Idag tänker jag skriva om min gamla moster som bor i Himmelen, advice   hon bor där uppe för att ta hand om min  gamla pappa och min morbror Leif så att  de gör nått annat än att dricka öl, patient laga bilar och yra runt. Men hon bor oxå där uppe för att jag ibland ska kunna luta mig tillbaka och fundera, Vad skulle moster Gun säga om det, Hur skulle moster Gun göra.

Redan nu känner jag hur moster Gun liksom ojar sig för att jag just skriver moster Gun. Hon gillade inte det, just de orden  fick henne att känna sig gammal.  Redan som treåring har jag minnen av att hon  inte ville höra moster Gun, men av någon anledning blev det nästan som ett tvång att just säga så. 

Kan du göra så sa  Min kära moster till mig även som vuxen, samtidigt berättade hon att jag som liten då hade grinat upp mig i hela ansiktet när hon hade ställt frågan om Göra så.

För mig är det kärlek, för mig är Moster Gun kärlek.   Men också en kvinna med  skinn på näsa och en kvinna som både krävde och gav respekt. Idag känner jag att mina barn har gått miste om ett minne en upplevelse som min moster Gun. 

Det finns ingen som kan trösta så som moster Gun, ingen som kan ställa tillrätta så som just min moster.  Inte heller någon som liksom hur illa eller hur dumt man än gjorde så  var det okey så länge som man talade sanning.  För sanning det var viktigt för min moster. Sanning och rättvisa. 

Men det viktigaste av allt är och var att oavsett hur illa hur dumt eller om så världen hade trillat ihop för mig. Så hade  min  Moster Gun en förmåga att liksom hjälpa mig att ställa tillrätta.  Gråt inte Carina, det är ju inte hela världen. Kan jag fortfarande höra min moster säga till mig ibland.  Jo du, moster Gun, nu trillar allt  en liten tår på kinden, för  hujeda mig vad jag saknar dig ibland.

Det sista minnet som jag har av min moster Var den dagen min pappa dog.  Samma stund som jag skulle gå in i hans rum på sjukhuset så dog han. Jag blev  bort motad av sjuksköterskor och en doktor.  Min moster låg på samma avdelning som min far, och hon hörde från sitt rum hur jag skrek och blev arg på personalen, när de inte lät mig gå in till min pappa. 

Fast hon själv var jätte sjuk så tog det henne bara några sekunder att komma dit där jag var, med en bestämd röst säger hon till sjuksköterskorna och läkaren att hon tar över. Till mig säger hon med en barsk röst att jag ska sätta mig ner på stolen.  Läkaren frågar om henne om de ska ge mig nått lugnande.  Var på hon säger att nej, jag fixar det här.

Hon kramar mig, säger till mig för fösta gången i livet att jag ska gråta  hon som aldrig gillade tårar.  Gråt Carina, gråt, sen går vi in och säger hejdå till pappa, för han e kvar i rummet tills vi alla har sagt hej då.

Tänk i allt det hemska som är i stunden som jag beskrev,  förvandlade min gamla moster Gun, det till ett vackerhetsminne, som jag ibland ännu lutar mig tillbaka i och känner sicken tur vilken himla tur att Min Moster Gun var där just då……..

Vilken tur att jag haft så många runt mig som gett mig kärlek och acceptans.  Men känner en sorg över att mina barn inte har en Moster Gun, fast det är klart de har ju sina egna moster och fastrar… De kommer att samla sina egna minnen av most/faster minnen.

Jo du Moster Gun, Jag kan göra så och nu torkar jag tåren känner tacksamhet över att just du var en av mina änglar även om du skällde en del. Så gjorde du det när jag behövde det.  Tror inte det finns någon som kan trösta så bra som just min moster Gun…..

Lev idag just nu  skall det hängas tvätt…….. HMMM

PS  Högen från i går är nu ett minne som bor i en stor papperspåse som skall till återvinningen, långt  utanför mitt hus och mitt skrivbord…..

Bilden av mig som Påsktant hemma hos min moster.   Hade blivit skjussad av min kusin nån mil i denna utstyrsel. Jo, hmmm jag blev vuxen sent, tror jag va 18 år på denna bild.