blogginlägg från husbilen är ett sätt för mig att spara och dela vardagsglimtar. Det är en stund för reflektion, ett möte mellan nu och minnen. Idag blir det ett inlägg i kategorin LVL^2 igen. Nedanför detta inlägg hittar du även en version på engelska, skriven av AI. Tänk vilka möjligheter vi har idag!
Nu är vi här igen! På High Chaparrals camping. Det är nästan precis samma plats som förra året, alldeles intill lekplatsen. Trots att vädret var kallt och blåsigt igår var det fullt av barn som lekte. Alfred sprang ut och lekte i massor, och till min glädje såg jag att ungdomarna också var med. Visst, de sa att de ”bara hade koll på Alfred” – men jag såg minsann att de också lekte!
De smög runt bland husen och försvann i mörkret. Det dröjde innan de kom tillbaka, när klockan var närmare tio.
Fikapaus vid stora Färgen
Under resan hit gjorde vi ett stopp vid en plats jag tror heter Stora Färgen. Där fanns en liten camping med badplats. Vi tog fram mackorna och satte oss vid ett bord. Men åh, så det blåste! Vågorna gick höga och det var alldeles för kallt för att ens tänka på att bada. När vi var klara slängde vi oss in i bilen igen.
Vägarbeten mötte oss på vägen, men inget som störde nämnvärt. Vid halvtvå kom vi fram och installerade oss snabbt på campingen.
Pistoler, middag och blåst
Första vi gjorde var att köpa pistoler – så klart! Alfred hade en kvar sen förra året, nu har han två. Till middag grillade maken korv som vi åt tillsammans med min hemmagjorda potatissallad. Det åts ute i vinden. Allt fick tyngas ner för att inte blåsa bort. Grillningen var en utmaning, men det gick.
Tankar om vinden och teknikens under
Jag undrar: Blåser det inte mer än vanligt i år? Det känns som att vinden aldrig riktigt ger sig. Bara några få dagar har varit stilla.
Nu på morgonen är det tyst. Alla sover, och jag sitter med mitt kaffe och skriver på min nya dator – en ASUS. Den är underbar att skriva på, så mycket bättre än min lilla Chromebook. Skärmen är större och jag kan till och med koppla till en trådlös mus. Problemet är bara att jag inte vet hur man gör det riktigt än.
AVSLUTNING
Nu väntar dagens äventyr. Så snart kaffet är slut är jag redo för vad dagen har att erbjuda. Tack för att du tittar in på bloggen. Jag hoppas att du får en fin dag – precis så som du vill ha den.
”Det är i de där små stunderna, när vinden nästan blåser bort korvbrödet och barnen fnissar bakom husknuten, som livet känns verkligt.”
Har Ni tänkt er ut och upptäcka genom att campa i år? Vart bär det av?
Ska ni vara här hemma i Sverige eller ger ni er ut i Europa?
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Below this post you’ll find an English version written by AI – amazing what is possible today!
ENGLISH VERSION (by AI)
INTRODUCTION
Writing blog posts from the camper van is a way for me to capture and share everyday moments. It’s a pause for reflection, a meeting between now and memories. Today’s entry is another one in the LVL^2 category. Just imagine the possibilities – the following is an English version written by AI!
Back at High Chaparral’s campsite
We’re here again! At High Chaparral’s campsite, almost in the same spot as last year, right next to the playground. Even though it was cold and windy yesterday, there were plenty of children out playing. Alfred ran around a lot, and to my delight, the teenagers joined in too. They claimed to be ”just keeping an eye on Alfred,” but I saw them playing too!
Snuck around the cabins and vanished into the dusk. They didn’t come back until around ten o’clock.
Coffee break at Stora Färgen
On our way here, we stopped at a place I believe is called Stora Färgen. There was a small campsite with a beach. We brought out our sandwiches and sat at a table. But oh, the wind! The waves were high, and it was far too cold to even think about swimming. Once we finished eating, we quickly got back into the car.
There was some roadwork along the way, but nothing that bothered us much. We arrived around 1:30 PM and quickly settled into the campsite.
Toys, dinner, and the wind
First thing we did was buy toy guns – of course! Alfred already had one from last year, and now he has two. For dinner, my husband grilled sausages, and we enjoyed them with my homemade potato salad. We ate outside in the wind. Everything had to be weighed down to keep it from blowing away. It was quite a challenge to grill and eat in that breeze.
Thoughts about the wind and my new computer
Doesn’t it seem like it’s windier than usual this year? It feels like the wind never really stops. Only a few days have been calm.
This morning, it’s quiet. Everyone else is asleep. I’m sitting here with my coffee, writing on my new ASUS laptop. It’s wonderful to type on – so much better than my small Chromebook. The screen is larger, and I can even connect a wireless mouse. The only problem is, I don’t quite know how to do that yet.
CLOSING
Now today’s adventures await. Once I’ve finished my coffee, I’ll be ready for whatever comes next. Thank you for visiting my blog – I hope your day turns out just the way you want it to.
It’s in those little moments – when the wind nearly blows away your sausage bun and the kids giggle behind the cabins – that life feels most real.
Are you planning to go out and explore by camping this year? Where are you headed?
Will you be staying here in Sweden, or are you setting off to explore Europe?
På väg till High Chaparral – en resa fylld med minnen, mackor och förväntan
Just nu sitter jag i husbilen och skriver, medan jag samtidigt räknar och registrerar husbilar och deras märken. Multitasking i sin renaste form! Vi får se hur det går att få till både siffror och ord samtidigt.
En tidig morgon med uppdrag
Redan innan klockan slagit 06.00 satt jag i bilen. Jag skulle hämta Alfred hemma hos dottern, eftersom hon skulle iväg till jobbet och vi har äventyr på gång. Dagens mål: High Chaparral! Vi anländer till campingen idag, och i morgon väntar själva parken. Det här är faktiskt en repris från förra sommaren – barnen och ungdomarna tyckte det var så roligt då, och vi vuxna uppskattade också resan.
Saknaden som känns
Tyvärr är lilla Emilia inte med oss den här gången, och det känns i hjärtat. Hon hade så roligt förra året, skrattade och levde ut i miljön. Nu får hon inte följa med, och även om vi försöker njuta av stunden, så är det ett tomrum som inte går att ignorera.
Mat, mackor och mysiga pauser
Husbilen är proppad – sängkläder, handdukar och mängder av mat har vi med oss. Det är lite vår vana när vi åker iväg: vi fyller kylskåpet till brädden, men när vi kommer hem igen inser vi ofta att mycket av maten åker hem igen, orörd.
På vägen gjorde vi ett stopp i Trollhättan för att köpa glass och fika. Det är tradition – en glasspaus hör helt enkelt till när vi är på väg någonstans. Redan igår förberedde vi mackor: pannbiffsmackor och mackor med kycklingröra som jag rörde ihop. Att ha färdiga mackor i kylen är guld värt när man vill pausa längs vägen och njuta lite.
Ett minne från behandlingshemmet
Jag kom att tänka på en gång när jag jobbade på Slussen – ett behandlingshem. Vi skulle ta med pojkarna och tre personal på en liten semestertur till Öland. Jag ställde mig då och gjorde ett fyrtiotal mackor! Pojkarna åt med förtjusning, och en av dem sa att jag gärna fick göra sådana varje morgon. Det gjorde jag förstås inte, men det värmde att höra.
Särskilt en kille minns jag. Han uppskattade alltid när jag dukade fram frukost. Jag brukade lägga fram skivade tomater och gurka – inget märkvärdigt i mina ögon, men han sa alltid att det kändes som att sova på hotell när jag jobbade morgon. Det är såna ord som stannar kvar. Han uppskattade också när jag bakade scones till kvällsmaten. I min värld var det bara så man gjorde – men i hans värld var det något alldeles extra.
Snart framme
Nu har vi ungefär två timmar kvar tills vi landar på campingen. Incheckningen är inte öppen än, så vi får ta det lugnt. Under tiden vill jag passa på att tacka dig – för att du läser, följer och stöttar min blogg. Det betyder mer än du kanske anar.
Önskar dig en riktigt fin dag – och tack för att du finns här.
On the road to High Chaparral – a journey full of memories, sandwiches and anticipation
Right now, I’m sitting in the motorhome, writing while also counting and noting the brands of other motorhomes passing by. Multitasking at its finest! We’ll see how it goes—trying to handle both numbers and words at the same time.
An early morning with a mission
Before the clock had even struck 6:00, I was already in the car. I was off to pick up Alfred at my daughter’s place, since she had to leave for work and we had an adventure ahead. Today’s destination: High Chaparral! We’re arriving at the campsite today, and tomorrow the park awaits. This is actually a repeat from last summer – the kids and teens loved it back then, and we adults appreciated the trip just as much.
A missing piece
Unfortunately, little Emilia isn’t with us this time – and it aches in my heart. She had so much fun last year, laughing and enjoying every part of the experience. This time she’s not allowed to come, and even though we try to enjoy the moment, there’s an emptiness that’s hard to ignore.
Food, sandwiches and cozy breaks
The motorhome is packed – with bedding, towels and loads of food. It’s kind of our tradition: we fill the fridge to the brim, only to realize when we return home that most of the food comes back untouched.
Along the way, we stopped in Trollhättan for ice cream and a little fika. It’s a must – a sweet stop is simply part of every road trip. Yesterday we prepared sandwiches: meat patty sandwiches and some with a creamy chicken salad I whipped together. Having ready-made sandwiches in the fridge is golden when you want to take a break along the road and enjoy the moment.
A memory from the treatment home
It reminded me of a time when I worked at Slussen – a treatment home. We were taking the boys, along with three staff members, on a little vacation to Öland. I stood and made around forty sandwiches! The boys ate with joy, and one of them told me I should make those every morning. I didn’t, of course – but it warmed my heart to hear it.
One boy especially comes to mind. He always appreciated it when I laid out breakfast. I used to slice up tomatoes and cucumber – nothing fancy in my eyes – but he always said it felt like staying at a hotel when I worked the morning shift. Words like that stay with you. He also loved when I baked scones for supper. To me, that was just how you do things – but in his world, it was something truly special.
Almost there
Now we’ve got about two hours left before we arrive at the campsite. Check-in isn’t open yet, so we’re taking it easy. In the meantime, I want to say thank you – for reading, following, and supporting my blog. It means more than you might know.
Wishing you a truly lovely day – and thank you for being here.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow hasn’t arrived yet. This moment is what matters.
Det här är en text om att skriva, trots hinder. Om att inte låta stavfel eller oro för vad som är ”rätt” stoppa orden från att få plats. Jag har alltid haft något att säga – men inte alltid haft ett språk som andra kunde läsa. Nu, med teknikens hjälp, skriver jag ändå. Och kanske är det viktigare än någonsin att vi vanliga människor berättar våra egna historier, mitt i en värld som gungar.
Stavfel och allt annat.
När jag gick i skolan tyckte jag faktiskt om att skriva berättelser. Jag kunde fantisera ihop långa äventyr, men eftersom jag stavade så tokigt var det ingen som riktigt kunde läsa mina texter. Lärarna log lite snett och sa att det var svårt att förstå. Jag tror till och med att någon gång blev min text bortviftad med ett: ”Du får försöka bättre nästa gång.”
Men idag – med datorer, stavningsprogram och inte minst AI som senaste tillskott i utvecklingen – har det blivit så mycket enklare att få ner tankarna. Så mycket lättare att göra orden läsbara, även för oss som inte riktigt fick med oss alla skrivregler hem från skolan. Punkter, komman och stavningsformer har aldrig varit mina bästa vänner, men med hjälpmedel och teknik har jag börjat skriva igen. Skriva på riktigt. Skriva för att jag vill – för att jag faktiskt kan.
Rätten att uttrycka sig – även om man inte stavar rätt
Jag skriver först och främst för min egen skull. Det är mitt sätt att tänka, känna och andas. Orden ger mig kraft. Jag skriver också för att det finns hjälpmedel idag som gör att jag inte längre behöver skämmas över hur orden kommer ut. Och jag skriver för att vi faktiskt har rätt att uttrycka oss. Vi har yttrandefrihet i det här landet. Jag behöver inte viska eller gömma undan mina tankar för att någon annan kan tycka att de är fel.
Och det är inte bara jag som kämpar med stavning. Cirka 5–8 % av Sveriges befolkning har dyslexi, vilket innebär att väldigt många människor har svårt att läsa och skriva. Men tack vare digitala hjälpmedel som rättstavningsprogram, talsyntes, appar och AI-assistenter har möjligheterna blivit större. Idag finns det ingen regel som säger att bara de som stavar rätt får säga något viktigt.
Vad hände med världen?
Men ibland undrar jag hur länge det där kommer att vara sant. Den värld vi lever i just nu känns så skör. Först kom pandemin – covid som väl ingen riktigt kunde värja sig emot. Sen kriget i Ukraina, Ryssland som kliver in i ett grannland som om det vore deras eget. Sedan Gaza, en konflikt så gammal att den borde ha hittat en lösning för längesen. Och nu Iran, USA, Israel – ett nytt kapitel av oro som får hela världen att hålla andan.
Det är som om galenskapen spridit sig, och den har fått eget rum i maktens hus.
Makt utan ansvar – en farlig kombination
Min man sa något tänkvärt häromdagen. Han hade hört någon säga att det är farligt att låta äldre män styra världen. Varför? Jo, för att de inte längre har något att förlora. De har gjort sina karriärer, levt sina liv – och nu vill de kanske lämna efter sig ett avtryck. En sista storm. En sista maktdemonstration innan de går bort.
Tyvärr verkar det ibland som att det inte är klokskap de lämnar efter sig, utan kaos.
Ta Trump till exempel. För honom spelar det inte längre någon roll vad han lämnar efter sig – bara att det finns något att prata om när han är borta. Som ett stort egoistiskt bokslut. Jag är så trött på hans spel. Trött på alla lögner, all drama, allt den där mannen ställer till med – och alla som följer honom.
Att skriva är också ett motstånd
Men mitt i all denna oro så sitter jag här – och skriver. För kanske är det så att just skrivandet är ett motstånd. En liten handling av hopp. För varje ord jag skriver påminner jag mig själv om att vi fortfarande får tänka fritt. Vi får känna. Vi får drömma. Och så länge jag kan använda mina ord – med hjälp av teknik, AI, stavningsprogram och en dos envishet – så kommer jag att fortsätta.
För det är kanske precis det världen behöver mer av just nu. Vanliga människor som skriver. Som pratar. Som delar. Som inte ger upp.
Men nu tog orden slut för denna gång. Jag tackar för att du läser min blogg och önskar dig en fin kväll. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
This is a text about writing – despite the obstacles. About not letting spelling mistakes or fear of what’s “correct” stop the words from finding their place. I’ve always had something to say – but not always had a language others could read. Now, with the help of technology, I write anyway. And maybe it’s more important than ever that we ordinary people tell our own stories, in the midst of a world that’s trembling.
Spelling mistakes and all
When I went to school, I actually enjoyed writing stories. I could dream up long adventures, but since my spelling was so “creative,” no one could really read my texts. The teachers smiled politely and said they were hard to understand. I think one even dismissed my story with a: “Try harder next time.”
But today – with computers, spellcheckers and, not least, AI as the latest addition to the toolkit – it’s become so much easier to get my thoughts down. So much easier to make my words readable, even for those of us who never quite learned all the writing rules. Punctuation, commas and grammar were never my best friends, but with tools and support, I’ve started writing again. Writing for real. Writing because I want to – and because I actually can.
The right to express yourself – even if your spelling isn’t perfect
I write first and foremost for myself. It’s my way of thinking, feeling and breathing. Words give me strength. I also write because there are tools today that mean I no longer have to feel ashamed about how my words come out. And I write because we actually have the right to express ourselves. We have freedom of speech in this country. I don’t have to whisper or hide my thoughts just because someone else might find them uncomfortable.
And it’s not just me who struggles with spelling. About 5–8% of Sweden’s population has dyslexia, which means many people find reading and writing difficult. But thanks to digital tools like spellcheck, text-to-speech, apps and AI assistants, the possibilities have grown. Today, there’s no rule that says only those who spell correctly have something important to say.
What happened to the world?
Sometimes I wonder how long that will remain true. The world we live in feels so fragile. First came the pandemic – COVID, which no one could really escape. Then the war in Ukraine, with Russia stepping into a neighboring country as if it were their own. Then Gaza – a conflict so old it should have found a solution long ago. And now Iran, the U.S., Israel – a new chapter of uncertainty that makes the world hold its breath.
It’s as if madness has spread – and found a permanent home in the halls of power.
Power without responsibility – a dangerous mix
My husband said something wise the other day. He had heard someone say that it’s dangerous to let old men rule the world. Why? Because they have nothing left to lose. They’ve built their careers, lived their lives – and now perhaps they want to leave a mark. One final storm. One last show of power before they’re gone.
Sadly, it sometimes seems like what they leave behind isn’t wisdom – but chaos.
Take Trump, for example. He no longer seems to care what kind of legacy he leaves – as long as there’s something for people to talk about after he’s gone. Like some egotistical end-of-life project. I’m so tired of his game. Tired of the lies, the drama, the damage he causes – and all the people who still follow him.
Writing as resistance
But in the midst of all this worry, here I am – writing. Because maybe writing itself is an act of resistance. A small gesture of hope. With every word I write, I remind myself that we still have the right to think freely. To feel. To dream. And as long as I can use my words – with the help of technology, AI, spellcheckers and a good dose of stubbornness – I will keep writing.
Because maybe that’s exactly what the world needs more of right now. Ordinary people who write. Who speak. Who share. Who don’t give up.
But now the words have run out – for this time. Thank you for reading my blog. I wish you a peaceful evening. Take care of yourself, and what matters most to you.
Carina Ikonen Nilsson Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow will come first tomorrow. Right now is what matters.
Writing again about my page where I will be publishing e-books. The Story of the Winged Horse is still in progress, but it will be published. Perhaps in a shorter version than a full book – I don’t know that yet.
Klockan är bara 05.01. En ny dag har börjat – tänk, vi fick en till. En dag till att andas i, uppleva och leva. En nyutsprungen dag som ännu inte avslöjat vad den tänker ge oss.
När jag tänker så blir dagen spännande. Tankarna gör något med mig – det blir stort och skimrande inuti. Kanske borde jag tänka så varje morgon. Det ger en känsla av mening, av glädje. Dagen blir unik.
Trädgårdsstart och robotservice
Igår började jag min dag i trädgården. Redan innan klockan slagit nio var jag där med grästrimmern i hand. Hälften av jobbet var redan gjort innan jag ens tänkte på att det kanske hördes. Det var ju midsommardagen – folk sov säkert fortfarande. Någon kanske svor över ljudet från vår trädgård. Men det är historia nu, och jag hoppas på förlåtelse.
Samtidigt fixade maken med Kenneth – vår lilla robotgräsklippare som börjat gnissla. Efter vattning i trädgården blev det frukost ute i solen. Vi planerade en tur till stan för att köpa jord, bilkudde och lite annat smått. Lillkillen följde med. Vi slängde sopor, hittade jordgubbsplantor och mer gräslök. Två blommor som tidigare bott i krukor planterades om i slänten. Jag hoppas de trivs bättre där – i sin nyvunna frihet.
Vardagspussel med pannbiffar och en bortsprungen katt
Efter trädgårdsjobbet lagade jag pannbiffar – till familjens stora glädje. De åt med god aptit, men några blev kvar – perfekta att ta med till High Chaparral. Ibland är det skönt att äta något hemlagat och ”vanligt” även när vi är ute med husbilen. Allt behöver inte vara grill.
Under eftermiddagen var katten borta. Maken letade flera gånger, och till slut gav vi oss båda ut – vi gick nästan halva byn. Men när vi kom hem satt katten där lugnt vid matskålen och åt av köttfärsen vi gett honom tidigare. Vi hade nog redan anat att han var hemma, bara osynlig.
På kvällen bar maken ut TV:n till altanen. Vi avslutade dagen med en lugn stund tillsammans, innan kvällen blev till natt.
Avslutande ord
Tack för att du läser. Det här blev ett inlägg om en helt vanlig dag. Men ibland är det just de dagarna som fastnar i hjärtat – de där man bara är, gör det lilla, skrattar lite, planterar om, steker pannbiffar och letar efter katten.
De dagarna är värda att minnas.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
E-böckerna får ett hem – och Vinghästen är på väg
Har du sett att jag gjort en sida där mina e-böcker ska få bo? Du hittar den här på bloggen (länk att justera vid behov). Just nu arbetar jag vidare med Vinghästen – den kommer senare i sommar. Kanske blir den bok också, men den kommer oavsett att finnas att läsa i enklare version här.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.